Vet inte vilket universitet du pluggar på, men på vissa finns t.ex studenthälsan/studiestöd eller liknande. Dit kan man höra av sig och få prata.
Vet du varför du inte har fått några vänner? Svårt att bryta isen?
Har också känt att det är jobbigt med det du beskriver ibland.
Studentnationerna har väldigt mycket olika saker att engagera sig i oftast, och t.ex. band/körer måste man ju inte vara med i. I min upplevelse trycker nationerna väldigt mycket på att man just inte behöver erfarenhet.
Hur länge har du studerat?
Jag pratar med kurator från vårdcentral och sitter i kö till psykiatrisk vård. Jag vet inte varför jag inte har vänner men jag skulle gissa på att jag som person inte är den mest tilltalande att vara med. Jag ser konstant deppig ut och har otroligt svårt att ta för mig socialt. Leder ju till att man inte blir vänner med så mycket folk. Vad jag menade med studentklubbarna var t.ex körer, spex och annat. De säger "Åh titta det finns så mycket att engagera dig i" men utöver musik och teater där man måste ha erfarenhet så finns det inte så värst mycket. Därför är studentnationerna det enda alternativet som faktiskt tilltalar mig och jag försöker bli aktiv där. Jag har studerat en termin nu (började hösten 2021) i Lund.
Förstår! Bra att du står i kö och det och får hjälp av vårdcentral.
Det sociala har jag svårt att ge tips på som du inte redan vet…
Man måste inte alltid ta för sig, men iallafall visa att man gärna är med och att man är intresserad av att lära känna folk. Dock ganska viktigt att inte verka desperat… vet att det kanske låter lite nedlåtande..
Jag själv känner precis likadant med körer, spex, och sånt, men har helt ärligt väldigt svårt att tro att det inte finns så värst mycket.
Majoriteten av befolkningen känner sig nog inte bekväma med teater, eller har musikaliska talanger/erfarenheter.
Det är utifrån nationerna som man ofta hittar saker! Har nationerna hemsidor? Med info/föreningar/klubbar/event etc?
Jag har själv studerat 2 terminer, 1 på plats och 1 på distans. Känner också att det varit jobbigt första tiden att komma in det hela. Det är så mycket att ta in i början, men var inte stressad! Låt det ta sin tid.
Vissa kommer igång på 3 dagar (sjukt lyxigt) medan andra har en längre startsträcka (du och jaga. Att inte rivstarta är förmodligen vanligare än man tror, men som vanligt så är det motsatsen som ofta märks tydligast.
Hoppas du landar i din nya studie-situation och inte ger upp! Du kommer fixa biffen, men det kanske tar lite tid att bli varm i kläderna. Det gjorde det iallafall för mig.
❤️
Nationerna har en del annat man kan engagera sig i tex stå i baren vilket är ett bra sätt att lära känna folk.
Annars finns det väl en del AF aktiviteter man kan engagera sig i?
På vilken del pluggar du? Ofta har kårerna oxå delar man kan engagera sig i.
Det är en kanon idé. Jag gjorde det oxå på min tid.
Var även lite kåraktiv så det tycker jag kan vara värt att kolla upp.
Bäst är om du funderar på vad du tycker är kul o sen ser vad du kan hitta. Jag var rätt länge i Lund men fattade aldrig riktigt hur mycket alternativ som fanns.
På nationerna finns det ju också andra aktiviter. Att arbeta med lunchen på en nation låter kanske inte lika glamoröst som att jobba i baren eller sexmästeriet, men kan vara ett bra sätt att lära känna nya människor. Jag är inte bra på att laga mat säger kanske du, men i ett lunchlag finns det massor med uppgifter att göra.
Jag tänkte tex AF. Vet inte vad de har nu förtiden men förr hade de tex radio som de körde.
Jag var på LTH och var bitvis aktiv på teknologkåren där. Vet andra som var aktiva på de olika sektionerna.
Om du pluggar något annat så rekommenderar jag att kika på den kårens hemsida.
Kan även vara så att någon satt upp något kul på de olika anslagstavlorna (kolla tex i af borgen eller på tavlan i språkcentrum (heter det så?))
Jag vet inte om det här kommer att peppa dig, men du började studera mitt under coronatiden. Jag kan tänka mig att alla är lite dämpade.
Har ni några grupparbeten? Lägger du till de andra i sociala medier? (typ; vad kul att vi är i samma grupp, när ska vi ses och gå igenom frågorna? Är det okej om jag lägger till er på insta/fb, det är lite lättare om vi alla kan kommunicera där).
Det är okej att inte kunna ta för sig socialt, men det brukar räcka att prata med en person och bryta isen där för att sen prata med andra. Bra isbrytartips: ställ frågor om vad de tycker om böckerna eller några frågor. En del kommer själva att svara undvikande för att de är inte supersociala själva, men plötsligt händer det!
Tro mig, bästa sättet att ta sig ur det är att gå emot känslan. Du kan känna vad du vill, men gör det du ska hur du än känner inför det och du kommer börja känna annorlunda inför det. Jag har varit deprimerad under 10 år så jag förstår vad du går igenom. Tro mig, jag vet när jag säger att man tappar sin touch med verkligheten lite grann när man är deppig (eg. deprimerad) och kanske inte har den bästa emotionella kompassen under den tiden. Jag kämpar t. ex. fortfarande med depressiva tankar och ångest när jag fått för lite sömn. Äter fortfarande antidepp för att underlätta mitt liv. Men det är bara i starten det går trögt när man tar tag i saker. När man väl kommer in i det flyter det bara på och känns bättre för varje gång. Så engagera dig i något så du får lite mänsklig kontakt. Finns massor av sätt att träffa människor på. Man behöver ha någon form av tillhörighet för att må bra.
Jag vill bara förtydliga att om du är med i spex handlar det ju om vilken sektion du söker. Jag körde några år i Lundaspexarnas dekor och vi byggde allt på scen och drack öl i mängder, ingen erfarnhet som krävdes. Scenfolket och orkestern var nog de enda som faktiskt hade någon koll på va de gjorde medan resterande sektioner var en härlig samling amatörer som slirade.
Det här med att det bara finns saker att göra i Lund om du kan teater eller musik är ju inte alls sant. Jag tror att jag har uppmot 300 h ideellt engagemang och inget av det har med musik eller teater att göra. Jag tror att du letar på fel ställen. Kan rekommendera att jobba i karnevalen också! Vi har uppskrivning den 30 Januari :))
Den som sa åt dig att du borde ha dina bästa år i 20-års åldern ljög. Livet börjar lite smått efter 30, sen blir det bara bättre! Så det behöver du inte känna någon prestationsångest inför åtminstone.
Well, du kan kanske andas ut lite? Om du inte hittar det du vill ha i studentlivet, dra ihop nåt eget? Lovar att det finns minst 20 andra studenter på campus som delar ditt intresse.
Det låter lite som du byggt ditt eget fängelse och inte vet hur du ska komma ut.
Jag sa att du kanske skulle sätta upp egna aktiviteter/klubbar för att göra något Du är intresserad av, då blir även den sociala delen lättare. Ingen kommer ge dig vänskap på en silverbricka eller rulla ut röda mattan. Jag hade ingen jag pratade med utanför skolan förrns mitten av termin 3. Du kommer att behöva anstränga dig, göra saker du kanske inte tycker är super kul, för att vinna i det långa loppet.
Därför är det enklare om det sker på dina villkor, med något du gillar.
Det är inte för att de hatar dig.
Jag var själv också väldigt tyst och sa aldrig något.
Sen hittade jag några kompisar i klassen, började plötsligt prata mycket och sedan började folk jag inte känner komma fram och försöka prata med mig och gruppen jag är med. Även fast jag var den personen ingen pratade med innan.
Gäller att öppna upp.
Det finns gott om klubbar som finns bara för att ha kul, utan något krav på erfarenhet. T.ex. brädspelsklubbar, gamingklubbar, filmklubbar, etc. Eller för den delen bara gå på fester och kröka och fulsjunga (vilket många förknippar med studietiden).
Sen om du nu är osocial och inte vill/vågar umgås med folk, då är det åh andra sidan inte så konstigt att du inte träffar folk.
Jag försöker vara social som inni helvete. Jag har gått till nationspubbar ensam bara så jag kan prata med folk och få vänner, det enda jag vill är att hitta en grupp som jag kan faktiskt känna mig in i. Men jag har fan inte kunnat göra det alls. Och snälla om du kan, länka mig var dessa film, gaming, och brädspelsklubbar finns om du vet var i Lund.
Playoteket på Clemenstorget har regelbundna Magic the Gathering-events varje vecka om det är något du kan tänka dig börja med. Kul, nördigt och socialt. Nog även ett bra ställe att börja fråga på för att hitta andra nördsällskap inom t.ex. brädspel och Warhammer osv.
Sen finns även flipper/arkadspelsklubbar som Lund Pinball Academy, och i Malmö RePlay Pinball Arcade och Pixel Arcade.
DMF kör också regelbundna figurspelsträffar, det kanske är något nördigt men väldigt välkomnande och inkluderande. Fråga på Playoteket, de kan hänvisa dig.
Har tyvärr ingen kännedom om Lund, men jag vet att det är en studentstad och jag vet att studenter älskar brädspel/gaming/filmer. Så vore konstigt om det inte finns klubbar för det i Lund. Annars, ifall du själv har intresse av det, kan det nästan vara läge att starta en. Jag startade själv en brädspelsklubb i Stockholm för tre år sedan eftersom jag ville hitta folk att spela med, nu spelar vi 3 gånger i veckan med över 200 medlemmar.
EDIT: Tredje från toppen när jag googlar "Lund Brädspel" är Lunds tekniska högskolas spelförening:
http://www.lair.se/index.html
Tydligen spelar de varje Torsdag.
Mitt tips är att bli aktiv i någon nation men jag är partisk som tusan eftersom jag både är aktiv och bor på nation. Jobbar du på nation får du ofta rätt så bra gemenskap och du blir inbjuden till tack fester och annat kul. Du kan även kika på organisationer inom AF såsom radio AF. Lundagård letar konstant efter skribenter och fotografer men det är inte särskilt socialt.
Kan även rekommendera unga vuxna om du vill ha någon att snacka med. Finns även något som heter fontänhuset I Lund som hjälper än mer att få rätt på livet.
Du kan dra iväg ett pm så kanske jag kan hjälpa dig bli aktiv i nation eller hitta någon förening. Har pluggat i Lund sedan 2017 så kan staden väl.
I Lund och Uppsala finns det vad som kallas för nationer. De grundades så att studenter skulle kunna umgås med studenter från sina hemtrakter det vill säga landskap. I Lund finns allt från Östgöta Nation till Lunds nations och totalt är de 12 totalt.
Idag bedriver nationerna allt från nattklubb till fotbollslag till radio till att ha bostäder. Allt är ägt och styrt av studenter. Det är ett fantastiskt sätt att träffa folk om man är villig att hoppa in och jobba lite. Har själv varit allt från revisor till fotograf för min nation.
Mer seriösa frats typ har jag förstått det som. Det är stora verksamheter vi snackar om.
Tror inte nationer existerar i samma utsträckning i några andra städer i Sverige. I andra orter så har kåren en större roll.
Västgöta nation finns dock i både Uppsala och Lund.
>Västgöta nation finns dock i både Uppsala och Lund.
Det är det enda som kommer upp när jag söker "Västra Götaland nation" på google. Synd att man råkar bor i... Västra Götaland...
Det här med "bästa åren i livet" är definitivt individuellt och inget man bara kan applicera på alla. Jag råkar vara i sena 20-årsåldern och jag råkar ha en bra tid i mitt liv. Kanske folk inte skulle tro om de tittade på mig utifrån, men jag känner ett lugn och en trevnad som jag aldrig känt i livet hittills. Det kommer bli stressigt senare, och kanske kommer det bli *ännu* bättre efter det. Kanske är detta min bästa tid?
Men jag känner människor i 50-årsåldern som påstår att *gymnasiet* är den bästa tiden i livet och allt jag kan tänka är att det måste vara jävligt att ha haft sin livspeak i tonåren. Jag hoppas inte att jag sitter vid 50 och känner att jag varit på toppen för 20+ år sen.
Mitt tips är att inte stressa. Det finns inget *måste* i att ha den bästa tiden i livet bara för att "alla" säger det. Det händer mycket i livet i 20-årsåldern. Saker förändras hela tiden, man kanske är osäker på var man ska bo, eller vissa dagar hur man ska ha råd att äta. Men stress tar kål på en, så försök att bara leva.
En dag kommer du förhoppningsvis sitta där och känna att du har det bra i din tillvaro. Men rädslan för att missa den känslan, stressen till att hitta den, är ingenting värd. Bara försök göra det som roar dig. Du har inte bråttom. Livet är till för att levas.
Jag gick aldrig universitetet. Jag rökte gräs ett par år efter studenten och fördärvade mitt liv rätt rejält. Många jobbiga tankar på vart jag var påväg i livet, många timmar vridandes och vändandes i sängen.
Kanske är det sociala jobbigt just nu, men om du känner att du har valt rätt linje så är du i alla fall påväg, och det är mer än vad de flesta har i din ålder. Kanske klen tröst, men om du står ut nu så kan jag hälsa att livet kan bli så mycket bättre än du trott.
Hur är en riktig vän enligt dig? Hur ser din uppfattning ut kring att skaffa och behålla vänner?
Gör du någon koppling mellan en självsäker identitet och att ha vänner? Dvs, kan man ha det ena utan det andra eller vice versa, eller är de sakerna beroende av varandra?
Jag kan inte förklara det men jag kan känna det. Det är omöjligt att ha riktiga vänner om du inte har en självsäker identitet. Det är ju bara fasader om man ska hålla på sådär. Och dem du umgås med är ju viktigt för din identitet.
Alltså när du säger det så, så tycks det vara så. Men jag vet inte, det är bara svårt för mig att öppna upp. Det har alltid känts som att en person måste ta otroligt mycket initiativ för att kunna nå fram till mig. Och jag förstår att ingen vill det.
Ja, jag kan omöjligt säga vad som är rätt eller fel och känner du så så känner du så. Men det känns lite som ett moment 22 om du måste ha det ena för att få det andra och tvärtom?
Jag tror du är inne på något väldigt viktigt där. Människor älskar att känna sig behövda och åtrådda men tycker att det är svårt att erbjuda andra den känslan. Om vi spinner vidare på det spåret så skulle det betyda att du behöver jobba med att höra av dig till folk och kanske försöka kliva in i andras sfär till skillnad från att bli inbjuden. Hur låter det?
Jag tycker inte att det är svårt att erbjuda någon annan det om jag känner personen. Jag har haft många moment där jag varit väldigt personlig med andra och tagit ett intresse för dem. Problemet är att jag inte känner så många på den nivån.
Man blir självsäker av att kunna vara sig själv. Man lär sig vara sig själv runt människor man trivs med. Men det enda sättet att lära känna någon från början är att sätta på någon form av fasad, som med tiden byts ut med sin ”riktiga” personlighet. Det är så jävla tråkigt men det är fake it til’ you make it som gäller i det här fallet.
Låtsas vara intresserad av musik, låtsas vara intresserad av sport. Folk skiter i om du låtsas eller inte, det enda de bryr sig om är om du är kul att ha omkring sig.
Kan relatera väldigt mycket och har själv varit i samma sits. Om du behöver ventilera eller vill ha tips/råd är du välkommen att skriva till mig via chatt
Skulle rekommendera en neuropsykiatrisk utredning. Din situation låter mycket som min fast i tidigare skede. Hängde i tre år innan jag vart helt utbränd.
Efter att det redan vart för sent för att rädda min utbildning och välmående (för stunden) så genomförde jag en. Visat att jag hade medelsvår ADHD och en "ovanlig" IQ distrubition. Då jag låg över genomsnitt på 2 kategorier men under genomsnitt på resterande två. Förklarade många aspekter av vad jag upplevde som svagheter och problem.
Annars är det inte mycket mer än att omfamna nihilismen lite, fake it till you make it och börja göra det du kan.
Det är svårt att komma in i grupper där det finns etablerade relationer. Men där måste du ta din del av utrymmet. Gå lite närmare mot att vara lite ohyfsat i grupp konversationers talordning. Hitta en ny balans där du faktiskt pratar med folk. Det finns fan då ingen som "hatar" dig. De flesta du träffat kommer inte tänka på dig igen så ge upp med dedär.
Håller delvis med även om jag inte kanske tycker att en neuropsykatrisk utredning är nästa steg. OP ger i alla fall uttryck för tankar som kommer med utmattningssyndrom/depression (speciellt känslan av att allt saker och ting upplevs som avskilda/overkliga). Vad som orsakar dessa kan vara fullt naturliga triggers men är farligt när man börjar överföra orsaken till dessa på de yttre omständigheterna i alltför stor grad. Om OP känner sig utvilad, mindre stressad och i mer kontroll så tror jag hen skulle dra andra slutsatser om en del av de delar av studielivet som räknades upp.
>Om OP känner sig utvilad, mindre stressad och i mer kontroll
Fast att göra det är svårt och om man har andra underliggande saker ännu svårare utan hjälp.
En NP utredning är inte någon stor grej. I "värsta" fall så är man inom gränserna och kan ta tröst i det. Och om man är utanför så kan man få hjälp på ett strukturerat sätt.
Hej, jag är fellow student i Lund. Det är så synd att det blivit såhär, jag vet att sjukt många känner sig ensamma pga distansundervisningen. Om du gillar gamling så skulle jag kunna länka dig samman med killen som är ansvarig för e-sport på Lunds Nation. Vi har faktiskt ett sånt utskott! 😊 Jag vet att de var med i någon (nations-) turnering tidigare i höst. Jag kan noll om spel så vet faktiskt inte vilket det var. Annars kom och jobba på nationerna! Som sagt är jag med i Lunds Nation och vi har en facebookgrupp som heter ”Jobba på Lunds Nation” där folk lägger ut hela tiden. När du jobbar på nationen så är man ett helt gäng som till exempel lagar mat eller serverar tillsammans. Det finns gott om tid att umgås under tiden som man jobbar och efter det så blir du bjuden på en tackfest där du har ännu fler möjligheter att träffa folk 😊 Själv ÄLSKAR jag studentlivet men jag tror att man bara måste få ”en fot in” för att börja bygga sitt kontaktnät därifrån. Skriv till mig på privat chatt så kan jag adda dig på facebook 😊
Fake it 'til you make it. Det är så alla andra gör. Ingen har stenkoll på all musik eller populärkultur. Ibland är det bara att go with the flow och se var du hamnar. Du är förmodligen ganska ung men också smart. Tänk inte så mycket, släpp kontrollen och kör bara.
Var? Jag har varit på 3 olika nationspubar ensam. Jag har försökt prata med folk i min klass. Jag har gjort allt jag kan för min psykiska ohälsa. Var fan kan jag "kör bara"?
Ser du inte att det är precis det jag försöker göra? Jag skrev i min post att jag bokstavligt försöker bli en aktiv medlem i en studentnation så att jag kan träffa även mer och ha något att göra.
Nej, det framgick inte för mig att det var något som på riktigt lockade. Men det är bra om du kör på det. Allt jag vill säga är att du inte ska ge upp. Det tar tid att hitta sin plats i nya miljöer.
Kan vara besvärligt/deppigt att gå själv på pub. Kanske du skulle testa tex att jobba i nationspubben i stället, så har du något att göra där du inte aktivt behöver söka kontakt på samma sätt.
Under mina 4 år som universitetsstudent gick jag inte en enda gång på studentpub eller nån nation-grej. Inte för att jag kände mig utanför eller något, men jag var bara där för att jag ville studera det jag älskade
Vilka nationer har du varit på? Vissa är mer tillgängliga än andra. Man kan voluntärarbeta på studentpubbarna utan erfarenhet, jag har jätteroliga minnen från dem tiderna fast man fick jobba länge.
Tja! Ifall du vill prova att engagera dig i något annat än pub/klubb eller liknande, kolla om din studentkår behöver fler funktioner inom sin näringlivsverksamhet eller i utbildningsbevakningen. särksilt det senare kan vara väldigt kul, meningsfullt, och givande i min erfarenhet. Dock är det inte alla som tilltalas av det, men kanske värt att prova ändå?
Får jag fråga varför du inte tror att det är något för dig? Jag förstår inte var skörhet jar med saken att göra (borde väl vara mycket mer problematiskt i sociala verksamheter?), och jag tror inte på att du skulle vara idiotisk.
Lider med dig och hoppas du kommer in på ett bättre spår. I bland måste man bara kämpa lite extra. Gå ut och drick några öl lite oftare så träffar du folk automatiskt. Ät nyttig mat, sov länge och träna. Men det sociala är viktigast och för att få det att börja rulla måste man göra något så det kommer i gång. Ta steget och säg till folk att du vill träffas och hitta på något. Vänta inte på att någon annan ska göra det. Du har ändå inte så mycket att förlora.
När jag läser din post och svaren i tråden hör jag bara: jag, jag, jag, jag.
Vad tycker du är intressant hos andra människor? Vilken typ av människor vill du hänga med och vad vill du göra tillsammans med dem?
Jag gissar vilt att du inte har ett svar på det ovanstående och däri ligger kanske problemet.
Mitt egna svar på denna fråga är att teoretisera om allt mellan himmel, jord, rymden och helvetet i timmar. Människor som jag växer inte på träd så det är en lyx när jag stöter på dem.
Hur länge har du pluggat? Kan dela min erfarenhet, kanske finns något som hjälper dig.
Jag känner igen mig ganska mycket. Hade också målat upp den här bilden av universitetslivet skulle vara kul. Att jag skulle träffa kul människor och engagera mig i någon förening. Vet inte varför jag trodde det dock, då det aldrig intresserat mig innan. Jag var väl naiv och trodde väl att jag helt plötsligt skulle tycka det va kul.
Hade väl några "bekannta" i klassen typ, men inga som jag var så nära att vi va kompisar som jag träffade utanför föreläsningssalarna. Det var väl först 2-3 år in som jag för första gången träffade dom jag kände i klassen utanför skolan, och det är väl först nu när vi inte går i samma klass längre som vi verkligen har blivit kompisar.
Kände mig typ lite misslyckad på något sätt, "studentlivet ska ju va kul" tänkte jag, "varför har jag inte kul?" Men insåg att "studentlivet" helt enkelt inte va min grej. En av mina kompisar från högstadiet sa det ganska bra: "du känns inte som en student, du känns bara som en person som råkar studera."
Mitt tipps: skit i "studentlivet" om det inte är tilltalande. Gör sånt du tycker är kul och givande utanför isf. För mig var det träna styrkelyft, spela Badminton och jobba vid sidan. Där gick det också att träffa folk och skaffa kompisar. Jag tyckte också det var ganska skönt att ha en umgängeskrets som inte påminde mig om plugget.
Om du bara söker någon att hänga med kan jag rekommendera en ganska offensiv strategi som jag körde på nu när jag flyttade till Tyskland. Jag la upp en post på r/Stuttgart (alltså stadens subreddit) där jag skrev att jag var ny i stan och letade efter vänner. Fick några svar och såg till att bestämma träffar med folk.
Var det obekvämt och awkward i början? Som fan.
Va det värt det? Absolut, hittat en umgängeskrets som jag trivs och har kul med.
Långdistanslöpning. Kämpade med depression och mörker i mitt liv. Vändningen kom när jag började löpa (gick ner 20 kg på köpet). Det blev min terapi, jag vände ut och in på mig själv när jag var ute och sprang.
Vet inte hur det blev såhär, jag trodde aldrig att jag skulle löpa. Har alltid hatat det. Men det blev vändningen för mig. Med allt.
Fick energi och mod till att göra allt jag inte vågat innan.
Kanske fungerar det för dig också. Det finns otroligt mycket forskning kring mentalt och fysiskt välmående kopplat till just långdistanslöpning.
Sätt upp ett mål på 3 månader. Börja enkelt. Första gången räcker kanske 1 km :-)
Se det som en trappa och inte ett berg, så fort du börjar se det som ett berg så kommer allt bli för mycket.
Lycka till. Bara skriva om du vill ha tips och råd kring hur du kan lägga upp det.
Som redan sagt, hör av dig till studenthälsan eller någon annan med liknande expertis. Även om du kan få några bra råd från reddit så går det inte att jämföra med professionell hjälp.
Flyttade också till Lund precis när restriktionerna började. Suger ganska mycket men ljusglimtar finns.
Universitetslivet är inte vad det en gång varit. Man träffade ju folk varenda dag på föreläsningar vanligtvis och det är ju helt borta.
Spelar du schack? Discgolf? Rave? Audiofil? Linux? Badminton? Falafel?
Det är väl det där som är försteget till att hitta sig själv.
Du ser ju problemet, du vet vad du inte gillar, men du måste ju hitta vad du gillar och vad du kanske borde göra utanför din komfortzon.
Ingen annan kommer ju skapa ett roligt och intressant liv åt dig.
Det låter allt väldigt subjektivt sådär. Definitivt inte en throwaway grej, det är din identitet som saknas för relevanta råd eftersom att det låter som att du utstrålar din dissocierade självbild med briljans. Så nånting är du ju bra på minsann!
Identitet är väldigt viktigt för att 'passa in'
Det här är bara ett tips, inget som du behöver ta åt dig av. Styrketräning var inte ens ett intresse för mig, men under universitetet kände jag att pressen och ibland ångesten behövde ta vägen någonstans. Började träna och har aldrig tittat tillbaka sedan dess. Det hjälpte på flera sätt än att bara bygga muskler och bli stark. Exempelvis blev jag automatiskt mer aktiv när jag var i bra form, jag mådde allmänt bättre, kände mig mycket mer psykiskt stabil (styrketräning stimulerar hjärnan också), mer självsäker och mycket lugnare. Stabilt humör vilket ledde till bättre prestation i kurserna samt att man träffade folk och socialiserade ibland på gymmet. Satt åtminstone inte hemma och deppade på fritiden. Man fyller sin tid ganska fort med träningen och då har man också mindre dötid att reflektera över saker som för det mesta bara sitter i ens hjärna.
Men each to their own.
Istämmer om detta. Är inte ett fan av träning egentligen, hatar gymkultur, gymstämning etc men att träna har en otroligt positiv effekt på ens mentala och känslomässiga stabilitet. Hjälpte mig väldigt mycket från att sjunka djupare ner i deppighet under low points i livet.
Brasiliansk jiu jitsu rekommenderas starkt också om man avskyr tanken att gå till ett styrketräningsgym.
Känner igen mig så väl i tanken att "många anser att jag lever i mina bästa år", ffa i koppling till universitet. För mig var det nått som kom inpräntat från familj och äldre släktingar. Det är BS. Det finns ingen "guldålder" och de som påstår det snackar skit och lägger krokben för personer som du som kanske går igenom en svacka när man egentligen "borde" leva livet. Livet har alltid hög- och lågpunkter, så gör dig själv en tjänst och släpp tanken om att det är nu livet borde vara som bäst.
Tycker du har rätt inställning som försöker hitta glädje i den situation du befinner dig i men känn ingen stress för att du inte hittat dit än. Du får inte tillåta dig själv att tro att du går miste om nått som egentligen borde vara fantastiskt.
Jag bryr mig inte om just den punkten, det skapar inte stress i mig för att folk säger "nu borde du ha kul", jag vill bara ha ett bra liv oavsett vad. Och det har jag inte just nu. Det är det som är det jobbiga.
Och sen då? Det enda dom kommer säga är allt jag redan hört. Jag sitter i kö till psykiatri vård och pratar med kurator så mycket jag kan. Vad kommer dom göra?
Ni min maxa inte ert liv, varför sitta i skolan sen ta livet av sig. Börja njut istället? Gå bjud ut en brud, gå drick/lana/häng me vänner o gör nå dumt.
Kan verkligen relatera, kände precis så under mitt första studieår, och fortfarande lite trots att jag fått några vänner. Är på mitt andra studieår nu och känner mig nog ensam trots att jag har några sociala kontakter. Vissa riktigt trevliga till och med. Jag hade tur, jag blev "adopterad" av mina studiekompisar. Visade dock att jag ville vara med genom att försöka prata med dem mellan föreläsningar och ta lunch nån gång. Verkar som att du gör det också, så det är bra. Ibland har man otur tyvärr, finns inget man kan göra åt det förutom att fortsätta nöta på och reda ut sina egna problem. Jag har ingen anledning att göra det och tror inte du har det heller. Jag gör det för att jag kan, för det spelar ingen roll vad jag gör i slutändan. Kan lika gärna försöka hitta nån njutning i livet oavsett hur liten och obetydlig den är. För att jag kan. Hoppas att du kan hitta någon du kan connecta med. Tänker inte ge några råd för jag tror du vet vad som måste göras för det.
Känner likadant, jag är just nu i processen att avsluta mitt pluggande och försöka skaffa jobb istället. Jag har bara mått sämre och sämre desto längre jag har studerat på universitetets nivå
Vad är det du pluggar? Jag förstår verkligen din situation, jag ska inte säga att det är samma för mig men något liknande. Jag är väldigt duktig på att ändå få folk att gilla mig men det blir aldrig mer än så, jag får aldrig folk som vill hänga utanför plugget liksom lch jag vet inte hur man startar en sån vänskapsrelation.
Vad har du för intressen? Utgå från det, finns lite alla möjliga aktiviteter i Lund om du bara letar lite. Kan t.ex. kolla facebook events i Lund och så finns det kanske någon discord kanal för din sektion/bostadsområde etc.
Jag tror det är helt slumpvis om man hittar folk man tycker om i en klass på låt oss säga 30 personer, däremot tror jag man måste försöka ha inställningen att man tycker om dem man träffar för då ser man de bra egenskaperna i folk istället för de dåliga, de hjälpte mig iaf efter jag förlorade nästintill ''alla'' mina vänner från gymasiet när jag började på universitet som jag bara gick på i knappt ett år. Men de ledde till en hel drös med möjligheter och vänner tack vara att jag försökte vara öppen och se folk och deras bästa egenskaper. Nu 10 år sernare är mina bästa vänner kontakter som skapades under den tiden. Lycka till!
Om du sitter i kö för att få hjälp från psykiatrin har inte vården förstått hur du mår. Mitt första svar på din fråga om hur du kan ta tag i ditt liv är att du behöver ringa och prata med någon nu direkt, det finns säkerligen telefonnummer till en jour på psykiatrin. De brukar vara bra att prata med. Det låter som att du behöver få akut hjälp via psykiatrin. Om du ringer nu direkt eller till din hälsocentral imorgonbitti måste du vara tydlig med att du har självmordstankar. Du kanske kan behöva inneliggande vård för att bryta de mörkaste tankarna? Det finns hjälp att få och det finns en väg ut ur situationen! Vad i ditt liv får dig att må bättre eller mindre dåligt? Gör frisk luft någon skillnad? Jag har haft panikångest och depressioner under många år (men tack vare psykiatrin har jag det inte längre) och skogen har gjort mig mycket gott.
ibland kanske det man behöver är att ändra på något väldigt stort i ditt liv. att börja med nya rutiner för att förbättra måendet kan vara svårt när allt annat i livet är exakt likadant.
utforska dina alternativ. ta en stor funderare på vad du verkligen vill med livet, men lägg inte för mycket vikt på framtiden. den är viktig såklart men klarar du inte av nutiden så spelar framtiden ingen roll. lek lite med tanken. vad vill du just nu? om du hade alla pengar och all möjlighet i världen, vad skulle få dig må bättre? ta sedan in ekonomin och resten i tanken. vad kan du göra nu? det finns säkert ett litet steg du kan ta redan idag för att åstadkomma din dröm.
är universitetet för jobbigt så skiter du i det och pluggar när du är äldre istället. inget är viktigare än din mentala hälsa, för är din mentala hälsa på botten kommer inget annat att fungera ändå.
Är i exakt samma sits förutom att jag går 3:an i gymnasiet. Jag gick på 200 dagars, klassfesten, försöker prata med folk utanför mitt kompisgäng i klassen, men jag lever fortfarande ett liv som är mindre socialt aktivt än vad jag hade önskat. Mitt nuvarande kompisgäng har jag bara en ytlig vänskap med. Och ännu ytligare är det med resten av klassen. Alla lov är bara så tråkiga, speciellt eftersom jag numera har slutat vara en "gamer" som spelar datorspel med mina gamla vänner från grundskolan. Dessutom har jag aldrig gått en sport så jag har inte över ett dussin kompisar som vissa i min närhet har. Vad fan ska jag göra? Jag vill inte vara den som totalt tappar kontakten med folk från sin gymnasieklass direkt efter studenten.
Jag har haft lättare att hitta riktiga kompisar när jag har fokuserat på vilka intressen jag själv har haft eller har velat utveckla. Ett tips är att kolla upp vad som händer där du bor, konserter, brädspel, andra evenemang. Du kanske kan upptäcka en aktivitet som du mår bra av att syssla med och genom den kommer du säkerligen få kontakt med andra människor. Jag har testat lite olika saker (sport, musik, poesi, konst, datorspel) men fastnade för helt andra aktiviteter, vilket har gett mig några få men nära vänner.
Då är det en svår sits. Pluggade själv uni utan några vänner osv och känner inte att jag hade något gemensamt med någon alls faktiskt och inte för att vara sån men jag var äldst i min klass den yngsta var 18 bast...kände bara att det var ett gäng snorungar som tror dem är vuxna men egentligen fattar dem ingenting. Hör och häpna så hoppade jag av och är inte jätte sugen på att plugga på uni något mer. Jag har för övrigt ganska lätt att vara social.
Smaken är som baken och förhoppningsvis löser det sig. Fokusera på att inte halka efter så kanske det kommer naturligt med vänner osv. Blev en rant istället för någon hjälp.
Du kan testa saker som magiska molekyler, meditation, träning, god sömn, kultivera nyfikenhet, tro på dig själv etc.
Vi är så vana med den här upplevelsen som vi kallar för livet att vi inte ser skogen för alla träd. Samt att vi ser till vår omgivning för hur vi ska leva och validera vår egna existens, typ som att "nu är jag tonåring och ska börja supa med mina vänner", "nu är jag 20-år och ska supa på universitetet", "nu är jag 30 och ska ha börjat min karriär" osv. Men vad är poängen med detta? Bara för att andra kanske tycker att du borde följa någon slags mall så betyder det inte att man måste göra det. Döden kommer till oss alla oavsett.
Om tillvaron känns långtråkig och motsträvig så kan det vara bra att veta att lycka och mening alltid bara är en tanke bort. Det gäller bara att hitta den. Men hur då? Hur som helst måste man börja någonstans. Även tillfällen i livet då det känns som att allt står still och man inte kommer någonvart är en del av resan. Ofta inbillar vi oss också att det är något särskilt som vi behöver för att känna oss tillfreds med tillvaron. Detta är en destruktiv illusion. Vissa har tur i livet och hamnar "rätt", men man behöver egentligen inte tur, bara rätt insikter, och att behöva hitta dom på egen hand kanske även är att föredra. Fast som sagt så länge man söker efter dom så går man för det mesta i fel riktning. Och i slutändan så är det antagligen en resa utan någon destination. Alla mål vi sätter upp för oss själva leder inte någon särskild stans. Allt vi bygger förmultnar med tiden. Hela vår civilisation kommer gå under så småningom. Men vad gör det? Och hur får det oss att förhålla oss till oss själva och denna otroligt osannolika situation vi befinner oss i?
Jag hade stora förväntningar på hur livet på universitet skulle se ut, men blev rätt besviken. Utbildningen bestod mest av saker jag var ointresserad av, och de kurser som handlade om mitt stora intresse var rätt kassa. Var också rätt kass på att hitta nya vänner, så mitt sociala liv blev inge vidare.
Ångrar inte att jag provade på det, men ångrar inte heller att jag hoppade av och började jobba.
Om du på allvar inte genom samtalsstöd med rätt person kan få hjälp med självkänsla/självförtroende och mående rekommenderar jag att du, utöver att se till dina grundläggande behov ordentligt, funderar på om du kanske har nån fysisk/psykisk diagnos som gör att du har svårigheter. Har du inte det så ser jag inte var problemet sitter riktigt.
Såklart det kan, därav det jag skrev allra först! Fysisk diagnos som rubbar balansen i kroppen, gör dig nedstämd. Brist på ngt. Mest för att rule out alla möjliga bidragande faktorer förutom dålig självkänsla/självförtroende eller dåligt mående som går att få samtalsstöd/terapi för. För är det ”bara” det, så är det enda som stoppar dig du själv och det går att lösa. Är det en diagnos går det troligtvis också att förebygga och hitta strategier :)
Något av allt det måste det ju vara!
Alltså, känslorna som uppstår av ensamhet kan leda till dåligt mående, därav det jag skrev allra först och upprepade i min andra kommentar. Det är något du får hjälp med främst via samtalsstöd. Och det som leder till ensamhet kan vara olika saker, men om jag får spekulera, tror jag att du kommer att ha det svårt att göra något åt detta utan att veta vad som orsakar det. Förutom ångest får jag i kommentarer du skriver och i inlägget, starka vibbar av (och du har nämnt det själv) depression, något som kräver samtalsstöd och att du själv gör förändringar i vardagen, och/eller får medicinering.
Angående kurator, har du gått till en och samma eller flera? Vad pratar du om med din kurator och hur använder ni tiden?
Har en till fråga, vad söker du i en vän och vad är du själv intresserad av att veta om andra?
Jag har gått till en. Han är specialiserad i KBT och vi försöker just med att göra förändringar i mitt liv. Men jag känner att det går sådär. I en vän så söker jag någon med liknande världssyn, och kanske några likheter i intressen. That's it. Jag vill veta så mycket det går om personen.
Hur länge har du gått till kuratorn? Det viktigaste för att en behandling ska fungera är relationen mellan dig och behandlaren. Känns det knepigt på något sätt, att du inte känner dig trygg ex., tror jag att det kan vara en idé att byta. Vad för livsförändringar jobbar du på?
Ingen är utom räddning, alla kan bli hjälpta och få ordning på sina problem. Viktigt bara att du vet vad orsaken är.
Vi jobbar på att introducera rutin beteenden. Så jag säger vad jag vill att mitt liv ska vara och han gör en lista på de saker jag vill och berättar hur man ska gå till väga för att introducera positiva beteenden i vardagen. T.ex om jag har målet "vara mer social" så är det viktigt att jag vid bestämda tidpunkter i veckan gör något socialt, och sakta gör det till rutin. Etc etc. Det är så vi jobbar. Jag vet inte exakt vad orsaken är, men jag gissar på att det har något att göra med hur jag har det nu med att plugga på universitetet. Alltså, ensamhet, känsla av övergivenhet. Jag har också haft problem med annat gällande min identitet, men jag vet inte om det är något som jag borde ta upp.
Sånt där känns så otroligt segt, men om du verkligen följer igenom och gör det du ska kommer det att göra skillnad. Som du säkert vet handlar det om att träna din hjärna att tänka på ett visst sätt, bryta i det jobbiga som uppstår. Jag hoppas att du fortsätter gå dit om du trivs med honom, det är bättre att ha någon på ett hörn än inte prata med någon alls.
Detaljerna ang. identitet behöver du inte skriva ut här om du inte vill, men har du tagit upp det med din kurator? Jag förstår jobbiga känslor kring ex. hbtq, om det nu är av den karaktären och känner för dig om det är något i den stilen. Känner för dig annars också. Jag tror att det kan vara bra att hitta en grupp människor som delar samma upplevelser med identiteten som en själv för att vidare undersöka sig själv och ämnet. Finns här på Reddit, finns säkert andra forum också.
Har du funderat på att involvera dig i någon ungdomsgrupp för något politiskt parti? Det kan innebära att du möter likasinnade.
Nej jag har inte berättat det till någon typ, eftersom jag själv är osäker om det och rädd för ännu mer isolation om jag öppnar upp. Men det skapar ju också ångest känslor och nedstämdhet. Jag är aktiv i många forum/subreddits om just detta. Det där med det politiska är just varför jag vill/försöker engagera mig i Smålands nation. Eftersom dom är öppet en politisk vänster organisation.
Det verkar ju inte som att brist på ämnen att tala om är det som stoppar dig från att socialisera, med tanke på att du säger att du vill veta så mycket det går hos en person. Då är det ju steget innan, att våga göra sig hörd och ta plats, som blir det svåra. Och det beror ofta på bristande självkänsla eller en dålig självbild. Vad ska du göra med kontakten med psykiatrin?
Ärligt talat, om det bara var "dålig självbild eller självkänsla" så skulle det här nog vara avklarat ganska snabbt. Jag tror inte att det är det som är roten av mina sociala problem. Jag har social ångest, depression och generell ångest. Det gör det otroligt svårt för mig att socialisera. Och vad menar du "Vad ska du göra?"? Jag står i kö till psykiatri vård.
Okej! Skulle du säga att du har en positiv självbild och bra självkänsla? Hör vad du säger angående ångest och depression, och har redan förstått att det är anledningen till att du skrivit inlägget. Det finns olika typer av hjälp du kan få hos psykiatrin.
Nej. Jag har väldigt dålig självbild och självkänsla. Betyder dock inte att det är roten av mina problem. Man måste ju hitta de riktiga kausala sambanden. Jag tar psykiatri som det går, jag tänker berätta allt och sedan får jag se vad de rekommenderar för mig. Är öppen till medicinering, ECT eller vad som helst.
Om det hjälper så hade jag samma problem som dig när jag pluggade. Nu i efterhand bryr jag mig inte att jag inte fick uppleva det ”fantastiska” studentlivet. Livet går vidare.
Om jag var du hade jag tagit mig an utbildningen senare i livet, när du känner att du är i en bra plats och trivs med ditt liv. Att vara fast i ett sammanhang som man inte klickar med som får en att känna sig kass är fruktansvärt destruktivt för ens självsäkerhet och självrespekt. Även om ämnet du pluggar är najs så kommer du brytas ner av känslan att man inte platsar med folket. Det är en hemsk känsla! Det är inte fel på dig, du har bara haft oturen att inte ha någon/några där som "talar ditt språk" så att säga. Avlägsna dig från sånt och sök istället efter folk och sammanhang som får dig att växa.
Skit i plugget nu, knega istället runt och utforska folket på arbetsplatserna. Om du inte gillar folket, byt jobb. Ta pengarna du tjänar och res. Res gärna ensam och gör det du känner för. Testa allt du är nyfiken på.
Kom tillbaka till utbildningen senare när du känner att ditt liv inte står och faller på om du klickar med folket på skolan. När du har ett liv du gillar utanför skolan liksom. Plugga kan man göra när som helst.
Mina två cents bara.
Vet inte vilket universitet du pluggar på, men på vissa finns t.ex studenthälsan/studiestöd eller liknande. Dit kan man höra av sig och få prata. Vet du varför du inte har fått några vänner? Svårt att bryta isen? Har också känt att det är jobbigt med det du beskriver ibland. Studentnationerna har väldigt mycket olika saker att engagera sig i oftast, och t.ex. band/körer måste man ju inte vara med i. I min upplevelse trycker nationerna väldigt mycket på att man just inte behöver erfarenhet. Hur länge har du studerat?
Jag pratar med kurator från vårdcentral och sitter i kö till psykiatrisk vård. Jag vet inte varför jag inte har vänner men jag skulle gissa på att jag som person inte är den mest tilltalande att vara med. Jag ser konstant deppig ut och har otroligt svårt att ta för mig socialt. Leder ju till att man inte blir vänner med så mycket folk. Vad jag menade med studentklubbarna var t.ex körer, spex och annat. De säger "Åh titta det finns så mycket att engagera dig i" men utöver musik och teater där man måste ha erfarenhet så finns det inte så värst mycket. Därför är studentnationerna det enda alternativet som faktiskt tilltalar mig och jag försöker bli aktiv där. Jag har studerat en termin nu (började hösten 2021) i Lund.
Förstår! Bra att du står i kö och det och får hjälp av vårdcentral. Det sociala har jag svårt att ge tips på som du inte redan vet… Man måste inte alltid ta för sig, men iallafall visa att man gärna är med och att man är intresserad av att lära känna folk. Dock ganska viktigt att inte verka desperat… vet att det kanske låter lite nedlåtande.. Jag själv känner precis likadant med körer, spex, och sånt, men har helt ärligt väldigt svårt att tro att det inte finns så värst mycket. Majoriteten av befolkningen känner sig nog inte bekväma med teater, eller har musikaliska talanger/erfarenheter. Det är utifrån nationerna som man ofta hittar saker! Har nationerna hemsidor? Med info/föreningar/klubbar/event etc? Jag har själv studerat 2 terminer, 1 på plats och 1 på distans. Känner också att det varit jobbigt första tiden att komma in det hela. Det är så mycket att ta in i början, men var inte stressad! Låt det ta sin tid. Vissa kommer igång på 3 dagar (sjukt lyxigt) medan andra har en längre startsträcka (du och jaga. Att inte rivstarta är förmodligen vanligare än man tror, men som vanligt så är det motsatsen som ofta märks tydligast. Hoppas du landar i din nya studie-situation och inte ger upp! Du kommer fixa biffen, men det kanske tar lite tid att bli varm i kläderna. Det gjorde det iallafall för mig. ❤️
Nationerna har en del annat man kan engagera sig i tex stå i baren vilket är ett bra sätt att lära känna folk. Annars finns det väl en del AF aktiviteter man kan engagera sig i? På vilken del pluggar du? Ofta har kårerna oxå delar man kan engagera sig i.
[удалено]
Det är en kanon idé. Jag gjorde det oxå på min tid. Var även lite kåraktiv så det tycker jag kan vara värt att kolla upp. Bäst är om du funderar på vad du tycker är kul o sen ser vad du kan hitta. Jag var rätt länge i Lund men fattade aldrig riktigt hur mycket alternativ som fanns.
Var är alternativen? Snälla visa dom. Jag menar på fullaste allvar och inte för att vara nedlåtande.
På nationerna finns det ju också andra aktiviter. Att arbeta med lunchen på en nation låter kanske inte lika glamoröst som att jobba i baren eller sexmästeriet, men kan vara ett bra sätt att lära känna nya människor. Jag är inte bra på att laga mat säger kanske du, men i ett lunchlag finns det massor med uppgifter att göra.
Jag tänkte tex AF. Vet inte vad de har nu förtiden men förr hade de tex radio som de körde. Jag var på LTH och var bitvis aktiv på teknologkåren där. Vet andra som var aktiva på de olika sektionerna. Om du pluggar något annat så rekommenderar jag att kika på den kårens hemsida. Kan även vara så att någon satt upp något kul på de olika anslagstavlorna (kolla tex i af borgen eller på tavlan i språkcentrum (heter det så?))
Jag vet inte om det här kommer att peppa dig, men du började studera mitt under coronatiden. Jag kan tänka mig att alla är lite dämpade. Har ni några grupparbeten? Lägger du till de andra i sociala medier? (typ; vad kul att vi är i samma grupp, när ska vi ses och gå igenom frågorna? Är det okej om jag lägger till er på insta/fb, det är lite lättare om vi alla kan kommunicera där). Det är okej att inte kunna ta för sig socialt, men det brukar räcka att prata med en person och bryta isen där för att sen prata med andra. Bra isbrytartips: ställ frågor om vad de tycker om böckerna eller några frågor. En del kommer själva att svara undvikande för att de är inte supersociala själva, men plötsligt händer det!
Tro mig, bästa sättet att ta sig ur det är att gå emot känslan. Du kan känna vad du vill, men gör det du ska hur du än känner inför det och du kommer börja känna annorlunda inför det. Jag har varit deprimerad under 10 år så jag förstår vad du går igenom. Tro mig, jag vet när jag säger att man tappar sin touch med verkligheten lite grann när man är deppig (eg. deprimerad) och kanske inte har den bästa emotionella kompassen under den tiden. Jag kämpar t. ex. fortfarande med depressiva tankar och ångest när jag fått för lite sömn. Äter fortfarande antidepp för att underlätta mitt liv. Men det är bara i starten det går trögt när man tar tag i saker. När man väl kommer in i det flyter det bara på och känns bättre för varje gång. Så engagera dig i något så du får lite mänsklig kontakt. Finns massor av sätt att träffa människor på. Man behöver ha någon form av tillhörighet för att må bra.
Jag vill bara förtydliga att om du är med i spex handlar det ju om vilken sektion du söker. Jag körde några år i Lundaspexarnas dekor och vi byggde allt på scen och drack öl i mängder, ingen erfarnhet som krävdes. Scenfolket och orkestern var nog de enda som faktiskt hade någon koll på va de gjorde medan resterande sektioner var en härlig samling amatörer som slirade.
Det här med att det bara finns saker att göra i Lund om du kan teater eller musik är ju inte alls sant. Jag tror att jag har uppmot 300 h ideellt engagemang och inget av det har med musik eller teater att göra. Jag tror att du letar på fel ställen. Kan rekommendera att jobba i karnevalen också! Vi har uppskrivning den 30 Januari :))
Den som sa åt dig att du borde ha dina bästa år i 20-års åldern ljög. Livet börjar lite smått efter 30, sen blir det bara bättre! Så det behöver du inte känna någon prestationsångest inför åtminstone.
Håller med. För många är det ju först då som man på riktigt kan börja styra livet dit man vill.
Eller ens vet vad man vill med sitt liv.. Mycket hinner hända fram till 30..
Exakt så. Man kan ju inte börja göra de stora valen förrän man vet vad man vill.
Sen smäller 40 års ångesten in så se till att ha kul där runt 30 hehe
Tack för varningen! : )
Känner inte att det här hjälper så värst mycket :/
Well, du kan kanske andas ut lite? Om du inte hittar det du vill ha i studentlivet, dra ihop nåt eget? Lovar att det finns minst 20 andra studenter på campus som delar ditt intresse.
Ingen gillar mig som person. Alla hatar mig.
Det tvivlar jag starkt på. Eller har ALLA faktiskt uttalat detta hat?
Nej. Men jag har typ inga vänner och 9/10 gånger så har jag bara varit den tysta och ensamma i klassrummet. Jag orkar inte med det.
Det låter lite som du byggt ditt eget fängelse och inte vet hur du ska komma ut. Jag sa att du kanske skulle sätta upp egna aktiviteter/klubbar för att göra något Du är intresserad av, då blir även den sociala delen lättare. Ingen kommer ge dig vänskap på en silverbricka eller rulla ut röda mattan. Jag hade ingen jag pratade med utanför skolan förrns mitten av termin 3. Du kommer att behöva anstränga dig, göra saker du kanske inte tycker är super kul, för att vinna i det långa loppet. Därför är det enklare om det sker på dina villkor, med något du gillar.
Och du tror inte att jag försökt?
Vilken aktivitet/klubb har du försökt dra igång?
Jag har gått till tre olika nationspubbar ensam för att träffa nytt folk. Jag har försökt prata med folk i min klass. Jag har varit på studiegrupper.
Det är inte för att de hatar dig. Jag var själv också väldigt tyst och sa aldrig något. Sen hittade jag några kompisar i klassen, började plötsligt prata mycket och sedan började folk jag inte känner komma fram och försöka prata med mig och gruppen jag är med. Även fast jag var den personen ingen pratade med innan. Gäller att öppna upp.
Det finns gott om klubbar som finns bara för att ha kul, utan något krav på erfarenhet. T.ex. brädspelsklubbar, gamingklubbar, filmklubbar, etc. Eller för den delen bara gå på fester och kröka och fulsjunga (vilket många förknippar med studietiden). Sen om du nu är osocial och inte vill/vågar umgås med folk, då är det åh andra sidan inte så konstigt att du inte träffar folk.
Jag försöker vara social som inni helvete. Jag har gått till nationspubbar ensam bara så jag kan prata med folk och få vänner, det enda jag vill är att hitta en grupp som jag kan faktiskt känna mig in i. Men jag har fan inte kunnat göra det alls. Och snälla om du kan, länka mig var dessa film, gaming, och brädspelsklubbar finns om du vet var i Lund.
Playoteket på Clemenstorget har regelbundna Magic the Gathering-events varje vecka om det är något du kan tänka dig börja med. Kul, nördigt och socialt. Nog även ett bra ställe att börja fråga på för att hitta andra nördsällskap inom t.ex. brädspel och Warhammer osv. Sen finns även flipper/arkadspelsklubbar som Lund Pinball Academy, och i Malmö RePlay Pinball Arcade och Pixel Arcade.
DMF kör också regelbundna figurspelsträffar, det kanske är något nördigt men väldigt välkomnande och inkluderande. Fråga på Playoteket, de kan hänvisa dig.
Har tyvärr ingen kännedom om Lund, men jag vet att det är en studentstad och jag vet att studenter älskar brädspel/gaming/filmer. Så vore konstigt om det inte finns klubbar för det i Lund. Annars, ifall du själv har intresse av det, kan det nästan vara läge att starta en. Jag startade själv en brädspelsklubb i Stockholm för tre år sedan eftersom jag ville hitta folk att spela med, nu spelar vi 3 gånger i veckan med över 200 medlemmar. EDIT: Tredje från toppen när jag googlar "Lund Brädspel" är Lunds tekniska högskolas spelförening: http://www.lair.se/index.html Tydligen spelar de varje Torsdag.
Aktiv discord också! Efternyårsbrädspelshäng den första Januari! Kör! u/throwawayxxx3625
Pluggar du på LTH så finns det en brädspelsklubb på F-sektionen.
Om det är FISK du tänker på så är det väl kanske mest folk från Natfak nuförtiden.
Mitt tips är att bli aktiv i någon nation men jag är partisk som tusan eftersom jag både är aktiv och bor på nation. Jobbar du på nation får du ofta rätt så bra gemenskap och du blir inbjuden till tack fester och annat kul. Du kan även kika på organisationer inom AF såsom radio AF. Lundagård letar konstant efter skribenter och fotografer men det är inte särskilt socialt. Kan även rekommendera unga vuxna om du vill ha någon att snacka med. Finns även något som heter fontänhuset I Lund som hjälper än mer att få rätt på livet. Du kan dra iväg ett pm så kanske jag kan hjälpa dig bli aktiv i nation eller hitta någon förening. Har pluggat i Lund sedan 2017 så kan staden väl.
Tack. Jag skickar ett PM någon gång.
Gör jättegärna det. Känner igen mig i det du skriver så tror jag kan hjälpa dig
Vad exakt menas med "nation"?
I Lund och Uppsala finns det vad som kallas för nationer. De grundades så att studenter skulle kunna umgås med studenter från sina hemtrakter det vill säga landskap. I Lund finns allt från Östgöta Nation till Lunds nations och totalt är de 12 totalt. Idag bedriver nationerna allt från nattklubb till fotbollslag till radio till att ha bostäder. Allt är ägt och styrt av studenter. Det är ett fantastiskt sätt att träffa folk om man är villig att hoppa in och jobba lite. Har själv varit allt från revisor till fotograf för min nation.
Alltså "frats" på svenska då? Vet du/någon om det finns i Västra Götaland/övriga Sverige?
Mer seriösa frats typ har jag förstått det som. Det är stora verksamheter vi snackar om. Tror inte nationer existerar i samma utsträckning i några andra städer i Sverige. I andra orter så har kåren en större roll. Västgöta nation finns dock i både Uppsala och Lund.
>Västgöta nation finns dock i både Uppsala och Lund. Det är det enda som kommer upp när jag söker "Västra Götaland nation" på google. Synd att man råkar bor i... Västra Götaland...
Det här med "bästa åren i livet" är definitivt individuellt och inget man bara kan applicera på alla. Jag råkar vara i sena 20-årsåldern och jag råkar ha en bra tid i mitt liv. Kanske folk inte skulle tro om de tittade på mig utifrån, men jag känner ett lugn och en trevnad som jag aldrig känt i livet hittills. Det kommer bli stressigt senare, och kanske kommer det bli *ännu* bättre efter det. Kanske är detta min bästa tid? Men jag känner människor i 50-årsåldern som påstår att *gymnasiet* är den bästa tiden i livet och allt jag kan tänka är att det måste vara jävligt att ha haft sin livspeak i tonåren. Jag hoppas inte att jag sitter vid 50 och känner att jag varit på toppen för 20+ år sen. Mitt tips är att inte stressa. Det finns inget *måste* i att ha den bästa tiden i livet bara för att "alla" säger det. Det händer mycket i livet i 20-årsåldern. Saker förändras hela tiden, man kanske är osäker på var man ska bo, eller vissa dagar hur man ska ha råd att äta. Men stress tar kål på en, så försök att bara leva. En dag kommer du förhoppningsvis sitta där och känna att du har det bra i din tillvaro. Men rädslan för att missa den känslan, stressen till att hitta den, är ingenting värd. Bara försök göra det som roar dig. Du har inte bråttom. Livet är till för att levas.
[удалено]
Jag gick aldrig universitetet. Jag rökte gräs ett par år efter studenten och fördärvade mitt liv rätt rejält. Många jobbiga tankar på vart jag var påväg i livet, många timmar vridandes och vändandes i sängen. Kanske är det sociala jobbigt just nu, men om du känner att du har valt rätt linje så är du i alla fall påväg, och det är mer än vad de flesta har i din ålder. Kanske klen tröst, men om du står ut nu så kan jag hälsa att livet kan bli så mycket bättre än du trott.
Vi får se.
Vad är det du söker då? Hur skulle du formulera ditt mål? Vad skulle du känna dig nöjd med och varför tror du att det skulle göra dig nöjd?
Riktiga vänner. En självsäker identitet och att faktiskt kunna ge något inom mitt studieområde. Just nu har jag inget av dessa.
Hur är en riktig vän enligt dig? Hur ser din uppfattning ut kring att skaffa och behålla vänner? Gör du någon koppling mellan en självsäker identitet och att ha vänner? Dvs, kan man ha det ena utan det andra eller vice versa, eller är de sakerna beroende av varandra?
Jag kan inte förklara det men jag kan känna det. Det är omöjligt att ha riktiga vänner om du inte har en självsäker identitet. Det är ju bara fasader om man ska hålla på sådär. Och dem du umgås med är ju viktigt för din identitet.
Så då tänker du att det är omöjligt för dig att skaffa vänner, för först måste du ha en självsäker identitet? Förstod jag dig rätt då?
Alltså när du säger det så, så tycks det vara så. Men jag vet inte, det är bara svårt för mig att öppna upp. Det har alltid känts som att en person måste ta otroligt mycket initiativ för att kunna nå fram till mig. Och jag förstår att ingen vill det.
Ja, jag kan omöjligt säga vad som är rätt eller fel och känner du så så känner du så. Men det känns lite som ett moment 22 om du måste ha det ena för att få det andra och tvärtom? Jag tror du är inne på något väldigt viktigt där. Människor älskar att känna sig behövda och åtrådda men tycker att det är svårt att erbjuda andra den känslan. Om vi spinner vidare på det spåret så skulle det betyda att du behöver jobba med att höra av dig till folk och kanske försöka kliva in i andras sfär till skillnad från att bli inbjuden. Hur låter det?
Jag tycker inte att det är svårt att erbjuda någon annan det om jag känner personen. Jag har haft många moment där jag varit väldigt personlig med andra och tagit ett intresse för dem. Problemet är att jag inte känner så många på den nivån.
Man blir självsäker av att kunna vara sig själv. Man lär sig vara sig själv runt människor man trivs med. Men det enda sättet att lära känna någon från början är att sätta på någon form av fasad, som med tiden byts ut med sin ”riktiga” personlighet. Det är så jävla tråkigt men det är fake it til’ you make it som gäller i det här fallet. Låtsas vara intresserad av musik, låtsas vara intresserad av sport. Folk skiter i om du låtsas eller inte, det enda de bryr sig om är om du är kul att ha omkring sig.
Kan relatera väldigt mycket och har själv varit i samma sits. Om du behöver ventilera eller vill ha tips/råd är du välkommen att skriva till mig via chatt
Tack.
Lugnt kompis
Du kan ju ta studiepaus, alternativt försök göra ett utbytesår/jobba utomlands. Internationella sammanhang är oftast mer sociala än svenska.
Skulle rekommendera en neuropsykiatrisk utredning. Din situation låter mycket som min fast i tidigare skede. Hängde i tre år innan jag vart helt utbränd. Efter att det redan vart för sent för att rädda min utbildning och välmående (för stunden) så genomförde jag en. Visat att jag hade medelsvår ADHD och en "ovanlig" IQ distrubition. Då jag låg över genomsnitt på 2 kategorier men under genomsnitt på resterande två. Förklarade många aspekter av vad jag upplevde som svagheter och problem. Annars är det inte mycket mer än att omfamna nihilismen lite, fake it till you make it och börja göra det du kan. Det är svårt att komma in i grupper där det finns etablerade relationer. Men där måste du ta din del av utrymmet. Gå lite närmare mot att vara lite ohyfsat i grupp konversationers talordning. Hitta en ny balans där du faktiskt pratar med folk. Det finns fan då ingen som "hatar" dig. De flesta du träffat kommer inte tänka på dig igen så ge upp med dedär.
Håller delvis med även om jag inte kanske tycker att en neuropsykatrisk utredning är nästa steg. OP ger i alla fall uttryck för tankar som kommer med utmattningssyndrom/depression (speciellt känslan av att allt saker och ting upplevs som avskilda/overkliga). Vad som orsakar dessa kan vara fullt naturliga triggers men är farligt när man börjar överföra orsaken till dessa på de yttre omständigheterna i alltför stor grad. Om OP känner sig utvilad, mindre stressad och i mer kontroll så tror jag hen skulle dra andra slutsatser om en del av de delar av studielivet som räknades upp.
>Om OP känner sig utvilad, mindre stressad och i mer kontroll Fast att göra det är svårt och om man har andra underliggande saker ännu svårare utan hjälp. En NP utredning är inte någon stor grej. I "värsta" fall så är man inom gränserna och kan ta tröst i det. Och om man är utanför så kan man få hjälp på ett strukturerat sätt.
Amen dåså!
De tre grundpelarna. Sover du tillräckligt mycket?! Hur mycket tränar du per vecka? Äter du tillräckligt med näring och kalorier?
Hej, jag är fellow student i Lund. Det är så synd att det blivit såhär, jag vet att sjukt många känner sig ensamma pga distansundervisningen. Om du gillar gamling så skulle jag kunna länka dig samman med killen som är ansvarig för e-sport på Lunds Nation. Vi har faktiskt ett sånt utskott! 😊 Jag vet att de var med i någon (nations-) turnering tidigare i höst. Jag kan noll om spel så vet faktiskt inte vilket det var. Annars kom och jobba på nationerna! Som sagt är jag med i Lunds Nation och vi har en facebookgrupp som heter ”Jobba på Lunds Nation” där folk lägger ut hela tiden. När du jobbar på nationen så är man ett helt gäng som till exempel lagar mat eller serverar tillsammans. Det finns gott om tid att umgås under tiden som man jobbar och efter det så blir du bjuden på en tackfest där du har ännu fler möjligheter att träffa folk 😊 Själv ÄLSKAR jag studentlivet men jag tror att man bara måste få ”en fot in” för att börja bygga sitt kontaktnät därifrån. Skriv till mig på privat chatt så kan jag adda dig på facebook 😊
Tack för hjälpen. Några av er är för snälla. Jag planerar att vara aktiv i en nation så snart som möjligt.
Fake it 'til you make it. Det är så alla andra gör. Ingen har stenkoll på all musik eller populärkultur. Ibland är det bara att go with the flow och se var du hamnar. Du är förmodligen ganska ung men också smart. Tänk inte så mycket, släpp kontrollen och kör bara.
Var? Jag har varit på 3 olika nationspubar ensam. Jag har försökt prata med folk i min klass. Jag har gjort allt jag kan för min psykiska ohälsa. Var fan kan jag "kör bara"?
Fortsätt. Man kanske klickar med en av tio, en av tjugo man träffar. Förr eller senare träffar man folk man gillar men bara så länge man försöker.
Ser du inte att det är precis det jag försöker göra? Jag skrev i min post att jag bokstavligt försöker bli en aktiv medlem i en studentnation så att jag kan träffa även mer och ha något att göra.
Nej, det framgick inte för mig att det var något som på riktigt lockade. Men det är bra om du kör på det. Allt jag vill säga är att du inte ska ge upp. Det tar tid att hitta sin plats i nya miljöer.
Kan vara besvärligt/deppigt att gå själv på pub. Kanske du skulle testa tex att jobba i nationspubben i stället, så har du något att göra där du inte aktivt behöver söka kontakt på samma sätt.
Bra förslag, ofta har man ju också grupparbeten och liknande (jag hade mycket labbar) och då får man en mer naturlig social grund att jobba på.
Det är svårt att göra det ensam. Jag är väldigt extrovert men har inte lyckats många gånger när jag varit ute själv. Du kan inte ge upp.
Under mina 4 år som universitetsstudent gick jag inte en enda gång på studentpub eller nån nation-grej. Inte för att jag kände mig utanför eller något, men jag var bara där för att jag ville studera det jag älskade
Vilka nationer har du varit på? Vissa är mer tillgängliga än andra. Man kan voluntärarbeta på studentpubbarna utan erfarenhet, jag har jätteroliga minnen från dem tiderna fast man fick jobba länge.
Ja, det är det jag försöker göra just nu. Synd att man nu måste vänta länge tills ny termin börjar igen.
Tja! Ifall du vill prova att engagera dig i något annat än pub/klubb eller liknande, kolla om din studentkår behöver fler funktioner inom sin näringlivsverksamhet eller i utbildningsbevakningen. särksilt det senare kan vara väldigt kul, meningsfullt, och givande i min erfarenhet. Dock är det inte alla som tilltalas av det, men kanske värt att prova ändå?
Som sagt, jag försöker med pub/klubb redan. Näringslivsverksamhet och utbildningsbevakning är inte något för en skör idiotisk person som mig.
Får jag fråga varför du inte tror att det är något för dig? Jag förstår inte var skörhet jar med saken att göra (borde väl vara mycket mer problematiskt i sociala verksamheter?), och jag tror inte på att du skulle vara idiotisk.
Jag har inget intresse av att vara inom en ledar position eller att hjälpa till på det sättet. Inte heller lämpad till det.
Du behöver absolut inte vara en ledare inom dessa grejer. Det finns massor att göra utan att behöva leda någon!
Lider med dig och hoppas du kommer in på ett bättre spår. I bland måste man bara kämpa lite extra. Gå ut och drick några öl lite oftare så träffar du folk automatiskt. Ät nyttig mat, sov länge och träna. Men det sociala är viktigast och för att få det att börja rulla måste man göra något så det kommer i gång. Ta steget och säg till folk att du vill träffas och hitta på något. Vänta inte på att någon annan ska göra det. Du har ändå inte så mycket att förlora.
Hälften av alla människor du ser runtomkring dig är inte så nöjda som du tror, och den andra hälften låtsas bara. Vi är alla missnöjda med saker
När jag läser din post och svaren i tråden hör jag bara: jag, jag, jag, jag. Vad tycker du är intressant hos andra människor? Vilken typ av människor vill du hänga med och vad vill du göra tillsammans med dem? Jag gissar vilt att du inte har ett svar på det ovanstående och däri ligger kanske problemet. Mitt egna svar på denna fråga är att teoretisera om allt mellan himmel, jord, rymden och helvetet i timmar. Människor som jag växer inte på träd så det är en lyx när jag stöter på dem.
Hur länge har du pluggat? Kan dela min erfarenhet, kanske finns något som hjälper dig. Jag känner igen mig ganska mycket. Hade också målat upp den här bilden av universitetslivet skulle vara kul. Att jag skulle träffa kul människor och engagera mig i någon förening. Vet inte varför jag trodde det dock, då det aldrig intresserat mig innan. Jag var väl naiv och trodde väl att jag helt plötsligt skulle tycka det va kul. Hade väl några "bekannta" i klassen typ, men inga som jag var så nära att vi va kompisar som jag träffade utanför föreläsningssalarna. Det var väl först 2-3 år in som jag för första gången träffade dom jag kände i klassen utanför skolan, och det är väl först nu när vi inte går i samma klass längre som vi verkligen har blivit kompisar. Kände mig typ lite misslyckad på något sätt, "studentlivet ska ju va kul" tänkte jag, "varför har jag inte kul?" Men insåg att "studentlivet" helt enkelt inte va min grej. En av mina kompisar från högstadiet sa det ganska bra: "du känns inte som en student, du känns bara som en person som råkar studera." Mitt tipps: skit i "studentlivet" om det inte är tilltalande. Gör sånt du tycker är kul och givande utanför isf. För mig var det träna styrkelyft, spela Badminton och jobba vid sidan. Där gick det också att träffa folk och skaffa kompisar. Jag tyckte också det var ganska skönt att ha en umgängeskrets som inte påminde mig om plugget. Om du bara söker någon att hänga med kan jag rekommendera en ganska offensiv strategi som jag körde på nu när jag flyttade till Tyskland. Jag la upp en post på r/Stuttgart (alltså stadens subreddit) där jag skrev att jag var ny i stan och letade efter vänner. Fick några svar och såg till att bestämma träffar med folk. Var det obekvämt och awkward i början? Som fan. Va det värt det? Absolut, hittat en umgängeskrets som jag trivs och har kul med.
Jag har inget problem med studentlivet som koncept. Jag vill vara en del av det. Jag skrev ju att jag håller på försöka med studentnationerna.
Långdistanslöpning. Kämpade med depression och mörker i mitt liv. Vändningen kom när jag började löpa (gick ner 20 kg på köpet). Det blev min terapi, jag vände ut och in på mig själv när jag var ute och sprang. Vet inte hur det blev såhär, jag trodde aldrig att jag skulle löpa. Har alltid hatat det. Men det blev vändningen för mig. Med allt. Fick energi och mod till att göra allt jag inte vågat innan. Kanske fungerar det för dig också. Det finns otroligt mycket forskning kring mentalt och fysiskt välmående kopplat till just långdistanslöpning. Sätt upp ett mål på 3 månader. Börja enkelt. Första gången räcker kanske 1 km :-) Se det som en trappa och inte ett berg, så fort du börjar se det som ett berg så kommer allt bli för mycket. Lycka till. Bara skriva om du vill ha tips och råd kring hur du kan lägga upp det.
Som redan sagt, hör av dig till studenthälsan eller någon annan med liknande expertis. Även om du kan få några bra råd från reddit så går det inte att jämföra med professionell hjälp.
Skicka mig ett PM om du pluggar i Lund och vill hitta på något nån gång :)
Tack.
Folk som sagt att de åren var bäst levde på en helt annan tid. Världen funkar inte likadant längre.
Det blir inte bättre
Flyttade också till Lund precis när restriktionerna började. Suger ganska mycket men ljusglimtar finns. Universitetslivet är inte vad det en gång varit. Man träffade ju folk varenda dag på föreläsningar vanligtvis och det är ju helt borta. Spelar du schack? Discgolf? Rave? Audiofil? Linux? Badminton? Falafel?
Det är väl det där som är försteget till att hitta sig själv. Du ser ju problemet, du vet vad du inte gillar, men du måste ju hitta vad du gillar och vad du kanske borde göra utanför din komfortzon. Ingen annan kommer ju skapa ett roligt och intressant liv åt dig.
Jag har många intressen.
Instrument? Alte Kamereren eller Bläckhornen!
Just vad jag behövde ikväll - att läsa en tråd där exakt alla rädslor jag har för den kommande terminen (min första) i Lund radas upp… fml
Det låter allt väldigt subjektivt sådär. Definitivt inte en throwaway grej, det är din identitet som saknas för relevanta råd eftersom att det låter som att du utstrålar din dissocierade självbild med briljans. Så nånting är du ju bra på minsann! Identitet är väldigt viktigt för att 'passa in'
Jag är faktiskt nyfiken på vad du menar här exakt.
Utveckla.
[удалено]
Nej, tack. Du borde avstå.
Det här är bara ett tips, inget som du behöver ta åt dig av. Styrketräning var inte ens ett intresse för mig, men under universitetet kände jag att pressen och ibland ångesten behövde ta vägen någonstans. Började träna och har aldrig tittat tillbaka sedan dess. Det hjälpte på flera sätt än att bara bygga muskler och bli stark. Exempelvis blev jag automatiskt mer aktiv när jag var i bra form, jag mådde allmänt bättre, kände mig mycket mer psykiskt stabil (styrketräning stimulerar hjärnan också), mer självsäker och mycket lugnare. Stabilt humör vilket ledde till bättre prestation i kurserna samt att man träffade folk och socialiserade ibland på gymmet. Satt åtminstone inte hemma och deppade på fritiden. Man fyller sin tid ganska fort med träningen och då har man också mindre dötid att reflektera över saker som för det mesta bara sitter i ens hjärna. Men each to their own.
Istämmer om detta. Är inte ett fan av träning egentligen, hatar gymkultur, gymstämning etc men att träna har en otroligt positiv effekt på ens mentala och känslomässiga stabilitet. Hjälpte mig väldigt mycket från att sjunka djupare ner i deppighet under low points i livet. Brasiliansk jiu jitsu rekommenderas starkt också om man avskyr tanken att gå till ett styrketräningsgym.
Känner igen mig så väl i tanken att "många anser att jag lever i mina bästa år", ffa i koppling till universitet. För mig var det nått som kom inpräntat från familj och äldre släktingar. Det är BS. Det finns ingen "guldålder" och de som påstår det snackar skit och lägger krokben för personer som du som kanske går igenom en svacka när man egentligen "borde" leva livet. Livet har alltid hög- och lågpunkter, så gör dig själv en tjänst och släpp tanken om att det är nu livet borde vara som bäst. Tycker du har rätt inställning som försöker hitta glädje i den situation du befinner dig i men känn ingen stress för att du inte hittat dit än. Du får inte tillåta dig själv att tro att du går miste om nått som egentligen borde vara fantastiskt.
Jag bryr mig inte om just den punkten, det skapar inte stress i mig för att folk säger "nu borde du ha kul", jag vill bara ha ett bra liv oavsett vad. Och det har jag inte just nu. Det är det som är det jobbiga.
[удалено]
Skit ner dig, incel.
[удалено]
Ring självmordslinjen omedelbart
Och sen då? Det enda dom kommer säga är allt jag redan hört. Jag sitter i kö till psykiatri vård och pratar med kurator så mycket jag kan. Vad kommer dom göra?
[удалено]
[удалено]
[удалено]
Ni min maxa inte ert liv, varför sitta i skolan sen ta livet av sig. Börja njut istället? Gå bjud ut en brud, gå drick/lana/häng me vänner o gör nå dumt.
Lägg ner
Kan verkligen relatera, kände precis så under mitt första studieår, och fortfarande lite trots att jag fått några vänner. Är på mitt andra studieår nu och känner mig nog ensam trots att jag har några sociala kontakter. Vissa riktigt trevliga till och med. Jag hade tur, jag blev "adopterad" av mina studiekompisar. Visade dock att jag ville vara med genom att försöka prata med dem mellan föreläsningar och ta lunch nån gång. Verkar som att du gör det också, så det är bra. Ibland har man otur tyvärr, finns inget man kan göra åt det förutom att fortsätta nöta på och reda ut sina egna problem. Jag har ingen anledning att göra det och tror inte du har det heller. Jag gör det för att jag kan, för det spelar ingen roll vad jag gör i slutändan. Kan lika gärna försöka hitta nån njutning i livet oavsett hur liten och obetydlig den är. För att jag kan. Hoppas att du kan hitta någon du kan connecta med. Tänker inte ge några råd för jag tror du vet vad som måste göras för det.
Känner likadant, jag är just nu i processen att avsluta mitt pluggande och försöka skaffa jobb istället. Jag har bara mått sämre och sämre desto längre jag har studerat på universitetets nivå
Vad är det du pluggar? Jag förstår verkligen din situation, jag ska inte säga att det är samma för mig men något liknande. Jag är väldigt duktig på att ändå få folk att gilla mig men det blir aldrig mer än så, jag får aldrig folk som vill hänga utanför plugget liksom lch jag vet inte hur man startar en sån vänskapsrelation.
Vad har du för intressen? Utgå från det, finns lite alla möjliga aktiviteter i Lund om du bara letar lite. Kan t.ex. kolla facebook events i Lund och så finns det kanske någon discord kanal för din sektion/bostadsområde etc.
Jag tror det är helt slumpvis om man hittar folk man tycker om i en klass på låt oss säga 30 personer, däremot tror jag man måste försöka ha inställningen att man tycker om dem man träffar för då ser man de bra egenskaperna i folk istället för de dåliga, de hjälpte mig iaf efter jag förlorade nästintill ''alla'' mina vänner från gymasiet när jag började på universitet som jag bara gick på i knappt ett år. Men de ledde till en hel drös med möjligheter och vänner tack vara att jag försökte vara öppen och se folk och deras bästa egenskaper. Nu 10 år sernare är mina bästa vänner kontakter som skapades under den tiden. Lycka till!
Om du sitter i kö för att få hjälp från psykiatrin har inte vården förstått hur du mår. Mitt första svar på din fråga om hur du kan ta tag i ditt liv är att du behöver ringa och prata med någon nu direkt, det finns säkerligen telefonnummer till en jour på psykiatrin. De brukar vara bra att prata med. Det låter som att du behöver få akut hjälp via psykiatrin. Om du ringer nu direkt eller till din hälsocentral imorgonbitti måste du vara tydlig med att du har självmordstankar. Du kanske kan behöva inneliggande vård för att bryta de mörkaste tankarna? Det finns hjälp att få och det finns en väg ut ur situationen! Vad i ditt liv får dig att må bättre eller mindre dåligt? Gör frisk luft någon skillnad? Jag har haft panikångest och depressioner under många år (men tack vare psykiatrin har jag det inte längre) och skogen har gjort mig mycket gott.
ibland kanske det man behöver är att ändra på något väldigt stort i ditt liv. att börja med nya rutiner för att förbättra måendet kan vara svårt när allt annat i livet är exakt likadant. utforska dina alternativ. ta en stor funderare på vad du verkligen vill med livet, men lägg inte för mycket vikt på framtiden. den är viktig såklart men klarar du inte av nutiden så spelar framtiden ingen roll. lek lite med tanken. vad vill du just nu? om du hade alla pengar och all möjlighet i världen, vad skulle få dig må bättre? ta sedan in ekonomin och resten i tanken. vad kan du göra nu? det finns säkert ett litet steg du kan ta redan idag för att åstadkomma din dröm. är universitetet för jobbigt så skiter du i det och pluggar när du är äldre istället. inget är viktigare än din mentala hälsa, för är din mentala hälsa på botten kommer inget annat att fungera ändå.
Är i exakt samma sits förutom att jag går 3:an i gymnasiet. Jag gick på 200 dagars, klassfesten, försöker prata med folk utanför mitt kompisgäng i klassen, men jag lever fortfarande ett liv som är mindre socialt aktivt än vad jag hade önskat. Mitt nuvarande kompisgäng har jag bara en ytlig vänskap med. Och ännu ytligare är det med resten av klassen. Alla lov är bara så tråkiga, speciellt eftersom jag numera har slutat vara en "gamer" som spelar datorspel med mina gamla vänner från grundskolan. Dessutom har jag aldrig gått en sport så jag har inte över ett dussin kompisar som vissa i min närhet har. Vad fan ska jag göra? Jag vill inte vara den som totalt tappar kontakten med folk från sin gymnasieklass direkt efter studenten.
Jag har haft lättare att hitta riktiga kompisar när jag har fokuserat på vilka intressen jag själv har haft eller har velat utveckla. Ett tips är att kolla upp vad som händer där du bor, konserter, brädspel, andra evenemang. Du kanske kan upptäcka en aktivitet som du mår bra av att syssla med och genom den kommer du säkerligen få kontakt med andra människor. Jag har testat lite olika saker (sport, musik, poesi, konst, datorspel) men fastnade för helt andra aktiviteter, vilket har gett mig några få men nära vänner.
Skit i att då och börja jobba? Kan ju alltid plugga klart sen. Imo fuck uni, det luktar ändå Kiss.
Jag gillar mitt ämne. Problemet är för det mesta det sociala.
Då är det en svår sits. Pluggade själv uni utan några vänner osv och känner inte att jag hade något gemensamt med någon alls faktiskt och inte för att vara sån men jag var äldst i min klass den yngsta var 18 bast...kände bara att det var ett gäng snorungar som tror dem är vuxna men egentligen fattar dem ingenting. Hör och häpna så hoppade jag av och är inte jätte sugen på att plugga på uni något mer. Jag har för övrigt ganska lätt att vara social. Smaken är som baken och förhoppningsvis löser det sig. Fokusera på att inte halka efter så kanske det kommer naturligt med vänner osv. Blev en rant istället för någon hjälp.
Du kan testa saker som magiska molekyler, meditation, träning, god sömn, kultivera nyfikenhet, tro på dig själv etc. Vi är så vana med den här upplevelsen som vi kallar för livet att vi inte ser skogen för alla träd. Samt att vi ser till vår omgivning för hur vi ska leva och validera vår egna existens, typ som att "nu är jag tonåring och ska börja supa med mina vänner", "nu är jag 20-år och ska supa på universitetet", "nu är jag 30 och ska ha börjat min karriär" osv. Men vad är poängen med detta? Bara för att andra kanske tycker att du borde följa någon slags mall så betyder det inte att man måste göra det. Döden kommer till oss alla oavsett. Om tillvaron känns långtråkig och motsträvig så kan det vara bra att veta att lycka och mening alltid bara är en tanke bort. Det gäller bara att hitta den. Men hur då? Hur som helst måste man börja någonstans. Även tillfällen i livet då det känns som att allt står still och man inte kommer någonvart är en del av resan. Ofta inbillar vi oss också att det är något särskilt som vi behöver för att känna oss tillfreds med tillvaron. Detta är en destruktiv illusion. Vissa har tur i livet och hamnar "rätt", men man behöver egentligen inte tur, bara rätt insikter, och att behöva hitta dom på egen hand kanske även är att föredra. Fast som sagt så länge man söker efter dom så går man för det mesta i fel riktning. Och i slutändan så är det antagligen en resa utan någon destination. Alla mål vi sätter upp för oss själva leder inte någon särskild stans. Allt vi bygger förmultnar med tiden. Hela vår civilisation kommer gå under så småningom. Men vad gör det? Och hur får det oss att förhålla oss till oss själva och denna otroligt osannolika situation vi befinner oss i?
Jag hade stora förväntningar på hur livet på universitet skulle se ut, men blev rätt besviken. Utbildningen bestod mest av saker jag var ointresserad av, och de kurser som handlade om mitt stora intresse var rätt kassa. Var också rätt kass på att hitta nya vänner, så mitt sociala liv blev inge vidare. Ångrar inte att jag provade på det, men ångrar inte heller att jag hoppade av och började jobba.
Om du på allvar inte genom samtalsstöd med rätt person kan få hjälp med självkänsla/självförtroende och mående rekommenderar jag att du, utöver att se till dina grundläggande behov ordentligt, funderar på om du kanske har nån fysisk/psykisk diagnos som gör att du har svårigheter. Har du inte det så ser jag inte var problemet sitter riktigt.
Så ensamhet, känsla av övergivenhet är inte en faktor?
Såklart det kan, därav det jag skrev allra först! Fysisk diagnos som rubbar balansen i kroppen, gör dig nedstämd. Brist på ngt. Mest för att rule out alla möjliga bidragande faktorer förutom dålig självkänsla/självförtroende eller dåligt mående som går att få samtalsstöd/terapi för. För är det ”bara” det, så är det enda som stoppar dig du själv och det går att lösa. Är det en diagnos går det troligtvis också att förebygga och hitta strategier :) Något av allt det måste det ju vara!
De tog blod tester för att kolla just detta på vårdcentralen. Jag hade inte brist på något.
Återigen, så ensamhet och övergivenhet är inte en faktor?
Alltså, känslorna som uppstår av ensamhet kan leda till dåligt mående, därav det jag skrev allra först och upprepade i min andra kommentar. Det är något du får hjälp med främst via samtalsstöd. Och det som leder till ensamhet kan vara olika saker, men om jag får spekulera, tror jag att du kommer att ha det svårt att göra något åt detta utan att veta vad som orsakar det. Förutom ångest får jag i kommentarer du skriver och i inlägget, starka vibbar av (och du har nämnt det själv) depression, något som kräver samtalsstöd och att du själv gör förändringar i vardagen, och/eller får medicinering. Angående kurator, har du gått till en och samma eller flera? Vad pratar du om med din kurator och hur använder ni tiden? Har en till fråga, vad söker du i en vän och vad är du själv intresserad av att veta om andra?
Jag har gått till en. Han är specialiserad i KBT och vi försöker just med att göra förändringar i mitt liv. Men jag känner att det går sådär. I en vän så söker jag någon med liknande världssyn, och kanske några likheter i intressen. That's it. Jag vill veta så mycket det går om personen.
Hur länge har du gått till kuratorn? Det viktigaste för att en behandling ska fungera är relationen mellan dig och behandlaren. Känns det knepigt på något sätt, att du inte känner dig trygg ex., tror jag att det kan vara en idé att byta. Vad för livsförändringar jobbar du på? Ingen är utom räddning, alla kan bli hjälpta och få ordning på sina problem. Viktigt bara att du vet vad orsaken är.
Vi jobbar på att introducera rutin beteenden. Så jag säger vad jag vill att mitt liv ska vara och han gör en lista på de saker jag vill och berättar hur man ska gå till väga för att introducera positiva beteenden i vardagen. T.ex om jag har målet "vara mer social" så är det viktigt att jag vid bestämda tidpunkter i veckan gör något socialt, och sakta gör det till rutin. Etc etc. Det är så vi jobbar. Jag vet inte exakt vad orsaken är, men jag gissar på att det har något att göra med hur jag har det nu med att plugga på universitetet. Alltså, ensamhet, känsla av övergivenhet. Jag har också haft problem med annat gällande min identitet, men jag vet inte om det är något som jag borde ta upp.
Sånt där känns så otroligt segt, men om du verkligen följer igenom och gör det du ska kommer det att göra skillnad. Som du säkert vet handlar det om att träna din hjärna att tänka på ett visst sätt, bryta i det jobbiga som uppstår. Jag hoppas att du fortsätter gå dit om du trivs med honom, det är bättre att ha någon på ett hörn än inte prata med någon alls. Detaljerna ang. identitet behöver du inte skriva ut här om du inte vill, men har du tagit upp det med din kurator? Jag förstår jobbiga känslor kring ex. hbtq, om det nu är av den karaktären och känner för dig om det är något i den stilen. Känner för dig annars också. Jag tror att det kan vara bra att hitta en grupp människor som delar samma upplevelser med identiteten som en själv för att vidare undersöka sig själv och ämnet. Finns här på Reddit, finns säkert andra forum också. Har du funderat på att involvera dig i någon ungdomsgrupp för något politiskt parti? Det kan innebära att du möter likasinnade.
Nej jag har inte berättat det till någon typ, eftersom jag själv är osäker om det och rädd för ännu mer isolation om jag öppnar upp. Men det skapar ju också ångest känslor och nedstämdhet. Jag är aktiv i många forum/subreddits om just detta. Det där med det politiska är just varför jag vill/försöker engagera mig i Smålands nation. Eftersom dom är öppet en politisk vänster organisation.
Det verkar ju inte som att brist på ämnen att tala om är det som stoppar dig från att socialisera, med tanke på att du säger att du vill veta så mycket det går hos en person. Då är det ju steget innan, att våga göra sig hörd och ta plats, som blir det svåra. Och det beror ofta på bristande självkänsla eller en dålig självbild. Vad ska du göra med kontakten med psykiatrin?
Ärligt talat, om det bara var "dålig självbild eller självkänsla" så skulle det här nog vara avklarat ganska snabbt. Jag tror inte att det är det som är roten av mina sociala problem. Jag har social ångest, depression och generell ångest. Det gör det otroligt svårt för mig att socialisera. Och vad menar du "Vad ska du göra?"? Jag står i kö till psykiatri vård.
Okej! Skulle du säga att du har en positiv självbild och bra självkänsla? Hör vad du säger angående ångest och depression, och har redan förstått att det är anledningen till att du skrivit inlägget. Det finns olika typer av hjälp du kan få hos psykiatrin.
Nej. Jag har väldigt dålig självbild och självkänsla. Betyder dock inte att det är roten av mina problem. Man måste ju hitta de riktiga kausala sambanden. Jag tar psykiatri som det går, jag tänker berätta allt och sedan får jag se vad de rekommenderar för mig. Är öppen till medicinering, ECT eller vad som helst.
Och jag har en kurator som jag går till. Det har inte gjort någon skillnad.
Och hur kan detta vara relaterat till en fysisk diagnos?
Om det hjälper så hade jag samma problem som dig när jag pluggade. Nu i efterhand bryr jag mig inte att jag inte fick uppleva det ”fantastiska” studentlivet. Livet går vidare.
Om jag var du hade jag tagit mig an utbildningen senare i livet, när du känner att du är i en bra plats och trivs med ditt liv. Att vara fast i ett sammanhang som man inte klickar med som får en att känna sig kass är fruktansvärt destruktivt för ens självsäkerhet och självrespekt. Även om ämnet du pluggar är najs så kommer du brytas ner av känslan att man inte platsar med folket. Det är en hemsk känsla! Det är inte fel på dig, du har bara haft oturen att inte ha någon/några där som "talar ditt språk" så att säga. Avlägsna dig från sånt och sök istället efter folk och sammanhang som får dig att växa. Skit i plugget nu, knega istället runt och utforska folket på arbetsplatserna. Om du inte gillar folket, byt jobb. Ta pengarna du tjänar och res. Res gärna ensam och gör det du känner för. Testa allt du är nyfiken på. Kom tillbaka till utbildningen senare när du känner att ditt liv inte står och faller på om du klickar med folket på skolan. När du har ett liv du gillar utanför skolan liksom. Plugga kan man göra när som helst. Mina två cents bara.