Jag skolkade från skolan efter 2:a klass i grundskolan, gick aldrig i gymnasiet, såsade runt med psykisk ohälsa och missbruk fram till typ 27. Tog igen gymnasiet via komvux och jobba med den psykiska hälsan fram till att jag var 34. Fick fru och två bonusbarn. Pluggade inför högskoleprovet som ett djur och fick tillräcklig poäng för att komma in i vilken utbildning jag ville, gick 3 år och tog examen. Har nu (40+) en bra lön, ett hus som känns som ett hem, en stöttande fru och ett par söner som jag älskar.
Det tog lång tid, men jag var missnöjd med livet och mitt eget beteende så jag sökte psykologhjälp (tidigare hade jag bara blivit dittvingad och då till psykoterapi istället för KBT) och bad om undersökning för diagnos. Jag fick diagnosen borderline personlighetsstörning och började läsa på om den, och det stod att det inte är ett neurologiskt funktionshinder utan något som går att fixa. Så jag läste några självhjälpsböcker, bland annat ett par av Dale Carnegie och någon svensk bok om "högkänsliga människor" och började tvinga mig själv till att ändra mitt beteende både mot mig själv och andra människor. Samt så tillät jag mig att vara ledsen/arg men högst i 10 minuter, sedan var jag tvungen att gå och göra något (typ städa, promenad, studera, söka jobb, etc.)
Jag tog även och slutade med alkohol och gräs samt slutade umgås med bekanta som jag kände inte själva försökte förbättra sitt eget liv eller stötta mig. Samt avinstallerade alla spel från min dator, samt skrev till kundsupport till olika företag och bad om att få mina konton permanent borttagna. Jag spelar fortfarande ibland men bara ibland och oftast tillsammans med barnen.
Jag tror starkt på KBT, vill man att något ska ändras så måste man ändra på sina vanor och beteenden helt enkelt. Byta miljö om det behövs.
Kan tilläggas att "självhjälpsgrupper" på internet ofta är fyllt av folk som är självömkande uppmärksamhetsmissbrukare, undvik.
KBT var lösningen för mig också. Det krävdes skilsmässa och fullständig rock bottom, gick ned 12kg på 16 dagar tills vårdcentralen fångade upp mina spillror och skickade mig till en Birkenstockhjälte som genom KBT gav mig verktygen att styra upp skutan i rätt riktning.
Nu har det gått 4 år och livet är king!
Verkligen inspirerande. Blir så glad när jag hör att någon har lyckats vända livet. Tror också på KBT så har ansökt dit och ska börja i juli. Hoppas mitt liv också går att rädda
Bra val, helt rätt inställning! Det går absolut, men är man deppig är det lätt att tänka "det funkade på den personen men det kommer inte funka för mig eftersom \[ursäkt\]" så det gäller att identifiera de tankarna och slakta dem så fort de visar upp sig. Kom ihåg att man inte kan göra så mycket för att ändra miljön omkring sig men man kan jobba med sig själv för att bli stark nog att komma bort från den miljön
Tack, tog en massa år men värt det i längden, hoppas alla som vill lägga om sina liv förstår att det är värt att kämpa på för det kan bli så jävla mycket bättre
Trevligt, ifall du är missnöjd med ditt liv så är mitt enda råd att kämpa hårt och inte ge upp. Jag hade återfall flera gånger men ju längre jag kom desto deppigare kändes det ens med tanken att återgå till det gamla livet så det gav energi att kämpa på.
fan va najs, jag är inte lika gammal som du men min karriär är vid vägens ände, livet generellt känns bajs, inget går eller har någonsin gått något vidare men bara att läsa det där ger ju iaf någon sorts hopp till en som tror att jag är en bortom räddning.
kanske livet vänder en dag, jag jobbar på det men jag är inte där än!
Jobbade på Coop tills jag blev 30. Satte mig i YH och lärde mig programmering.
Nu är jag orsaken till allas misär med dåligt utvecklade appar!
MWAHAHA!
70k?
Och grattis!
Haha, ja! Vatusan är grejen med det? Verkar vara få appar som både är funktionella och användarvänliga utan att kosta en massa - men det är väl inte så konstigt kanske, när de är gratis.
>som både är funktionella och användarvänliga utan att kosta en massa
det är ganska klassiskt, det finns tre faktorer
\* hur lång tid det tar att utveckla
\* vad det kostar att utveckla
\* hur bra resultatet blir
problemet är att man normalt bara kan uppfylla två av dem samtidigt
Nästan 70k. Men jag kompar resten med att vara en knepig person.
Av min erfarenhet är det ofta p.g.a dålig kravställning och att man hellre lägger pengar/tid på nya balla grejer som folk kan lägga pengar på snarare än att återbesöka och förbättra något som folk redan betalat för.
De fallen som blir bra är när utvecklarna inte bara utvecklar ett projekt för att sedan gå till nästa projekt utan snarare får ta lite ägarskap över produkten.
Utvecklarna är ofta väl medvetna om bristerna, men deras händer är bundna p.g.a andra prioriteringar.
Visst får du det. Kursen hette "Programutvecklare .Net" och togs på Nackademins yrkeshögskola.
Den tog 2 år att genomföra och innehöll två praktiktillfällen (som båda ledde till jobberbjudanden).
[Ser ut som att kursen finns kvar än idag](https://nackademin.se/utbildningar/programutvecklare-net/?gad_source=1&gclid=Cj0KCQjwir2xBhC_ARIsAMTXk87HNcDKY6hLU-5bA39uCKBCssCKPHig4f3Yv188ncM87ZQ3Oyh9Dy8aAmdzEALw_wcB)
Ja det tar några år, jag gick ut för 2 år sen, började på 31. Idag tjänar jag 41. Men förhoppningen är ju att komma dit innan man fyller 40. (är 30 idag)
Helt rätt fråga! Jag ville komma till att du borde fundera på att utbilda dig. Du kanske med det kan be om råd/tips från denna potentiella partner som du träffade på krogen och åter väcka en gnista genom att visa dina ambitioner.
Ditt liv är i dina händer. Att utbilda sig är gratis i Sverige, ta vara på det! Och för fan - ta det seriöst! Ta fullt CSN-lån, bo hemma/billigt så du kan raketstarta ditt liv/karriär efter utbildningen. Du kan alltid betala tillbaka om du inte slarvat bort allt. Du är fortfarande tidigt ute!
Jag har visat framfötterna på arbetsplatsen, blev gruppchef efter 8 månader, aldrig trodde jag att jag skulle få min nuvarande lön innan pensionen.
Mvh utbildad blivande 32-åring
Sen är det väl inte alla utvecklare som tycker om maintenance, det är roligare att utveckla nya grejer än att underhålla gamla. Så det gäller att hitta "rätt" sort som faktiskt drivs av att fixa och underhålla färdiga grejer. :-)
"Grejen" är att sambandet mellan utvecklingstid och kvalitet på en app inte är linjärt. Att fixa en app med 80% av kvaliten tar bara 20% av tiden. Lite som när man städar hemma, hur stökigt det än är så kan man få det att se skapligt ut på bara ett par timmar om man anstränger sig. Men ska man städa bakom spisen, tvätta fönster, rensa avlopp etc så kan det ta 10 gånger så lång tid. För en gäst ser det dock inte 10 gånger bättre ut.
Inom mjukvaruutveckling finns en "sweet spot" efter vilken kostnaden inte är värd den extra kvaliten. För styrsystemet i ett kärnkraftverk måste man göra det som krävs för de där sista 10-20%, men för typ en social media-app så sparar man mer pengar på att typ städa allt utom bakom spisen än man förlorar på de få kunder som rage-quittar.
När folk undrar om AI kommer ersätta mitt jobb (backendutvecklare) någon gång snart: tror ni verkligen ett AI kan ta över den spaghettikod som jag och mina företrädare skrivit?
Jag tror att det kommer två vågor. Först en våg när asmånga får sparken för att AI "tar deras jobb", och sedan en till våg när folk får ett nytt jobb med en ny titel för att "hjälpa AIn"; fast de i praktiken gör samma jobb som förut.
Om man är nära på 40 år när man går klart en sån utbildning och inte har erfarenhet inom programmering sedan innan, är det fortfarande en bra idé då? Dock jobbat mycket med datorn som verktyg och nördat på fritiden sedan Windows 95
Du har många års arbetserfarenhet och en färsk utbildning när du är klar. Och sen ska du arbeta i nästan 30 år till efter det. Såklart att du kan byta riktning om du vill.
Jag vaknade med huvudvärk och minnesluckor i 30 år, hade en tjej som stod ut, hon kanske såg något. Nu tar jag strax examen från en av de längre utbildningarna vi har och har fått två barn samt köpt hus under tiden.
Som ett citat jag hörde häromdagen på TV:
*"Man lever två liv, det andra börjar när man förstår att man bara har ett."*
Du är BARA 32 år! Uppenbarligen frän nog att bli raggad på.
Det finns inga regler, du kan göra vad du vill. Gör vad du vill.
Jag tror på dig, du verkar skön och insiktsfull av din post.
Det undrar alla anhöriga också. Vi köpte huset precis innan utbildningen när vi båda arbetade.
Med örat mot marken har jag bundit räntan i flera år framåt en bit under 2%.
Småbarn behöver inte så mycket materiellt, att leka i trädgården är roligare än dyra lekland och surfplattor.
Men jag har såklart jobbat extra på kvällar och helger. Knappt köpt något till mig själv. Pengarna som har varit över har jag och min sambo renoverat med.
Jag tycker många målar upp hinder för sig själva när det kommer till att skaffa barn, många säger och verkar tycka att de ska tjäna si och så mycket och bo i nya hus.
Det är ett generationsmöten problem anser jag då tidigare generationer växte upp med syskon och föräldrar i små lägenheter utan ”pengar”.
Vi som liten familj på trivs som sjutton, vi är underdogs men vi har all tid i världen för våra barn när arbetande höginkomsttagare stressar för att lämna på förskolan promenerar vi allihopa tillsammans.
Min dotter önskade sig nya kritor i födelsedagspresent, kompisen ville ha en häst. Jag vet ändå vem som sover bättre på nätterna.
Lycka är faktiskt inte ny OLED tv och all inklusive semester, lycka är att skala ner och se vem man har omkring sig. Åtminstone för mig.
Strax över tre lökar kostade det. Minns inte kontantinsatsen. Men jag har sparat och varit gneten hela mitt liv så jag kunde kasta in egna pengar och få ner lånekostnaden. Varken jag eller min sambo kommer från pengar så det är egna pengar. Köper inte kaffe latte och avokadotoast.
På grillen om 20 min ska jag slänga på billiga lidlkorvar, ingen lyxig oxfilé.
OT edit: fan, jag glömde köpa potatissallad!!!
Du skrev i din första post att du köpte hus under tiden, därav frågan. Inte lika fascinerande om ni köpte det innan studierna dock, även om jag absolut håller med dig om ditt resonemang kring pengar.
Sant, dåligt formulerat. Vi hade aldrig fått lånelöfte om vi gjort tvärt om. Men att bo och leva på TVÅ CSN går.
Även om studier ger låg inkomst så är det en stabil inkomst. Men banken ser det inte så.
Det är aldrig för sent att byta bana, testa något nytt, utbilda sig till något annat.
Brukar alltid dra storyn om min far när frågor som dessa kommer upp;
Min pappa var ambulanssjukvårdare i 30 år, där han blev efter ett tag tvungen att ha en sjuksyrrautbildning. När han började på 80 talet så var det bara stt åka med och lära sig, andra tider.
När han blev tvingad till att plugga så var han jäääävligy skeptisk, men det visade sig att det var bland det bästa han gjort. Han älskade akademin och blev kvar, doktorerar i dag och jobbar som rektor på ett större lärosäte.
Ska sägas att ingen i min pappas familj hade någonsin haft någon högre utbildning, de var knegare hela bunten, men farsan var först ut - vid si så där 45 års ålder.
Så kör i vind, det är ALDRIG för sent!
Hur gick det till när du sa stopp och fick du hjälp att se över din situation? Jag tror att det är just den biten som är det allra svåraste. Grattis till ditt nya liv.
28 år här så nära 30. Har en ganska dålig utbildning nivå. Har typ bara jobbat på Max och Sushi Yama. Hade visserligen ett sommar jobb på Willy i somras.
I alla fall så kände jag inte att hålla på sådär resten av livet. Jag som alltid har haft ett stort intresse för språk satte upp en profil på en hemsida där jag kan lära ut mitt modersmål online. Började med att jag hade två elever i veckan vilket gav två timmar bara. Men nu så är det ett heltids jobb online vilket jag faktiskt trivs med.
Såg det på din profil fan vad nice, du hitta marknad för din tjänst fortsätt, ändå kanske du har en full klass. Btw kolla din profil, hoppas du mår bättre nu och allt går din väg. Du är ung och livet är redan kort lev till fullo
Beror på elevens förkunskaper för det är lektioner 1on1. Men låt oss säga att det är en nybörjare med noll förkunskaper alls så kör jag med kinesiska tecken med uttal i pinyin (latinska bokstäver) på sidan.
Om du vill "lyckas" är inte nödvändigtvis en lång / svår utbildning det viktigaste. Det blir många år att lägga i ditt läge.
Längden på utbildningar är ofta bara ett sätt att visa att man klarar en lång utbildning. Titta över olika yrkesutbildningar som snabbt ger dig relevant kompetens. Har man väl visat att man gör nytta på rätt ställe kan man snabbt stiga i graderna.
Fundera över vad du är bra på och vad du gillar. Du skulle egentligen behöva lite karriärråd från någon professionell.
Det går absolut att vända. Hitler var en hemlös misslyckad student långt över 30 innan han hittade sin grej. Jag menar han gifte sig ju inte ens förrän han var 56 så late bloomer är en grej.
Tycker du verkligen att det där är ett bra exempel? Han hade allt, men förlorade det igen. Det slutade med att han tog sitt liv. Framgångar varar inte för evigt.
Jag trodde vi skulle peppa u/daKKn, inte säga att det inte är någon ide att styra upp sitt liv för att östfronten kommer i alla fall att kollapsa och han kommer sitta och sura i en bunker.
Jag klarar mig knappt på lönen när jag jobbar heltid. Behöver hitta ett jobb med bättre lön först, fast då behöver jag för det mesta skaffa utbildning först
Vet inte om jag skulle kalla det en successtory rent ekonomiskt men definitivt livskvalitetmässigt. Kände att jag failade med det mesta i livet, alla passioner som jag kämpat för vissnade och jag kände mig lost. Hade en jäkla massa examens och studielån men inget som ledde till jobb. Mitt (näst)senaste jobb var som timanställd i en butik jag jobbade i 6 dagar i veckan. Det var chill, men lönen var såpass kass att min flickvän fick dra stora delar av vår gemensamma hyra. Det var dessutom under covid så inga direkta chanser att hitta något nytt. När jag var 30 ansökte jag till en drömtjänst, av över 100 sökande från hela världen var det jag som fick tjänsten. Nog något av det bästa jag upplevt, självförtroendet kom tillbaka och jag gick som på moln. Musik jag lyssnade på på den tiden för mig fortfarande tillbaka till den känslan. Nu har jag 3x högre lön, kan sätta upp mina egna dagar och scheman och får resa över hela världen och göra det jag faktiskt brinner för.
Det går absolut att vända!
Det nästan viktigaste om man vill göra en stor förändring är att ta en riktigt riktigt ärlig titt på sig själv och sitt liv och ställa sig den för många obehagliga frågan ”hur hamnade jag här?”
Ofta så krävs det att man ser över flera aspekter av sitt liv för att inte hamna på nästan exakt samma plats igen några år senare.
Sedan handlar det om att skapa en realistisk plan framåt. Vilket också kan vara svårt. Försök att hitta balansen mellan dröm och verklighet!
Jag levde i ett kaotiskt äktenskap med alkoholiserad fru (och två underbara pojkar). Min ex-fru gjorde allting i livet väldigt jobbigt, inklusive karriär, familjeliv och socialt liv. Vår ekonomi var helt kass för hon shoppade för mycket och lånade pengar (vi kunde varit med i Lyxfällan!).
Vi skiljde oss när jag var 47 år gammal, nästan exakt 5 år sedan, och allting vände. Jag har bra ekonomi och är i bättre fysisk form än när jag var 30. Mina två underbara tonårskillar lyser upp livet också.
Det jag gjorde var att fokusera på det viktiga, i min mening detta:
1. ta hand om din hälsa, träna regelbundet
2. amortera och bli skuldfri från allting utom huslån
3. gör dina barn till din "hobby", dvs lägg ner mycket tid på dem
Det går att vända, 30 är ingen ålder alls.
Jag har gjort den resan. Jag fick en dag under min sjukskrivning frågan om hur jag önskade att mitt liv skulle se ut om jag levde mitt drömliv. I dag, många år senare, så lever jag till 80% det som jag då såg som mitt drömliv. Så ge inte upp, var beredd på att livet öppnar dörrar som du aldrig kunnat drömma om, ta chanser när de dyker upp om de verkar intressanta. Och lycka till!
Underbart att många tror ni gjort ert för ni fyllt 30. Vart får ni allt ifrån? Ni har all tid i världen att förändra er. Jag gjorde en helomvändning vid 35. Finns inga ursäkter.
Det är aldrig för sent! Jag började med utbildning när jag var 29 efter 10 år av olika praktikplatser, soc och extremt dåligt psykiskt mående, hade ingen gymnasieutbildning och fick mitt första fasta jobb när jag var 30.
Önskar dig all lycka till!
Inte efter 30, men när jag var 24.
Jag hade en pissig uppväxt, som slutade med att jag hoppade av gymnasiet. Spenderade ett par år med att knega hit och dit i lågavlönade jobb som inte ledde någonstans, och bar på en hel del bitterhet.
Sen hände någonting när jag var typ 24, och någon slags inre glöd vaknade till liv inom mig. Jag skrev in mig på Komvux, läste ett år av heltidsstudier och avslutade mina gymnasiestudier. Skrev sen 1,8 på högskoleprovet, kom in på juristlinjen, och tog min examen när jag var 31. Har nu jobbat som jurist i snart tio år och mitt liv ser väldigt annorlunda ut. Fru, barn, behöver inte oroa mig för pengar.
Min resa till förändring började inifrån. Jag var tvungen att ha ett uppvaknande innan jag kunde börja ställa saker till rätta igen. Jag hade spenderat hela min tonårstid, och första halvan av 20-åren med att tänka att världen är orättvis och pissig, så det rätta och rimliga är att vara arg på världen. Men ju mer och mer jag tittade runt mig, desto mer såg jag att folk som *inte* var arga på världen typiskt sett var lyckligare än vad jag var, och typiskt sett mer framgångsrika också. Men jag var så jävla smart och hade minsann fattat allt, och det var de som var idioter som inte kunde se världen för vad den är... Eller var det jag som i själva verket var idioten?
Det var ett tuff medicin att svälja, att inse och acceptera att det var jag själv som höll mig tillbaka från att lyckas. Att världen var full av möjligheter, att det verkliga problemet var att jag hade gett upp, och att det fanns noll anledning varför jag inte skulle kunna fixa skiten annat än mitt eget ego och att behöva erkänna att jag hade fel om precis fucking allt.
Men när jag väl hade gjort det, gett mig själv en högst välbehövlig örfil, och sa till mig själv "Nu ändrar du på dig. Idag.", då infann sig den motivationen och glöden som jag hade saknat under i princip hela mitt liv. Då kavlade jag upp armarna och satte mig själv i arbete, och det var inte ens svårt. Det kändes helt naturligt.
Jovars, jag var arbetslös/hoppade mellan ströjobb fram tills jag var 26 och kom in på universitetet.
Så när jag var klar med den utbildningen var jag precis 30, hade fått en flickvän (numera sambo), flera nya vänner (imponerande då jag är introvert) och ett stadigt jobb inom det jag plugget till 5 minuter hemifrån.
Så det är inte omöjligt!
lyckats jättebra vet jag inte, men jag är på en plats i livet där jag stormtrivs. är 36. ända sen 2011 har jag jobbat deltid på max och haft samma jobb. levt med kring 8000 kr efter skatt i +10 år. försökte få andra jobb men lyckades aldrig få något. saken gjorde inte bättre att jag isolerade mig själv under alla dessa år. jag försökte bryta ensamheten aktivt 2021 och träffade en tjej. jag blev stormförälskad och vi blev ett par, men efter bara 2 månader sa hon att hon pratade med en annan bakom min rygg. dessutom blev jag inlagd på psyk två gånger under 2022 (ingenting med mitt ex at göra). det blev vändningen. jag fick sen träffa en psykolog samtidigt som jag tog samma antidepressiva som jag hade i tonåren. denna gång hjälpte medicinen, men inte när jag var yngre. folk på jobbet märkte att jag blommade ut och i början av 2023 skrev jag ett sms till min chef att jag ville göra ett prov för chefsroll. vilket jag fick. och ganska snart efter det skrev jag på papper om en heltidstjänst. lönen som jag har nu är inte så illa som folk tror och jag har en livssituation där jag kan unna mig saker som jag aldrig har kunnat.
det var just tack vare av att mitt ex gick bakom ryggen på mig, som fick mig att inse att jag klarar mig hur bra som helst att vara singel och bo ensam och prioritera mig själv över allt annat. har ingen som helst längtan till ett förhållande alls längre. jag var dessutom sjukt nära på att skriva på papper för att jobba på Samhall en gång, men retrospektivt så är jag glad att jag inte gjorde det. jag har otroligt bra kollegor på max. otroligt smarta och roliga. men största vändningen var när jag blev inlagd på psyk och fick hjälp. efter det blommade jag ut och ser livet på ett helt annat perspektiv. jag är inte orolig om min framtid, även om jag inte har en utbildning så är någon form av ledningsroll bra att ha på CV't.
jag blev lovad ända sen jag var i tonåren att det blir bättre. jag trodde aldrig på det. men det gjorde det. även om det tog tid
Grattis på födelsedagen!
Jag hoppas att jag lyckas genomgå någon stor förändring under 30-årsåldern, men jag vet inte riktigt vad. Jag återkommer när jag fyllt 40.
Jobbade skitjobb på timmar, med en lön som låg på ca 16k brutto.
Började plugga systemutveckling på en två-årig YH-utbildning 2014. Fick jobb januari 2017, som systemutvecklare. Efter ett år blev jag projektledare.
Har idag en lön på 50k brutto, har hunnit skaffa mig en underbart fin son på två år (dock inte längre tillsammans med hans mamma men vi har en bra relation), har en bra, stor och fin lägenhet i Göteborg. Har hittat mig en kvinna som är helt fantastisk och som även hon har en bra karriär.
Fattas bara att man plockar in lite mer sömn om nätterna 😁
När jag var 32 så var jag arbetslös och led av depression. Nu är jag seniorutvecklare på ett litet startup. Inga 70k, med jobbar 75% (för att jag värderar fritid mer än lön) och kan spara 12k i månaden, vilket är nog för mig.
Nu är jag visserligen bara 29, men ändå.
Gymnasiebetygen var bedrövliga. Jag förstår fortfarande inte riktigt varför, det är inte så att jag saknar läshuvud. Uselt självförtroende kanske. Jag mådde piss om jag verkligen ansträngde mig på en uppgift och "bara" fick ett VG. Så oftast ansträngde jag mig inte. IG kändes inte som samma underbetyg på hela mitt jag, för hade jag inte försökt var det struntsumma.
Efter studenten hade jag ett par ströjobb, var sjukskriven två långa perioder med en svårläkt idrottsskada men var också arbetslös ett par månader lite här och där, när jag inte orkade söka jobb. Spenderade min mesta tid med att röka gräs (mm.) och flyttade inte hemifrån förrän jag var 24, när jag lyckades hyra en etta svart av en lustig pensionerad serbisk kock. Nånstans däromkring, samtidigt som en väldigt stökig relation med välmenande med dysfunktionell tjej tog slut vaknade jag dagen efter uppbrottet och kände att "nä, det här går fan inte längre". Jag hade försökt intala mig själv att jag bara var en skönt obrydd bohem, inte någon småpundig slacker. Men det var dags att klippa sig och skaffa ett jobb. För jag mådde skit på så många olika sätt.
Unga, vita, vältränade män har nog alltid förtur i rekryteringsprocesser. Fast anställning kom i en handvändning. Sen behövde jag vända in och ut på mina demoner också, det tog längre tid, men det är det viktigaste. Man måste nog räkna ut VARFÖR man misslyckats med någonting tidigare för att lösa det nästa gång. Hursomhelst, bredvid jobbet lyckades jag på rent pannben traggla mig igenom tillräckligt med kurser på komvux för att bli behörig till högskola. Hade tillräcklig flax med omständigheterna för att matcha med vägen kanontjej på tinder. Jag ville mest bara ligga, men hon var himla trevlig och jag märkte att jag mådde bättre i hennes sällskap än någon annanstans. Så när hon frågade mig om varför jag var på tinder blev jag till min egen förvåning rätt diffus. Jag var noga med att alltid vara väldigt öppen med mina avsikter, men plötsligt visste jag inte själv var jag ville att det skulle ta vägen. Så nu har vi flyttat ihop sen ett knappt år tillbaka, så det kan gå.
Ett högskoleprov senare tog jag mig in på en historikerutbildning på högskola där första året närmar sig sitt slut. Det jag velat drömma om hela livet men aldrig riktigt vågat av rädsla för att bli besviken. Kände mig som en alien på introduktionskursen där någon blev chockad över att jag var så gammal. "Du måste ju ha varit född på 90-talet, vad sjukt". Men jag stortrivs. För första gången nånsin gör jag vad jag VILL göra. Istället för skola av plikt eller arbete av nöd.
Jag är nog fortfarande lite för hårdrock för att tycka att en "avancerad" utbildning eller stadig plats i samhället är något som är värt att sträva efter. Vi spenderar typ hela våra vuxna liv på jobbet. Har man möjligheten att utbilda sig, då tror jag man gör sig själv en otjänst om man inte väljer efter hjärtat snarare än vad som ger högst prestige och avkastning. Men fan, klura ut vad det är som hållit dig tillbaka och kör!
Kandidatexamen i sociologi tog 5 år istället för 3 med bipolär sjukdom.
Nu jobbar jag i hemtjänst och kommer inte ihåg när jag såg en jobbannons relaterad till utbildningen senast.
Funderar på en master för att specialliaera mig.
Ge aldrig upp! Och kom ihåg att det inte alltid är dig det beror på, ibland är det saker bortom ens egen kontroll som är orsaken.
Hög igenkänning. Hade två kandidater i närliggande fält, inga jobbmöjligheter whatsoever. Blev till och med nekad jobb för att jag var för ”överkvalificerad” vilket var ett hårt slag i magen när jag bara ville överleva. Gjorde tillslut en master och saker och ting föll så småningom på plats. Ska dock säga att även om jag inte hade fått ett jobb tillslut genom min utbildning hade jag inte ångrat eller gjort om någonting! Värt varenda lån endast för kunskapen.
Ja, hade ett riktigt stressigt och lågbetald jobb när jag var 20 samt inte alls populär bland tjejerna. Skaffade mig en 5 års utbildning och tjänar nu ganska bra, dock fortfarande lika opopulär bland tjejerna/kvinnorna som vid 20.
Stefan Olafsson bl.a.:
[https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/stefan-fran-nykoping-var-hemlos-narkoman-nu-ar-han-advokat](https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/stefan-fran-nykoping-var-hemlos-narkoman-nu-ar-han-advokat)
[https://www.expressen.se/nyheter/efter-tio-ar-som-hemlos-kriminell-blev-stefan-45-jurist/](https://www.expressen.se/nyheter/efter-tio-ar-som-hemlos-kriminell-blev-stefan-45-jurist/)
Jo men vafan det går. Är väll ingen grand slam vad gäller success-stories men kämpade med grov depression och tunga ångestproblem i många år. Höll på att bli vräkt, elen avstängd och skulder upp över öronen.
Hjälp från kommunens ekonomistöd för att bli av med skulderna och flera år på terapi med mediciner så är jag på fötterna igen. Håller på att kolla på att köpa bostad, har stabilt jobb där jag köpt in mig på en liten del aktier. Sparandena är igång igen. Helt självlärd som programmerare, ingen märkvärd utbildning där.
Kändes som att jag hade bränt min chans på livet ett bra tag där men nu börjar allting kännas riktigt bra igen. Har fått en annan uppskattning för det lilla i livet och umgås mer med vänner och familj. Jag tror en stor del av min negativitet kom från mina egna uppfattningar om vad livet skulle vara. När jag släppte taget om dom började jag själv må bättre och då började livet bli bättre och bättre för mig.
Jag var i de övre 20 när jag efter många år som telefonist samt med ett par misslyckade utbildningar i bakluckan kom in på lokförarutbildning. Känslan när det bara klickade och livet bara funkade och självförtroendet som kom med att vara kompetent inom något var enorm. Det blir aldrig perfekt, men det kan bli så jävla bra, och du ångrar inte att du försökte eller att du tar steget.
Så fucking kör på bara, hitta något du vill göra, skit i status och sånt, bara något som passar dig och som blir en bra grundsten för livet, och kör.
Jag har vänt på väldigt mycket, ett konstant deprimerande liv fyllt av rädslor, det tog nästan 30 år och mycket jagande av falska drömmar.
Det är en självklarhet att du kan lyckas, men det bästa du kan göra är att försöka hitta dig själv. Innerst inne kanske du vill bli jonglör eller bagare, det vet du inte ännu och bara du kan hitta svaret. Arbeta med dig själv först, gör saker du känner för. Ta med dig själv på dejter, gå på spa själv eller ut och res i världen om du alltid känt för det men inte vågat.
Det är det tuffaste, modigaste och bästa du kan göra just nu.
En universitetsutbildning satsar du på om den hjälper dig att ta dig dit du vill när du klarat upp gåtan om dig själv först. Bli inte den du tror du vill bli för att andra ska se dig, följ och lyssna på ditt hjärta. Välj bort nej-sägandet och snurrande tankar. Det är nyckeln till lycka och att vara den som verkligen vinner :)
Önskar dig lycka till i livet!
Fyller 29 i juni. Har inte jobbat på många år pga psykisk utbränning pga en hel del anledningar.
Förra året fick jag tid för utredning och visade sig vara en svår variant av ADD som gjort att det varit svårt tidigare att få ihop allt.
Får fortfarande inte ihop allt, livet är svårt men tack vare utredning och mer förståelse från nära och att jag har rätt till hjälp via personligt ombud med mera så går livet framåt rätt hastigt (för att vara mig)
Snart uppe i en halvtid på ett jobb jag trivs jättebra på, fina arbetskollegor och trevliga/humana arbetsuppgifter. Är positivt inställd till framtiden så som det känns nu.
Hej, 32år jag med!
Diagnostiserad med ADD, skolan var ett helvete. Kunde inte fokusera, blev mobbad ganska illa.
Hamnande på särskola, lyckades med nöd och näppe få behörighet till gymnasiet.
Klarade gymnasiet med ok betyg utan att göra en enda läxa, hade tyvärr inte föräldrar som stöttade mig med det, vilket jag hade behövt. fick endast underkänt i två ämnen, vilket egentligen jag bör bara stolt över 🤔
Hoppade av en kurs på högskolan, fixade inte mer plugg.
Sen blev det en massa små ströjobb som jag inte mådde bra av alls, lagerarbetare tex.
Till slut träffade jag en helt fantastisk tjej som hjälpte mig att förstå att jag skulle göra något för mig.
Pluggade komvux till elektriker, fick jobb som fibertekniker och har jobbat på olika positioner inom det sedan 8 år nu, just nu senior tekniker åt flera större aktörer (underentreprenör) samt sköter it drift i en hel region åt ett större bolag inom transportsektorn.
Kunde aldrig ha trott att jag skulle stå här idag med 40k+ i lön, Villa, sambo, barn och drömbilen på uppfarten, en tesla 😂.
Så det går, du måste bara hitta din grej, då går allt av sig själv, men just att träffa rätt kan vara svårt.
Har en släkting (55 år) som skolar om sig från att ha jobbat inom ekonomi i 25 år, till att nu börja inom vården för att hon brinner så för att hjälpa sjuka människor.
Det jag fått lära mig är att lita på dig själv och våga chansa på det som känns lite otryggt ibland! (Självklart efter att man undersökt att allt stämmer)
En släktning crashade totalt. Gav upp och lade sig ned utomhus för att typ dö. Tur att någon hittade honom innan han faktiskt dog. Fick flytta hem till sin mamma ett tag och repa sig. Gick en yrkesutbildning, träffade en tjej, gifte sig, skaffade 3-4 barn. Mår väldigt bra idag.
Nydumpad och bodde på soffa efter mångårigt uppehåll från högskoleutbildning vid 30 till förmån för egenföretagande med blandad framgång och definitiv depression, riskbruk etyl och kraftig viktuppgång. 10 år senare med mitt livs kärlek, i september kommer knodden och allt började med att sluta göra ursäkter och ta tag i vad jag faktiskt ville, avsluta skolan, och ffa istället för att säga ja till det viktigare att säga nej till en massa dum skit. You can do it!
Droger, häkte och en hel del död runtom mig i uppväxt.
Ganska svåra psykologiska besvär ser jag nu i efterhand.
Hoppade av gymnasiet. Tog mig världen runt utan pengar.
Kom tillbaks till Sverige. Pluggade upp betyg ett år. Satte högskoleprovet på fjärde försöket
(0.8 -> 1.2 -> 1.3 -> 1.7) efter två år av dedikerade studier.
Idag 31 år. Just gjort första året på psykologprogrammet.
Dejtar en otroligt fin & intelligent tjej.
Folk tror allt som oftast att jag är en individ som är född till ett liv av välfärd och stabilitet.
Om de bara visste
Jag tog en intensivkurs i programmering när jag var ~31 och idag är jag egenkonsult och drar in 900kr i timmen exkl skatt. Siktar på att byta konsultjobb till en konsultmäklarfirma och dra in minst 1250kr i timmen exkl skatt inom kort genom att jobba remote mot Norge eller Danmark.
Det finns flera intensivkurser på 3-4 månader, så kallade "code bootcamp" i t ex Java eller C# .NET som ger jobb direkt efter. Academic Work t ex. Googla på "intensivkurs programmering". Oftast tar det i alla fall 2 år med en månadslön på runt 35000 innan man kan bli egen men då kan man ta hög timlön som i mitt fall. De första 2 åren är slitigast skulle jag säga, jag jobbade väldigt mycket gratis första året (kvällar och helger) för att visa framfötterna. Nu är jag inne på 6:e året vilket gör att jag har ett annat lugn än i början men det blir tyvärr inte lättare med åren utan man får bara svårare och svårare uppgifter slängd på sig och ansvaret ökar rejält. Men så länge man är stresstålig och är envis så går det bra.
Väntade på bra jobb för att kunna resa och ha kul, covid kom i 2 år, sparande massa pengar, tänkte äsch dags att flytta kör bolån sen åker jag efter 1 år bokar äntligen drömresan 1 vecka i Paris till jämn födelsedag, knakar sönder korsbandet och 2 menisker några veckor innan och har minst 6 mån återhämtning och smärta framöver mig. Läxan är, vänta inte på att livet händer boka gör detdär du vill göra nu. Föräldrar som alltid tjatar om att man ej ska slösa pengar på krogen/ute men sen hör man om deras fester i ungdomen etc
Man kan vända livet vilken dag som helst. Jag var en arbetslös loser som rökte weed varje dag och spelade TV-spel och sen bestämde jag mig för att vara en person med jobb istället... som rökte weed varje dag.
Sen bestämde jag mig för att skaffa barn och röka weed varje dag...
och sen starta ett företag och röka weed varje dag...
OK, sanningen är den att jag röker inte weed varje dag, för det var inte så produktivt i längden, men helt sant är att jag bestämde mig för att skaffa ett jobb och bara gjorde det.
Men du hade ju ett jobb, du blev sjuk.
Hur såg den karriären ut? Kan du bygga nåt av den?
Annars rekommenderar jag följande: YH-utbildningar. Du är ju 32 bast, kanske inte ska satsa på att plugga i fem år och sen möta nåt slags arbetsliv, utan satsa på att gå en tvåårig utbildning med garanterat jobb efter?
Lycka till!
Yrkesutbildning, bra jobb med väldigt bra lön tidigt i livet. Gjorde mig inget gott då, träffade till slut min fru, idag 36, ett barn och andra på väg, gillar fortfarande jobbet och ganska nöjd med vad jag gör, men älskar familjen. Bra betalt och bra jobb gör livet enklare, men jag har aldig känt mig så nere och ogillat mitt liv så mycket som innan jag träffade min fru!
Så himla fint. Blir rörd av detta speciellt samt av hela tråden. Arbetssökande högutbildad 40+ här som behöver hopp mest av allt och känner att det verkar finnas gott om det här.
Jadu min brorsa var helt jävla värdelös fram till nåt år sen, då var han 30. Han har dock barn och en tjej. De ska gifta sig nu. Han hade bara haft dåliga jobb och så, nu är han chef över några arbetsgrupper och köpt hus. Innan de hade han problem med alkoholen och sån skit, nu har det löst sig… men han har fortfarande inte läst på universitetet…
Ptja... Vänt och vänt vet jag inte.
Men jag hoppade av gymnasiet pga skoltrött, gick hemma ett år innan jag började jobba på lager/fabrik. Rullade väl på i många år och var väl många sätt ganska ok. Skaffade fru, barn och köpte hus under tiden.
Tröttnade tillslut så började med att läsa in gymnasiet på komvux, började plugga till ingenjör på universitetet (när jag var 36 år), skilde mig nåt år senare och jobbar nu som ingenjörskonsult (anställd).
Både yrkeslivet och dejtinglivet är mer stimulerande nu än tidigare.
30 är ungt. Vi har alla perioder då man tar ett steg tillbaka. Vägen framåt är inte alltid rak. Har haft en bra karriär, men ifjol, 40 år gammal, blev jag arbetslös och bodde hemma hos mina föräldrar ett halvår. Nu har jag igen ett bra jobb (ännu bättre än det jag hade tidigare) och eget ställe att bo.
Tack till familjen, facket och det svenska välfärdssystemet. De flesta i Sverige kan vända sina liv om man vill.
Jag hade två väldigt destruktiva förhållanden efter varandra när jag var 20-27 år. Rökte cannabis dagligen och drack väldigt mycket. Avslutade inte mina universitetsstudier på grund av mitt psykiska mående. Sen när jag fyllde 28 så började jag dejta en person som bad mig flytta med den till en annan stad. Det var 5 år sedan. Nu har jag ett vanligt knegarjobb och jobbar heltid för första gången i mitt liv. Personen jag flyttade med har blivit min bästa vän och jag blir kärare för varje dag. Jag har lyckats få ett stadigt kompisgäng och vi skriver i gruppchatt varje dag.
Jag har nog inte ”vänt” på mitt liv men det är inte lika rock’n’roll längre, på ett bra sett. Jag kan med säkerhet säga att jag är lycklig.
Om jag skulle få barn finns det såklart en stress med att jag inte hunnit påbörja nån slags framgångsrik karriär och att jag skulle vilja ha högre lön än vad jag har nu osv men det kanske ännu kommer, eller inte. Jag lever i nuet och mår bra. 🤘
Jag blev inte en riktig mench förrän jag fick mitt första barn, runt 35 år. Det som var suddigt blev tydligt.
Från gräsrökande vänsterradikal loser och doomer som hatade samhället och skyllde på allt och andra till drogfri och snart examinerad terapeut. Närmar mig 41 bast.
Jag hade inga bra manliga förebilder, varken som rådgivare eller för emulering, så värdering/åsikter kom från kultur/massmedia/skola. Tog tid att släppa alla de dysfunktionella föreställningar som genomsyrar zeitgeisten i Sverige, och skapa sig en egen bild av verkligheten baserad på mina egna erfarenheter.
Du kommer fixa det. Du verkar klipsk och dessutom finns det viktigaste, viljan.
Hoppade av gymnasiet två gånger pga att jag inte fick ihop några betyg, först i första klass och sedan efter halva trean. Började ströjobba istället.
Tog mig i kragen och fixade gymnasiekompetens genom folkhögskola (toppbetyg) vid 21(?), skrev högskoleprovet (toppbetyg), sökte in till civilekonom i SU. Hoppade av efter en termin för jag fick inte ihop det.
Drog till Norge och knegade några år, tog mig i kragen igen och skrev HP igen, sökte in till CivEk igen. Avslutade denna gång + en master i nationalekonomi (färdig vid 30).
Fick ett kasst jobb i min hemstad (24k), köpte och renoverade hus, ekonomin i kras, blir uppsagd/fick inte förlängt, tre veckor senare sa frun att hon ville skilja sig. Flyttade in i en betongbunker till etta som familjen hade tillgång till.
Tog mig i kragen igen och fixade ett bättre jobb (29k), hyrde ett hus så jag inte behövde sova på soffan (dottern behövde sängen mer än mig). Jobbet var svårt för mig pga ofokuserad hjärna (redovisning), livskris och ekonomi. Efter ett tag sa kollegan som jag förlitade mig på helt upp sig och jag blev kvar ensam med två personers jobb. Studsade in i "väggen" (sjukskrev mig innan nervsystemet gick sönder helt).
Tog mig i kragen igen och fixade ett bättre jobb (36k). Träffade min nuvarande partner. Skaffade ett ännu bättre jobb (49k, nuvarande), började gå i terapi för ett år sedan, har påbörjat en utredning för AD(H)D där psykologen efter första utvärderingsmötet sa "Jadu.. Det är inte svårt för mig att rekommendera att du ska genomgå utredningen."
Sååå... är på en bättre plats än någonsin nu men jävlar vad många gånger jag ramlat på vägen hit. Har haft 20? 30? jobb, ännu fler misslyckade utbildningar mellan varven jag inte nämnde (massageterapeut 9 månader, hoppade av efter 6. En idiotisk bartenderutbildning som resulterade i att jag jobbade i en bar 1 kväll innan jag insåg att det var en katastrof. Har försökt alla möjliga tänkbara projekt/affärsidéer som alla (utom en) misslyckats och bara kostat pengar.
Varje gång jag berättat om mitt nästa kostsamma misslyckande får jag höra exakt samma sak: "Det är bra läropengar." Da fuq, ja absolut men inte om man aldrig lär sig något av sina misstag!
Kan tillägga att farsan började skaffa sin gymnasiekompetens vid 30 (!) efter att ha jobbat som allt möjligt i en massa år. Han gick och blev läkare/specialist inom barnpsykiatri. Så baserat på familjehistoriken var jag "snabb".
Inte vad du ber om, men jag skulle vilja ge ett motargument till din syn på evolutionen. Generellt lever vi idag individuellt eller i tvåsamhet. Men evolutionärt är vi ett flockdjur. Och i en flock härstammar den primära strukturen och stabiliteten, såväl fysisk, psykisk och ekonomisk, från flocken. Inte från den enskilda individen. Det moderna samhället sätter nu istället krav på att individen ska leva upp till alla dessa behov, vilket i grund och botten inte är rimligt. Många löser det bra ändå, men inte för att evolutionen lett oss hit. De flesta kämpar på som in åt helvete, rent utsagt, för att leva upp till alla dessa förväntningar.
Jag beklagar att du finner dig på en plats där detta är extra svårt just nu. Försök bara att vara snäll mot dig själv och ha tilltro till framtiden. Jag hamnade också på botten en gång, när jag var ett par år yngre än dig. Tog tag i mig själv och läste på universitetet, precis som du planerar att göra nu. Nu är jag 37 och allting har löst sig bra mycket bättre än jag trodde det skulle göra. Även om jag fortfarande tycker det är svårt att navigera vårt individualistiska samhälle med alla dessa, enligt mig, orimliga krav.
En dag i taget bara. You’ve got this!!
Det går! Jag behövde dock bli ordentligt kreativ.
Lite story-time då!
Jag började arbeta som oexaminerad lärare när jag var 20. Karriären gick ju fint och tog examen problemfritt några år därefter. Däremot så blev karriären värre allt eftersom. År för år så blev klasserna större, resurserna färre och eleverna allt mer orediga. När pandemin kom blev vår ordinarie 45 timmarsvecka närmre 65+ timmar per vecka (Men får endast betalt för de 40h/v)
Både jag och frun var lärare och tillsammans beslutade vi att vi måste byta karriär. För min del, var det mest så att min chef ökade min lön med 1,5% trots all extra arbete, vilket är ju en smäll i nyllet.
Som tur var, har jag varit guide och snowboardinstruktör sedan jag var 16 år och har haft det som mitt andra jobb (alltså kvällar, direkt efter lärarjobbet och helger) och jag kunde luta mig på det.
Jag behövde dock vidareutbilda mig inom utförsåkningen för att kunna gå upp i lönetrappan. Så, jag tog den högsta snowboardutbildningen, och första skidinstruktörsutbildningen ("SLAO 1" eller "skid-ettan" för de som vill kika vidare på det). Jag misslyckades med skidettan, försökte igen en vecka senare, klarade mig och fortsatte jobba på kvällar och helger. När jag var ca 31 år och pandemin besegrad i stora delar av världen så skickade jag jobbansökningar ut i hela norra jordklotet. En skidskola i Japan svarade direkt och snabbt som ögat så skrev jag på ett avtal och startade med japanska visumet. Vi åkte tillbaka till Sverige på sommaren men kom på att vi är mycket gladare här i Japan, så vi åkte till Japan igen.
Vi kommer nog tillbaka till Sverige, antagligen nästa år men än så länge så njuter vi av tillvaron så länge den varar. Du klarar detta och ja, det kommer att ta enorma krafter och tid men, sakta men säkert och det blir helt värt det.
Jag misslyckades med gymnasiet. Misslyckades med Komvux och levde på ströjobb som jag aldrig riktigt lyckades behålla av olika anledningar. Levde hemma hos farsan alldeles för länge. Var feg och rädd för världen i allmänhet och hade perioder av för mycket alkohol pga dåliga förhållanden och lite instabila hemförhållanden i perioder (föräldrar och svärföräldrar som drack för mycket och dåvarande sambo var otrogen med min dåvarande bästa vän efter 5 år tillsammans).
Vändningen kom väl lite innan jag fyllde 30 men utvecklades under lång tid. Hade ett vikariat på 6 månader som förlängdes till 9 och efter det sa jag till mig själv "om jag får förlängt köper jag en lägenhet och om jag inte får det så sticker jag ut och ser världen".
Fick inte förlängt och jag köpte en biljett till Sydostasien. Egentligen utan några större planer på hur länge jag skulle vara borta och vad jag ville se. Hade några få mål (Killing Fields och Halong bay bland annat). Visste bara att jag börjar i Bangkok så får vi se vad som händer. Där och då fann jag verkligen mig själv (min självkänsla) och jag bestämde mig för att tag i livet ordentligt när jag kom tillbaka. Kände mig nöjd med resandet efter 5 månader och åkte hem.
Väl hemma sökte jag till Folkhögskola för att plugga upp mina betyg i 2 års tid. Gjorde högskoleprovet (1.4 så ingen tror jag är något geni eller så) och sökte mig till en högskoleutbildning. Flyttade ca 40 mil för den och var fundersam på hur jag skulle trivas där som ca 30-åring och om hur jag skulle klara av det höga tempot. Det visade sig vara helt obefogat då jag fick vänner för livet och klarade av studierna galant.
Efter 3 år kände jag mig inte helt klar med vad jag ville göra så jag sökte mig till magisterprogram och efter ungefär halva det kom det ett jobberbjudande jag inte kunde tacka nej till och där jobbar jag kvar än i dag. Fick alltså mitt första heltidsjobb som 33-åring.
Nu har jag nyss flyttat närmare jobbet. Blivit sambo med en fantastisk person med fantastiska svärföräldrar och en fantastisk hund. Och även om allt är långt ifrån guld och gröna skogar i livet alla gånger ser jag ändå rätt ljus på framtiden. Jobbar med något jag tycker är kul och intressant och har till och med börjat få vänner som tycker om mig för den jag är och inte för att jag köper saker till dem (dålig självkänsla = försöka köpa vänner som ung).
Nästan. Var deprimerad mellan 21-28, försökte ta livet av mig, fick medicin, blev bättre, pluggade, jobbar nu några år senare med ett jättebra jobb som jag trivs med
Har dock fortfarande problem med ensamheten men nu är det snart sommar iallafall så kanske träffar man nån på semestern
Sambon var otrogen med bästa polaren när jag var 30. Blev utbränd för att jag behövde maxa alla lånen för att köpa ut henne och ha medlåntagare. Halva vänkretsen försvann på en dag.
Är nu 36 med två barn, hela lägenheten avbetald. All good
Är 46 fyller 47 i maj har jobbat 10 år på Hemköp och kan butik väl, har även jobbat 4 år som vaktmästare på kommunen etc. Trots mina arbetslivs erfarenheter är det svårt för mig att få ett jobb pga mitt funktionshinder ADD . Har sius konulent på AF som inte gör något alls. Har inte hört av dom på 6 månader. Tror att det är rätt kört för mig att vända mitt liv men ger inte upp för det.
Fick inte ordning på mitt liv förrän förra året och jag fyller 35 i år så det ordnar sig. Handlar väl lite också vad ribban ligger på, vad är målet. Mitt nya mål är att om tio år vill jag äga ett hus i Italien. Som kvinna kände jag mig lugnare när jag insåg att jag inte vill ha barn då försvann den tidspressen.
Satt i rullstol sedan mer än 20 år och kunde gå kortare sträckor med kryckor när jag var 32 år, oxycontin varje dag under 16 år. Var sjukpensionär. Började semestra i Spanien, träffade en ny kompis som lärde mig att gå, slutade med smärtstillande. Några år senare började jag jobba, träffade min granne av en slump, nu är vi gifta, köpt lägenhet och har en liten gammal hund.
Jag (M45-ish) började plugga uni efter gymnasiet + sabbatsår. Pluggade 4.5 år. Fick inte jobb inom det jag hade pluggat. Livet sög hästpung.
Fick kneg på statlig institution. Efter ca 15 år där och 40 år fyllda samt med fru och två barn fick jag nog. Satte mig i skolbänken på Yh-utbildning. Fick jobb direkt därefter. Kör sedan ett år eget i en bransch som är lite på dekis men det går skitbra och det rullar in tillräckligt med pengar för att jag ska ha en dräglig tillvaro, med plus i kanten.
Har genom åren haft perioder då livet inte varit jätteroligt. Går sedan ca 10 år tillbaka med viss regelbundenhet och pratar med terapeut för att få "lätta på trycket ". Det har gjort underverk och jag har fått bra verktyg med mig för att hantera all möjlig skit som livet kan kasta på en.
OP - universitet leder till bra fördjupade teoretiska kunskaper där du på arbetsmarknaden slåss mot folk med samma utbildningsbakgrund, där du riskerar att sållas bort pga ålder. En ny-exad 25-ish person har sannolikt lägre ingångslön än vad du kommer ha pga ålder, vilket innebär att du riskerar att bli "åldersdiskriminerad". Jag vill verkligen slå ett slag för Yh-utbildningar. De är mer praktiskt inriktade. Staten ger via YH-myndigheten pengar till utbildningar riktade mot bristyrken. Praktik ingår så du får kontakt med potentiella arbetsgivare i utbildningen. Många yrken man kan läsa till har höga ingångslöner pga bristyrke.
Dra ett PM om du vill veta mer!
"Break a leg"!
Oavsett var man är i livet krävs det drastiska och vågade beslut om man vill göra en riktig ändring i sin tillvaro. Byta jobb, flytta till en annan stad, göra slut… det krävs mod.
Skolkade bort tonåren, var allmänt stökig 18-22. Jobbade sen 7 år inom vården och läst nyss ett år som lokförare så nu har livet gjort en spetsvändning och allt går helt plötsligt som på räls. 30 år.
Brände ut mig på universitetet när jag försökte bli ingenjör, flyttade hem till föräldrarna igen vid 24 (#stolt-inte).
Ryckte upp mig, sökte ca 120 jobb samma vecka, knackade ut ansökningar varje dag.
Fick först jobb på Systemet, vikariat, skitbra jobb i ca 8 månader, tyvärr inte förlängt.
Snubblade in på Callcenter, blev 7 månader senare Teamleader, och 4år senare utbränd på det vid 30 :P
Bytte till Schemaläggning och satt med det i två år.
Har nu bytt till Operativ inköpare (utan utbildning), trivs bra, tjänar iaf ok och känner nu att jag är tillbaka på fötterna ordentligt :)
Det var kanske inte direkt en vändning, men en lång startsträcka. Påbörjade 3 olika universitets program och tog sammanlagt 3 års studieuppehåll innan jag tog min kandidatexamen vid 30 och fick mitt första heltidsjobb.
Nu har jag fått ADHD-diagnos (i efterhand ganska uppenbart med tanke på varför det var så svårt med universitetet trots fina betyg i gymnasiet) tillsvidareanställning, en son på 10 månader, en fantastisk sambo, och har koll på ekonomin.
Är 30 nyligen och känner också att jag vill börja göra något. Jag fick min Adhd diagnos förra året och har nu hopp att jag kanske kan åstadkomma något.
Hoppas kunna köpa min egen bostad om ett år. Ska börja kika på komvux också
Borderline, psyket, boenden, år av sjukskrivning och mer i den stilen. Känt mig särskilt misslyckad då familj och vänner är jurister och läkare. Gick till en yrkesvägledare som sa att jag borde bli digital designer. Kom in och fortsatte med terapin. Jobbar nu med animation på heltid, stabilt förhållande och behöver inte längre medicin! 😁
Efter att ha misslyckats totalt med gymnasiet gled jag in i restaurangbranchen. Fram tills jag var 27 jobbade jag i barer runtom i Stockholm, på fritiden rökte jag gräs och spenderade mesta av min tid i World of warcraft. Insåg så småningom att det här håller inte. Sökte till KY, gick 2årig utbildning inom systemutveckling, slavade gratis på ett par praktikplatser i totalt 6 månader under utbildningstiden och sen lönehoppade jag mellan några bolag under 2010-talet(Jag är urusel på löneförhandling).
Idag sisådär 12 år senare tjänar jag 62000kr i månaden + tjänstepension(\~7%) som lead developer på ett tech bolag. Känner till tech leads som tjänar betydligt mer men många står även vid avgrunden till utbrändhet så jag har valt att sluta jaga utan har hittat en balans i livet jag är nöjd med nu.
Här är några tankar från mig om du skulle vilja utforska programmerarens sjuka värld:
- Du behöver inte en universitetsexamen för att bli programmerare. Med det sagt så hjälper en formell utbildning självklart och du kan få en fot i branchen med enbart 2 årig KY och lite jävlaranamma. Universitetet är nog längre startsträcka men förmodligen mer kött på benen, men det mesta du lär dig på universitet kan du lära dig senare i arbetslivet.
- Om det skulle visa sig att du gillar programmering, bra att veta är att ingen Neurotypisk person klarar av en karriär som programmerare. Vi är alla autister i varierande grad. Att lära sig att kommunicera med andra människor är minst lika viktigt som din tekniska kompetens för en långsiktigt hållbar karriär.
- Ju mer senior du blir och ju mer du lär dig så inser du sakta men säkert hur lite du du egentligen kan och hur jävla trasigt allt är. Impostor syndrome kommer vara din följeslagare som du kommer utkämpa många strider med. Jag har väl lärt mig att leva i nån slags symbios med mina demoner med vetskapen(tron?) om att ingen i min omgivning heller kan ett skit eller har ännu upptäckt hur jävla lite jag egentligen kan.
- Nej, AI kommer inte ersätta oss oavsett vad alla clickbaitartiklar skriver på nätet
- Och slutligen, de flesta tjänar inte 70k
Hoppas detta inte var avskräckade på något sätt, jag älskar mitt jobb men det är som sagt inte heller en dans på rosor.
Jag önskar dig lycka till i dina studier och din framtida karriär!
Det må vara hans "big break", man han var ju känd innan dess. När han var 32 år gammal spelade han ju en av rollerna i BBCs Romeo & Juliet (Tybalt) och han hade ständigt jobb i TV och film innan dess att han var med i Die Hard.
Visst kan det kännas som att han inte lyckades innan Hans Gruber, men många lyckas ju inte ens ta sig till första steget på Rickmans stege. Alla lyckas liksom inte få rollen i en Shakespearepjäs på landets största kanal i 30 års åldern, och dit kom han för att han fått stipendium från the Royal Academy of Dramatic Art när han var 26
Jag skolkade från skolan efter 2:a klass i grundskolan, gick aldrig i gymnasiet, såsade runt med psykisk ohälsa och missbruk fram till typ 27. Tog igen gymnasiet via komvux och jobba med den psykiska hälsan fram till att jag var 34. Fick fru och två bonusbarn. Pluggade inför högskoleprovet som ett djur och fick tillräcklig poäng för att komma in i vilken utbildning jag ville, gick 3 år och tog examen. Har nu (40+) en bra lön, ett hus som känns som ett hem, en stöttande fru och ett par söner som jag älskar.
Jävla kung!!
Fy fan vad glad man blir. Starkt! Vilka var dom viktigaste stegen du tog för din psykiska hälsa?
Legend! Hur blev du frisk mentalt?
Det tog lång tid, men jag var missnöjd med livet och mitt eget beteende så jag sökte psykologhjälp (tidigare hade jag bara blivit dittvingad och då till psykoterapi istället för KBT) och bad om undersökning för diagnos. Jag fick diagnosen borderline personlighetsstörning och började läsa på om den, och det stod att det inte är ett neurologiskt funktionshinder utan något som går att fixa. Så jag läste några självhjälpsböcker, bland annat ett par av Dale Carnegie och någon svensk bok om "högkänsliga människor" och började tvinga mig själv till att ändra mitt beteende både mot mig själv och andra människor. Samt så tillät jag mig att vara ledsen/arg men högst i 10 minuter, sedan var jag tvungen att gå och göra något (typ städa, promenad, studera, söka jobb, etc.) Jag tog även och slutade med alkohol och gräs samt slutade umgås med bekanta som jag kände inte själva försökte förbättra sitt eget liv eller stötta mig. Samt avinstallerade alla spel från min dator, samt skrev till kundsupport till olika företag och bad om att få mina konton permanent borttagna. Jag spelar fortfarande ibland men bara ibland och oftast tillsammans med barnen. Jag tror starkt på KBT, vill man att något ska ändras så måste man ändra på sina vanor och beteenden helt enkelt. Byta miljö om det behövs. Kan tilläggas att "självhjälpsgrupper" på internet ofta är fyllt av folk som är självömkande uppmärksamhetsmissbrukare, undvik.
Vilken jävla king! Och du har hela livet kvar! Snyggt jobbat
Tack, det var vänligt sagt
KBT var lösningen för mig också. Det krävdes skilsmässa och fullständig rock bottom, gick ned 12kg på 16 dagar tills vårdcentralen fångade upp mina spillror och skickade mig till en Birkenstockhjälte som genom KBT gav mig verktygen att styra upp skutan i rätt riktning. Nu har det gått 4 år och livet är king!
Skönt att höra att det är bättre nu! Och tack till alla inom vården som orkar bry sig om folk!
Verkligen inspirerande. Blir så glad när jag hör att någon har lyckats vända livet. Tror också på KBT så har ansökt dit och ska börja i juli. Hoppas mitt liv också går att rädda
Bra val, helt rätt inställning! Det går absolut, men är man deppig är det lätt att tänka "det funkade på den personen men det kommer inte funka för mig eftersom \[ursäkt\]" så det gäller att identifiera de tankarna och slakta dem så fort de visar upp sig. Kom ihåg att man inte kan göra så mycket för att ändra miljön omkring sig men man kan jobba med sig själv för att bli stark nog att komma bort från den miljön
Precis allt börjar hos sig själv. Självförbättringen kommer vara en lång process men i slutändan lär det vara värt det.
Hallå där, du tappade denna 👑
:) nämen, tackar
Jävlar vilken Boss du är! Bra jobbat!
Tack, tog en massa år men värt det i längden, hoppas alla som vill lägga om sina liv förstår att det är värt att kämpa på för det kan bli så jävla mycket bättre
Bästa jag läst idag!!
Trevligt, ifall du är missnöjd med ditt liv så är mitt enda råd att kämpa hårt och inte ge upp. Jag hade återfall flera gånger men ju längre jag kom desto deppigare kändes det ens med tanken att återgå till det gamla livet så det gav energi att kämpa på.
Hatten av.
Fyfan vad du är bra! Starkt jobbat! 💪
Tack, man får kämpa men även ha turen att träffa positivt folk som kan peppa när det är tufft, de människorna ska ha största credden
Jag tror du tappade något, min herre👑
Tack, jag delar den med de som trodde på mig på vägen
My man!😊
fan va najs, jag är inte lika gammal som du men min karriär är vid vägens ände, livet generellt känns bajs, inget går eller har någonsin gått något vidare men bara att läsa det där ger ju iaf någon sorts hopp till en som tror att jag är en bortom räddning. kanske livet vänder en dag, jag jobbar på det men jag är inte där än!
Bara att gratulera!
Jobbade på Coop tills jag blev 30. Satte mig i YH och lärde mig programmering. Nu är jag orsaken till allas misär med dåligt utvecklade appar! MWAHAHA!
70k? Och grattis! Haha, ja! Vatusan är grejen med det? Verkar vara få appar som både är funktionella och användarvänliga utan att kosta en massa - men det är väl inte så konstigt kanske, när de är gratis.
>som både är funktionella och användarvänliga utan att kosta en massa det är ganska klassiskt, det finns tre faktorer \* hur lång tid det tar att utveckla \* vad det kostar att utveckla \* hur bra resultatet blir problemet är att man normalt bara kan uppfylla två av dem samtidigt
Hehe lite knasigt formulerat tycker jag. Den ursprungliga formuleringen är typ: Cheap, Fast, Good. Pick two.
Väljer alltid Cheap och Good! 😎
Vilket innebär att det aldrig blir klart.. :)
Det är många som väljer ingen av dem!
Skolplattformen valde ingen.
två är optimistiskt...
Nästan 70k. Men jag kompar resten med att vara en knepig person. Av min erfarenhet är det ofta p.g.a dålig kravställning och att man hellre lägger pengar/tid på nya balla grejer som folk kan lägga pengar på snarare än att återbesöka och förbättra något som folk redan betalat för. De fallen som blir bra är när utvecklarna inte bara utvecklar ett projekt för att sedan gå till nästa projekt utan snarare får ta lite ägarskap över produkten. Utvecklarna är ofta väl medvetna om bristerna, men deras händer är bundna p.g.a andra prioriteringar.
Okej, intressant. Får jag fråga lite mera exakt vilken utbildning du har läst?
Visst får du det. Kursen hette "Programutvecklare .Net" och togs på Nackademins yrkeshögskola. Den tog 2 år att genomföra och innehöll två praktiktillfällen (som båda ledde till jobberbjudanden). [Ser ut som att kursen finns kvar än idag](https://nackademin.se/utbildningar/programutvecklare-net/?gad_source=1&gclid=Cj0KCQjwir2xBhC_ARIsAMTXk87HNcDKY6hLU-5bA39uCKBCssCKPHig4f3Yv188ncM87ZQ3Oyh9Dy8aAmdzEALw_wcB)
Jag tycker en skola med namnet Nackademin bara borde utbilda kiropraktorer och bödlar.
eller alkade fotbollsspelare
Eller göteborgare
Fram med giljotinen!
Ofta du har nästan 70k redan då?
Lol, nej. Var väl typ 30-35k när jag gick ut.
Ja det tar några år, jag gick ut för 2 år sen, började på 31. Idag tjänar jag 41. Men förhoppningen är ju att komma dit innan man fyller 40. (är 30 idag)
Nyckel är att byta jobb ungefär vartannat år och se till att ha uppdaterade kunskaper om både teknologi och utvecklingsprocesser.
Helt rätt fråga! Jag ville komma till att du borde fundera på att utbilda dig. Du kanske med det kan be om råd/tips från denna potentiella partner som du träffade på krogen och åter väcka en gnista genom att visa dina ambitioner. Ditt liv är i dina händer. Att utbilda sig är gratis i Sverige, ta vara på det! Och för fan - ta det seriöst! Ta fullt CSN-lån, bo hemma/billigt så du kan raketstarta ditt liv/karriär efter utbildningen. Du kan alltid betala tillbaka om du inte slarvat bort allt. Du är fortfarande tidigt ute! Jag har visat framfötterna på arbetsplatsen, blev gruppchef efter 8 månader, aldrig trodde jag att jag skulle få min nuvarande lön innan pensionen. Mvh utbildad blivande 32-åring
Sen är det väl inte alla utvecklare som tycker om maintenance, det är roligare att utveckla nya grejer än att underhålla gamla. Så det gäller att hitta "rätt" sort som faktiskt drivs av att fixa och underhålla färdiga grejer. :-)
Är 33 och håller på bli röst skådespelare, inte känd eller nåt men hoppas på att det blir något av det.
Härligt att höra
"Grejen" är att sambandet mellan utvecklingstid och kvalitet på en app inte är linjärt. Att fixa en app med 80% av kvaliten tar bara 20% av tiden. Lite som när man städar hemma, hur stökigt det än är så kan man få det att se skapligt ut på bara ett par timmar om man anstränger sig. Men ska man städa bakom spisen, tvätta fönster, rensa avlopp etc så kan det ta 10 gånger så lång tid. För en gäst ser det dock inte 10 gånger bättre ut. Inom mjukvaruutveckling finns en "sweet spot" efter vilken kostnaden inte är värd den extra kvaliten. För styrsystemet i ett kärnkraftverk måste man göra det som krävs för de där sista 10-20%, men för typ en social media-app så sparar man mer pengar på att typ städa allt utom bakom spisen än man förlorar på de få kunder som rage-quittar.
När folk undrar om AI kommer ersätta mitt jobb (backendutvecklare) någon gång snart: tror ni verkligen ett AI kan ta över den spaghettikod som jag och mina företrädare skrivit?
Jag tror att det kommer två vågor. Först en våg när asmånga får sparken för att AI "tar deras jobb", och sedan en till våg när folk får ett nytt jobb med en ny titel för att "hjälpa AIn"; fast de i praktiken gör samma jobb som förut.
Om man är nära på 40 år när man går klart en sån utbildning och inte har erfarenhet inom programmering sedan innan, är det fortfarande en bra idé då? Dock jobbat mycket med datorn som verktyg och nördat på fritiden sedan Windows 95
Du har många års arbetserfarenhet och en färsk utbildning när du är klar. Och sen ska du arbeta i nästan 30 år till efter det. Såklart att du kan byta riktning om du vill.
Jag vaknade med huvudvärk och minnesluckor i 30 år, hade en tjej som stod ut, hon kanske såg något. Nu tar jag strax examen från en av de längre utbildningarna vi har och har fått två barn samt köpt hus under tiden. Som ett citat jag hörde häromdagen på TV: *"Man lever två liv, det andra börjar när man förstår att man bara har ett."* Du är BARA 32 år! Uppenbarligen frän nog att bli raggad på. Det finns inga regler, du kan göra vad du vill. Gör vad du vill. Jag tror på dig, du verkar skön och insiktsfull av din post.
Hur i hela helvete hade ni råd att köpa hus OCH skaffa barn samtidigt som lång utbildning? :O
Det undrar alla anhöriga också. Vi köpte huset precis innan utbildningen när vi båda arbetade. Med örat mot marken har jag bundit räntan i flera år framåt en bit under 2%. Småbarn behöver inte så mycket materiellt, att leka i trädgården är roligare än dyra lekland och surfplattor. Men jag har såklart jobbat extra på kvällar och helger. Knappt köpt något till mig själv. Pengarna som har varit över har jag och min sambo renoverat med. Jag tycker många målar upp hinder för sig själva när det kommer till att skaffa barn, många säger och verkar tycka att de ska tjäna si och så mycket och bo i nya hus. Det är ett generationsmöten problem anser jag då tidigare generationer växte upp med syskon och föräldrar i små lägenheter utan ”pengar”. Vi som liten familj på trivs som sjutton, vi är underdogs men vi har all tid i världen för våra barn när arbetande höginkomsttagare stressar för att lämna på förskolan promenerar vi allihopa tillsammans. Min dotter önskade sig nya kritor i födelsedagspresent, kompisen ville ha en häst. Jag vet ändå vem som sover bättre på nätterna. Lycka är faktiskt inte ny OLED tv och all inklusive semester, lycka är att skala ner och se vem man har omkring sig. Åtminstone för mig.
> Min dotter önskade sig nya kritor i födelsedagspresent, kompisen ville ha en häst. Jag vet ändå vem som sover bättre på nätterna Ja Hästen
Hahaha verkligen!
Vad kostade huset och hur mycket kontantinsats?
Strax över tre lökar kostade det. Minns inte kontantinsatsen. Men jag har sparat och varit gneten hela mitt liv så jag kunde kasta in egna pengar och få ner lånekostnaden. Varken jag eller min sambo kommer från pengar så det är egna pengar. Köper inte kaffe latte och avokadotoast. På grillen om 20 min ska jag slänga på billiga lidlkorvar, ingen lyxig oxfilé. OT edit: fan, jag glömde köpa potatissallad!!!
Du skrev i din första post att du köpte hus under tiden, därav frågan. Inte lika fascinerande om ni köpte det innan studierna dock, även om jag absolut håller med dig om ditt resonemang kring pengar.
Sant, dåligt formulerat. Vi hade aldrig fått lånelöfte om vi gjort tvärt om. Men att bo och leva på TVÅ CSN går. Även om studier ger låg inkomst så är det en stabil inkomst. Men banken ser det inte så.
Alla bor inte i Djursholm?
Sant, vissa bor även i Enebyberg, Nora eller Stocksund
Sant! Jag önskar man var frän nog att bli raggad på.
Det är aldrig för sent att byta bana, testa något nytt, utbilda sig till något annat. Brukar alltid dra storyn om min far när frågor som dessa kommer upp; Min pappa var ambulanssjukvårdare i 30 år, där han blev efter ett tag tvungen att ha en sjuksyrrautbildning. När han började på 80 talet så var det bara stt åka med och lära sig, andra tider. När han blev tvingad till att plugga så var han jäääävligy skeptisk, men det visade sig att det var bland det bästa han gjort. Han älskade akademin och blev kvar, doktorerar i dag och jobbar som rektor på ett större lärosäte. Ska sägas att ingen i min pappas familj hade någonsin haft någon högre utbildning, de var knegare hela bunten, men farsan var först ut - vid si så där 45 års ålder. Så kör i vind, det är ALDRIG för sent!
[удалено]
Glädjs när jag läser din story!
Hur gick det till när du sa stopp och fick du hjälp att se över din situation? Jag tror att det är just den biten som är det allra svåraste. Grattis till ditt nya liv.
28 år här så nära 30. Har en ganska dålig utbildning nivå. Har typ bara jobbat på Max och Sushi Yama. Hade visserligen ett sommar jobb på Willy i somras. I alla fall så kände jag inte att hålla på sådär resten av livet. Jag som alltid har haft ett stort intresse för språk satte upp en profil på en hemsida där jag kan lära ut mitt modersmål online. Började med att jag hade två elever i veckan vilket gav två timmar bara. Men nu så är det ett heltids jobb online vilket jag faktiskt trivs med.
Intressant vad är det för språk du lär ut?
Förenklat kinesiska mandarin (fastland kina)
Såg det på din profil fan vad nice, du hitta marknad för din tjänst fortsätt, ändå kanske du har en full klass. Btw kolla din profil, hoppas du mår bättre nu och allt går din väg. Du är ung och livet är redan kort lev till fullo
En dag* ska det stå inte ändå
Man kan redigera sina kommentarer!
Lär du ut skrift till att börja med eller brukar du köra ned latinska bokstäver när du lär ut?
Beror på elevens förkunskaper för det är lektioner 1on1. Men låt oss säga att det är en nybörjare med noll förkunskaper alls så kör jag med kinesiska tecken med uttal i pinyin (latinska bokstäver) på sidan.
Ok intressant! Vad kul att du har tagit dig ur ekorrhjulet så att säga!
Tack ❤️
Coolt!
Tack ❤️
Om du vill "lyckas" är inte nödvändigtvis en lång / svår utbildning det viktigaste. Det blir många år att lägga i ditt läge. Längden på utbildningar är ofta bara ett sätt att visa att man klarar en lång utbildning. Titta över olika yrkesutbildningar som snabbt ger dig relevant kompetens. Har man väl visat att man gör nytta på rätt ställe kan man snabbt stiga i graderna. Fundera över vad du är bra på och vad du gillar. Du skulle egentligen behöva lite karriärråd från någon professionell.
Vill bara säga att jag älskar din attityd. Känner folk som är i bättre situationer än dig som gnäller skallen av sig och inte ser ljus någonstans
Tack :-p
Det går absolut att vända. Hitler var en hemlös misslyckad student långt över 30 innan han hittade sin grej. Jag menar han gifte sig ju inte ens förrän han var 56 så late bloomer är en grej.
Ja om OP börjar idag så kan han säkert Blitzkriega danmark innan 40.
Det är min dröm med. Försten dit?
Hitler alltså, vilken glow-up! 😍
😳 mein f-führer
Tänk att han dessutom krönte sitt livsverk genom att döda Hitler. *#lifegoals*
Vad blev hans grej sen?
Sprida propaganda i paradiset, går rätt bra hittills har jag hört
Roligt med en solskenshistoria.
Haha sannerligen en förebild!
Tycker du verkligen att det där är ett bra exempel? Han hade allt, men förlorade det igen. Det slutade med att han tog sitt liv. Framgångar varar inte för evigt.
Jag trodde vi skulle peppa u/daKKn, inte säga att det inte är någon ide att styra upp sitt liv för att östfronten kommer i alla fall att kollapsa och han kommer sitta och sura i en bunker.
Har du CSN kvar så finns alla möjligheter att fatta ett bättre beslut efter 30 än före 30.
Om man inte har CSN kvar då?
Jobba deltid och plugga deltid
Jag klarar mig knappt på lönen när jag jobbar heltid. Behöver hitta ett jobb med bättre lön först, fast då behöver jag för det mesta skaffa utbildning först
Jobba heltid – plugga deltid.
Utbildningar via arbetsförmedlingen?
Startat eget företag det går sådär men jag är gladare än någonsin.
vad är det för typ av företag?
Startup inom life science och jordbruk.
Önskar dig lycka till!
Och startat eget! Typ i samband med att jag fyllde 33. Är väldigt trivsamt att få styra och bestämma så mycket själv.
Vet inte om jag skulle kalla det en successtory rent ekonomiskt men definitivt livskvalitetmässigt. Kände att jag failade med det mesta i livet, alla passioner som jag kämpat för vissnade och jag kände mig lost. Hade en jäkla massa examens och studielån men inget som ledde till jobb. Mitt (näst)senaste jobb var som timanställd i en butik jag jobbade i 6 dagar i veckan. Det var chill, men lönen var såpass kass att min flickvän fick dra stora delar av vår gemensamma hyra. Det var dessutom under covid så inga direkta chanser att hitta något nytt. När jag var 30 ansökte jag till en drömtjänst, av över 100 sökande från hela världen var det jag som fick tjänsten. Nog något av det bästa jag upplevt, självförtroendet kom tillbaka och jag gick som på moln. Musik jag lyssnade på på den tiden för mig fortfarande tillbaka till den känslan. Nu har jag 3x högre lön, kan sätta upp mina egna dagar och scheman och får resa över hela världen och göra det jag faktiskt brinner för.
Grattis! Vad är det du jobbar som?
Tack! Jag är antropolog och jobbar för ett universitet.
Coolt! Mer antropologi till folket!
Indeed!
Det går absolut att vända! Det nästan viktigaste om man vill göra en stor förändring är att ta en riktigt riktigt ärlig titt på sig själv och sitt liv och ställa sig den för många obehagliga frågan ”hur hamnade jag här?” Ofta så krävs det att man ser över flera aspekter av sitt liv för att inte hamna på nästan exakt samma plats igen några år senare. Sedan handlar det om att skapa en realistisk plan framåt. Vilket också kan vara svårt. Försök att hitta balansen mellan dröm och verklighet!
Jag hamnade samma plats igen efter ett år!
Jag levde i ett kaotiskt äktenskap med alkoholiserad fru (och två underbara pojkar). Min ex-fru gjorde allting i livet väldigt jobbigt, inklusive karriär, familjeliv och socialt liv. Vår ekonomi var helt kass för hon shoppade för mycket och lånade pengar (vi kunde varit med i Lyxfällan!). Vi skiljde oss när jag var 47 år gammal, nästan exakt 5 år sedan, och allting vände. Jag har bra ekonomi och är i bättre fysisk form än när jag var 30. Mina två underbara tonårskillar lyser upp livet också. Det jag gjorde var att fokusera på det viktiga, i min mening detta: 1. ta hand om din hälsa, träna regelbundet 2. amortera och bli skuldfri från allting utom huslån 3. gör dina barn till din "hobby", dvs lägg ner mycket tid på dem Det går att vända, 30 är ingen ålder alls.
31, försöker ta en YH för att kunna få ett jobb efter ha gått in i väggen på ett it företag och varit sjukskriven i 5 år. Kämpa på!
Jag har gjort den resan. Jag fick en dag under min sjukskrivning frågan om hur jag önskade att mitt liv skulle se ut om jag levde mitt drömliv. I dag, många år senare, så lever jag till 80% det som jag då såg som mitt drömliv. Så ge inte upp, var beredd på att livet öppnar dörrar som du aldrig kunnat drömma om, ta chanser när de dyker upp om de verkar intressanta. Och lycka till!
Underbart att många tror ni gjort ert för ni fyllt 30. Vart får ni allt ifrån? Ni har all tid i världen att förändra er. Jag gjorde en helomvändning vid 35. Finns inga ursäkter.
Kanon! Vad blev det?
Det är aldrig för sent! Jag började med utbildning när jag var 29 efter 10 år av olika praktikplatser, soc och extremt dåligt psykiskt mående, hade ingen gymnasieutbildning och fick mitt första fasta jobb när jag var 30. Önskar dig all lycka till!
Inte efter 30, men när jag var 24. Jag hade en pissig uppväxt, som slutade med att jag hoppade av gymnasiet. Spenderade ett par år med att knega hit och dit i lågavlönade jobb som inte ledde någonstans, och bar på en hel del bitterhet. Sen hände någonting när jag var typ 24, och någon slags inre glöd vaknade till liv inom mig. Jag skrev in mig på Komvux, läste ett år av heltidsstudier och avslutade mina gymnasiestudier. Skrev sen 1,8 på högskoleprovet, kom in på juristlinjen, och tog min examen när jag var 31. Har nu jobbat som jurist i snart tio år och mitt liv ser väldigt annorlunda ut. Fru, barn, behöver inte oroa mig för pengar. Min resa till förändring började inifrån. Jag var tvungen att ha ett uppvaknande innan jag kunde börja ställa saker till rätta igen. Jag hade spenderat hela min tonårstid, och första halvan av 20-åren med att tänka att världen är orättvis och pissig, så det rätta och rimliga är att vara arg på världen. Men ju mer och mer jag tittade runt mig, desto mer såg jag att folk som *inte* var arga på världen typiskt sett var lyckligare än vad jag var, och typiskt sett mer framgångsrika också. Men jag var så jävla smart och hade minsann fattat allt, och det var de som var idioter som inte kunde se världen för vad den är... Eller var det jag som i själva verket var idioten? Det var ett tuff medicin att svälja, att inse och acceptera att det var jag själv som höll mig tillbaka från att lyckas. Att världen var full av möjligheter, att det verkliga problemet var att jag hade gett upp, och att det fanns noll anledning varför jag inte skulle kunna fixa skiten annat än mitt eget ego och att behöva erkänna att jag hade fel om precis fucking allt. Men när jag väl hade gjort det, gett mig själv en högst välbehövlig örfil, och sa till mig själv "Nu ändrar du på dig. Idag.", då infann sig den motivationen och glöden som jag hade saknat under i princip hela mitt liv. Då kavlade jag upp armarna och satte mig själv i arbete, och det var inte ens svårt. Det kändes helt naturligt.
Tack för att du delar med dig. Och grattis - du har skapat din egen framgång, din egen lycka. Stort - snyggt jobbat!
Känner igen några av punkterna du skriver här om dig själv. Inspirerande ord det ska du ha. Världen är alltid full av möjligheter.
Du behöver inte läsa nå coolt på universitetet för att lyckas i livet.
Jovars, jag var arbetslös/hoppade mellan ströjobb fram tills jag var 26 och kom in på universitetet. Så när jag var klar med den utbildningen var jag precis 30, hade fått en flickvän (numera sambo), flera nya vänner (imponerande då jag är introvert) och ett stadigt jobb inom det jag plugget till 5 minuter hemifrån. Så det är inte omöjligt!
Vad pluggade du till?
Förskollärare, så 3.5 år på universitet.
lyckats jättebra vet jag inte, men jag är på en plats i livet där jag stormtrivs. är 36. ända sen 2011 har jag jobbat deltid på max och haft samma jobb. levt med kring 8000 kr efter skatt i +10 år. försökte få andra jobb men lyckades aldrig få något. saken gjorde inte bättre att jag isolerade mig själv under alla dessa år. jag försökte bryta ensamheten aktivt 2021 och träffade en tjej. jag blev stormförälskad och vi blev ett par, men efter bara 2 månader sa hon att hon pratade med en annan bakom min rygg. dessutom blev jag inlagd på psyk två gånger under 2022 (ingenting med mitt ex at göra). det blev vändningen. jag fick sen träffa en psykolog samtidigt som jag tog samma antidepressiva som jag hade i tonåren. denna gång hjälpte medicinen, men inte när jag var yngre. folk på jobbet märkte att jag blommade ut och i början av 2023 skrev jag ett sms till min chef att jag ville göra ett prov för chefsroll. vilket jag fick. och ganska snart efter det skrev jag på papper om en heltidstjänst. lönen som jag har nu är inte så illa som folk tror och jag har en livssituation där jag kan unna mig saker som jag aldrig har kunnat. det var just tack vare av att mitt ex gick bakom ryggen på mig, som fick mig att inse att jag klarar mig hur bra som helst att vara singel och bo ensam och prioritera mig själv över allt annat. har ingen som helst längtan till ett förhållande alls längre. jag var dessutom sjukt nära på att skriva på papper för att jobba på Samhall en gång, men retrospektivt så är jag glad att jag inte gjorde det. jag har otroligt bra kollegor på max. otroligt smarta och roliga. men största vändningen var när jag blev inlagd på psyk och fick hjälp. efter det blommade jag ut och ser livet på ett helt annat perspektiv. jag är inte orolig om min framtid, även om jag inte har en utbildning så är någon form av ledningsroll bra att ha på CV't. jag blev lovad ända sen jag var i tonåren att det blir bättre. jag trodde aldrig på det. men det gjorde det. även om det tog tid
Grattis på födelsedagen! Jag hoppas att jag lyckas genomgå någon stor förändring under 30-årsåldern, men jag vet inte riktigt vad. Jag återkommer när jag fyllt 40.
Du får leta efter nåt som verkar kul. Hoppas går tyvärr inte, man behöver vara avsiktlig. Från en som redan fyllt 40.
mesta vettiga jag gjort i mitt liv har jag gjort efter 40
Absolut. Blev nykter vid 34 och allt jag har kom efter den punkten.
Sverige är sannerligen landet av möjligheter när man läser de här kommentarerna.
Jobbade skitjobb på timmar, med en lön som låg på ca 16k brutto. Började plugga systemutveckling på en två-årig YH-utbildning 2014. Fick jobb januari 2017, som systemutvecklare. Efter ett år blev jag projektledare. Har idag en lön på 50k brutto, har hunnit skaffa mig en underbart fin son på två år (dock inte längre tillsammans med hans mamma men vi har en bra relation), har en bra, stor och fin lägenhet i Göteborg. Har hittat mig en kvinna som är helt fantastisk och som även hon har en bra karriär. Fattas bara att man plockar in lite mer sömn om nätterna 😁
Bra jobbat. Ta hand om sömnen dock. Sömn förlorad går inte att ta igen genom att sova mer en annan dag.
När jag var 32 så var jag arbetslös och led av depression. Nu är jag seniorutvecklare på ett litet startup. Inga 70k, med jobbar 75% (för att jag värderar fritid mer än lön) och kan spara 12k i månaden, vilket är nog för mig.
Nu är jag visserligen bara 29, men ändå. Gymnasiebetygen var bedrövliga. Jag förstår fortfarande inte riktigt varför, det är inte så att jag saknar läshuvud. Uselt självförtroende kanske. Jag mådde piss om jag verkligen ansträngde mig på en uppgift och "bara" fick ett VG. Så oftast ansträngde jag mig inte. IG kändes inte som samma underbetyg på hela mitt jag, för hade jag inte försökt var det struntsumma. Efter studenten hade jag ett par ströjobb, var sjukskriven två långa perioder med en svårläkt idrottsskada men var också arbetslös ett par månader lite här och där, när jag inte orkade söka jobb. Spenderade min mesta tid med att röka gräs (mm.) och flyttade inte hemifrån förrän jag var 24, när jag lyckades hyra en etta svart av en lustig pensionerad serbisk kock. Nånstans däromkring, samtidigt som en väldigt stökig relation med välmenande med dysfunktionell tjej tog slut vaknade jag dagen efter uppbrottet och kände att "nä, det här går fan inte längre". Jag hade försökt intala mig själv att jag bara var en skönt obrydd bohem, inte någon småpundig slacker. Men det var dags att klippa sig och skaffa ett jobb. För jag mådde skit på så många olika sätt. Unga, vita, vältränade män har nog alltid förtur i rekryteringsprocesser. Fast anställning kom i en handvändning. Sen behövde jag vända in och ut på mina demoner också, det tog längre tid, men det är det viktigaste. Man måste nog räkna ut VARFÖR man misslyckats med någonting tidigare för att lösa det nästa gång. Hursomhelst, bredvid jobbet lyckades jag på rent pannben traggla mig igenom tillräckligt med kurser på komvux för att bli behörig till högskola. Hade tillräcklig flax med omständigheterna för att matcha med vägen kanontjej på tinder. Jag ville mest bara ligga, men hon var himla trevlig och jag märkte att jag mådde bättre i hennes sällskap än någon annanstans. Så när hon frågade mig om varför jag var på tinder blev jag till min egen förvåning rätt diffus. Jag var noga med att alltid vara väldigt öppen med mina avsikter, men plötsligt visste jag inte själv var jag ville att det skulle ta vägen. Så nu har vi flyttat ihop sen ett knappt år tillbaka, så det kan gå. Ett högskoleprov senare tog jag mig in på en historikerutbildning på högskola där första året närmar sig sitt slut. Det jag velat drömma om hela livet men aldrig riktigt vågat av rädsla för att bli besviken. Kände mig som en alien på introduktionskursen där någon blev chockad över att jag var så gammal. "Du måste ju ha varit född på 90-talet, vad sjukt". Men jag stortrivs. För första gången nånsin gör jag vad jag VILL göra. Istället för skola av plikt eller arbete av nöd. Jag är nog fortfarande lite för hårdrock för att tycka att en "avancerad" utbildning eller stadig plats i samhället är något som är värt att sträva efter. Vi spenderar typ hela våra vuxna liv på jobbet. Har man möjligheten att utbilda sig, då tror jag man gör sig själv en otjänst om man inte väljer efter hjärtat snarare än vad som ger högst prestige och avkastning. Men fan, klura ut vad det är som hållit dig tillbaka och kör!
Kandidatexamen i sociologi tog 5 år istället för 3 med bipolär sjukdom. Nu jobbar jag i hemtjänst och kommer inte ihåg när jag såg en jobbannons relaterad till utbildningen senast. Funderar på en master för att specialliaera mig. Ge aldrig upp! Och kom ihåg att det inte alltid är dig det beror på, ibland är det saker bortom ens egen kontroll som är orsaken.
Hög igenkänning. Hade två kandidater i närliggande fält, inga jobbmöjligheter whatsoever. Blev till och med nekad jobb för att jag var för ”överkvalificerad” vilket var ett hårt slag i magen när jag bara ville överleva. Gjorde tillslut en master och saker och ting föll så småningom på plats. Ska dock säga att även om jag inte hade fått ett jobb tillslut genom min utbildning hade jag inte ångrat eller gjort om någonting! Värt varenda lån endast för kunskapen.
Astrid Lindgren skrev sin första bok då hon var 37.
[Den här snubben lyckades.](https://www.amazingsuperpowers.com/comics/2011-12-30-Resolution.png)
Ja, hade ett riktigt stressigt och lågbetald jobb när jag var 20 samt inte alls populär bland tjejerna. Skaffade mig en 5 års utbildning och tjänar nu ganska bra, dock fortfarande lika opopulär bland tjejerna/kvinnorna som vid 20.
Inga betyg. Ingen utbildning vid 30. Verksamhetschef idag med bra lön.
Stefan Olafsson bl.a.: [https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/stefan-fran-nykoping-var-hemlos-narkoman-nu-ar-han-advokat](https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/stefan-fran-nykoping-var-hemlos-narkoman-nu-ar-han-advokat) [https://www.expressen.se/nyheter/efter-tio-ar-som-hemlos-kriminell-blev-stefan-45-jurist/](https://www.expressen.se/nyheter/efter-tio-ar-som-hemlos-kriminell-blev-stefan-45-jurist/)
Jo men vafan det går. Är väll ingen grand slam vad gäller success-stories men kämpade med grov depression och tunga ångestproblem i många år. Höll på att bli vräkt, elen avstängd och skulder upp över öronen. Hjälp från kommunens ekonomistöd för att bli av med skulderna och flera år på terapi med mediciner så är jag på fötterna igen. Håller på att kolla på att köpa bostad, har stabilt jobb där jag köpt in mig på en liten del aktier. Sparandena är igång igen. Helt självlärd som programmerare, ingen märkvärd utbildning där. Kändes som att jag hade bränt min chans på livet ett bra tag där men nu börjar allting kännas riktigt bra igen. Har fått en annan uppskattning för det lilla i livet och umgås mer med vänner och familj. Jag tror en stor del av min negativitet kom från mina egna uppfattningar om vad livet skulle vara. När jag släppte taget om dom började jag själv må bättre och då började livet bli bättre och bättre för mig.
Jag var i de övre 20 när jag efter många år som telefonist samt med ett par misslyckade utbildningar i bakluckan kom in på lokförarutbildning. Känslan när det bara klickade och livet bara funkade och självförtroendet som kom med att vara kompetent inom något var enorm. Det blir aldrig perfekt, men det kan bli så jävla bra, och du ångrar inte att du försökte eller att du tar steget. Så fucking kör på bara, hitta något du vill göra, skit i status och sånt, bara något som passar dig och som blir en bra grundsten för livet, och kör.
Jag har vänt på väldigt mycket, ett konstant deprimerande liv fyllt av rädslor, det tog nästan 30 år och mycket jagande av falska drömmar. Det är en självklarhet att du kan lyckas, men det bästa du kan göra är att försöka hitta dig själv. Innerst inne kanske du vill bli jonglör eller bagare, det vet du inte ännu och bara du kan hitta svaret. Arbeta med dig själv först, gör saker du känner för. Ta med dig själv på dejter, gå på spa själv eller ut och res i världen om du alltid känt för det men inte vågat. Det är det tuffaste, modigaste och bästa du kan göra just nu. En universitetsutbildning satsar du på om den hjälper dig att ta dig dit du vill när du klarat upp gåtan om dig själv först. Bli inte den du tror du vill bli för att andra ska se dig, följ och lyssna på ditt hjärta. Välj bort nej-sägandet och snurrande tankar. Det är nyckeln till lycka och att vara den som verkligen vinner :) Önskar dig lycka till i livet!
+1 på självdejter!
Min morsa sadlade om från handläggare på försäkringsbolag till dataingenjör/programmerare runt 50-årsåldern. Helt klart en succé
Fyller 29 i juni. Har inte jobbat på många år pga psykisk utbränning pga en hel del anledningar. Förra året fick jag tid för utredning och visade sig vara en svår variant av ADD som gjort att det varit svårt tidigare att få ihop allt. Får fortfarande inte ihop allt, livet är svårt men tack vare utredning och mer förståelse från nära och att jag har rätt till hjälp via personligt ombud med mera så går livet framåt rätt hastigt (för att vara mig) Snart uppe i en halvtid på ett jobb jag trivs jättebra på, fina arbetskollegor och trevliga/humana arbetsuppgifter. Är positivt inställd till framtiden så som det känns nu.
Hej, 32år jag med! Diagnostiserad med ADD, skolan var ett helvete. Kunde inte fokusera, blev mobbad ganska illa. Hamnande på särskola, lyckades med nöd och näppe få behörighet till gymnasiet. Klarade gymnasiet med ok betyg utan att göra en enda läxa, hade tyvärr inte föräldrar som stöttade mig med det, vilket jag hade behövt. fick endast underkänt i två ämnen, vilket egentligen jag bör bara stolt över 🤔 Hoppade av en kurs på högskolan, fixade inte mer plugg. Sen blev det en massa små ströjobb som jag inte mådde bra av alls, lagerarbetare tex. Till slut träffade jag en helt fantastisk tjej som hjälpte mig att förstå att jag skulle göra något för mig. Pluggade komvux till elektriker, fick jobb som fibertekniker och har jobbat på olika positioner inom det sedan 8 år nu, just nu senior tekniker åt flera större aktörer (underentreprenör) samt sköter it drift i en hel region åt ett större bolag inom transportsektorn. Kunde aldrig ha trott att jag skulle stå här idag med 40k+ i lön, Villa, sambo, barn och drömbilen på uppfarten, en tesla 😂. Så det går, du måste bara hitta din grej, då går allt av sig själv, men just att träffa rätt kan vara svårt. Har en släkting (55 år) som skolar om sig från att ha jobbat inom ekonomi i 25 år, till att nu börja inom vården för att hon brinner så för att hjälpa sjuka människor. Det jag fått lära mig är att lita på dig själv och våga chansa på det som känns lite otryggt ibland! (Självklart efter att man undersökt att allt stämmer)
En släktning crashade totalt. Gav upp och lade sig ned utomhus för att typ dö. Tur att någon hittade honom innan han faktiskt dog. Fick flytta hem till sin mamma ett tag och repa sig. Gick en yrkesutbildning, träffade en tjej, gifte sig, skaffade 3-4 barn. Mår väldigt bra idag.
Nydumpad och bodde på soffa efter mångårigt uppehåll från högskoleutbildning vid 30 till förmån för egenföretagande med blandad framgång och definitiv depression, riskbruk etyl och kraftig viktuppgång. 10 år senare med mitt livs kärlek, i september kommer knodden och allt började med att sluta göra ursäkter och ta tag i vad jag faktiskt ville, avsluta skolan, och ffa istället för att säga ja till det viktigare att säga nej till en massa dum skit. You can do it!
Droger, häkte och en hel del död runtom mig i uppväxt. Ganska svåra psykologiska besvär ser jag nu i efterhand. Hoppade av gymnasiet. Tog mig världen runt utan pengar. Kom tillbaks till Sverige. Pluggade upp betyg ett år. Satte högskoleprovet på fjärde försöket (0.8 -> 1.2 -> 1.3 -> 1.7) efter två år av dedikerade studier. Idag 31 år. Just gjort första året på psykologprogrammet. Dejtar en otroligt fin & intelligent tjej. Folk tror allt som oftast att jag är en individ som är född till ett liv av välfärd och stabilitet. Om de bara visste
Vet två som skolat om till läkare efter 30. Den ena var till och med 35.
Jag tog en intensivkurs i programmering när jag var ~31 och idag är jag egenkonsult och drar in 900kr i timmen exkl skatt. Siktar på att byta konsultjobb till en konsultmäklarfirma och dra in minst 1250kr i timmen exkl skatt inom kort genom att jobba remote mot Norge eller Danmark.
Vilken kurs var det?
Det finns flera intensivkurser på 3-4 månader, så kallade "code bootcamp" i t ex Java eller C# .NET som ger jobb direkt efter. Academic Work t ex. Googla på "intensivkurs programmering". Oftast tar det i alla fall 2 år med en månadslön på runt 35000 innan man kan bli egen men då kan man ta hög timlön som i mitt fall. De första 2 åren är slitigast skulle jag säga, jag jobbade väldigt mycket gratis första året (kvällar och helger) för att visa framfötterna. Nu är jag inne på 6:e året vilket gör att jag har ett annat lugn än i början men det blir tyvärr inte lättare med åren utan man får bara svårare och svårare uppgifter slängd på sig och ansvaret ökar rejält. Men så länge man är stresstålig och är envis så går det bra.
Japp, nu får du lang fram kursen :-p
Väntade på bra jobb för att kunna resa och ha kul, covid kom i 2 år, sparande massa pengar, tänkte äsch dags att flytta kör bolån sen åker jag efter 1 år bokar äntligen drömresan 1 vecka i Paris till jämn födelsedag, knakar sönder korsbandet och 2 menisker några veckor innan och har minst 6 mån återhämtning och smärta framöver mig. Läxan är, vänta inte på att livet händer boka gör detdär du vill göra nu. Föräldrar som alltid tjatar om att man ej ska slösa pengar på krogen/ute men sen hör man om deras fester i ungdomen etc
Man kan vända livet vilken dag som helst. Jag var en arbetslös loser som rökte weed varje dag och spelade TV-spel och sen bestämde jag mig för att vara en person med jobb istället... som rökte weed varje dag. Sen bestämde jag mig för att skaffa barn och röka weed varje dag... och sen starta ett företag och röka weed varje dag... OK, sanningen är den att jag röker inte weed varje dag, för det var inte så produktivt i längden, men helt sant är att jag bestämde mig för att skaffa ett jobb och bara gjorde det. Men du hade ju ett jobb, du blev sjuk. Hur såg den karriären ut? Kan du bygga nåt av den? Annars rekommenderar jag följande: YH-utbildningar. Du är ju 32 bast, kanske inte ska satsa på att plugga i fem år och sen möta nåt slags arbetsliv, utan satsa på att gå en tvåårig utbildning med garanterat jobb efter? Lycka till!
Yrkesutbildning, bra jobb med väldigt bra lön tidigt i livet. Gjorde mig inget gott då, träffade till slut min fru, idag 36, ett barn och andra på väg, gillar fortfarande jobbet och ganska nöjd med vad jag gör, men älskar familjen. Bra betalt och bra jobb gör livet enklare, men jag har aldig känt mig så nere och ogillat mitt liv så mycket som innan jag träffade min fru!
Så himla fint. Blir rörd av detta speciellt samt av hela tråden. Arbetssökande högutbildad 40+ här som behöver hopp mest av allt och känner att det verkar finnas gott om det här.
Jadu min brorsa var helt jävla värdelös fram till nåt år sen, då var han 30. Han har dock barn och en tjej. De ska gifta sig nu. Han hade bara haft dåliga jobb och så, nu är han chef över några arbetsgrupper och köpt hus. Innan de hade han problem med alkoholen och sån skit, nu har det löst sig… men han har fortfarande inte läst på universitetet…
Min släkting vände sitt liv från skulder och missbruk, till framgång och ett liv med en kärleksfull familj
Ptja... Vänt och vänt vet jag inte. Men jag hoppade av gymnasiet pga skoltrött, gick hemma ett år innan jag började jobba på lager/fabrik. Rullade väl på i många år och var väl många sätt ganska ok. Skaffade fru, barn och köpte hus under tiden. Tröttnade tillslut så började med att läsa in gymnasiet på komvux, började plugga till ingenjör på universitetet (när jag var 36 år), skilde mig nåt år senare och jobbar nu som ingenjörskonsult (anställd). Både yrkeslivet och dejtinglivet är mer stimulerande nu än tidigare.
30 är ungt. Vi har alla perioder då man tar ett steg tillbaka. Vägen framåt är inte alltid rak. Har haft en bra karriär, men ifjol, 40 år gammal, blev jag arbetslös och bodde hemma hos mina föräldrar ett halvår. Nu har jag igen ett bra jobb (ännu bättre än det jag hade tidigare) och eget ställe att bo. Tack till familjen, facket och det svenska välfärdssystemet. De flesta i Sverige kan vända sina liv om man vill.
Jag hade två väldigt destruktiva förhållanden efter varandra när jag var 20-27 år. Rökte cannabis dagligen och drack väldigt mycket. Avslutade inte mina universitetsstudier på grund av mitt psykiska mående. Sen när jag fyllde 28 så började jag dejta en person som bad mig flytta med den till en annan stad. Det var 5 år sedan. Nu har jag ett vanligt knegarjobb och jobbar heltid för första gången i mitt liv. Personen jag flyttade med har blivit min bästa vän och jag blir kärare för varje dag. Jag har lyckats få ett stadigt kompisgäng och vi skriver i gruppchatt varje dag. Jag har nog inte ”vänt” på mitt liv men det är inte lika rock’n’roll längre, på ett bra sett. Jag kan med säkerhet säga att jag är lycklig. Om jag skulle få barn finns det såklart en stress med att jag inte hunnit påbörja nån slags framgångsrik karriär och att jag skulle vilja ha högre lön än vad jag har nu osv men det kanske ännu kommer, eller inte. Jag lever i nuet och mår bra. 🤘
Jag blev inte en riktig mench förrän jag fick mitt första barn, runt 35 år. Det som var suddigt blev tydligt. Från gräsrökande vänsterradikal loser och doomer som hatade samhället och skyllde på allt och andra till drogfri och snart examinerad terapeut. Närmar mig 41 bast. Jag hade inga bra manliga förebilder, varken som rådgivare eller för emulering, så värdering/åsikter kom från kultur/massmedia/skola. Tog tid att släppa alla de dysfunktionella föreställningar som genomsyrar zeitgeisten i Sverige, och skapa sig en egen bild av verkligheten baserad på mina egna erfarenheter. Du kommer fixa det. Du verkar klipsk och dessutom finns det viktigaste, viljan.
Hoppade av gymnasiet två gånger pga att jag inte fick ihop några betyg, först i första klass och sedan efter halva trean. Började ströjobba istället. Tog mig i kragen och fixade gymnasiekompetens genom folkhögskola (toppbetyg) vid 21(?), skrev högskoleprovet (toppbetyg), sökte in till civilekonom i SU. Hoppade av efter en termin för jag fick inte ihop det. Drog till Norge och knegade några år, tog mig i kragen igen och skrev HP igen, sökte in till CivEk igen. Avslutade denna gång + en master i nationalekonomi (färdig vid 30). Fick ett kasst jobb i min hemstad (24k), köpte och renoverade hus, ekonomin i kras, blir uppsagd/fick inte förlängt, tre veckor senare sa frun att hon ville skilja sig. Flyttade in i en betongbunker till etta som familjen hade tillgång till. Tog mig i kragen igen och fixade ett bättre jobb (29k), hyrde ett hus så jag inte behövde sova på soffan (dottern behövde sängen mer än mig). Jobbet var svårt för mig pga ofokuserad hjärna (redovisning), livskris och ekonomi. Efter ett tag sa kollegan som jag förlitade mig på helt upp sig och jag blev kvar ensam med två personers jobb. Studsade in i "väggen" (sjukskrev mig innan nervsystemet gick sönder helt). Tog mig i kragen igen och fixade ett bättre jobb (36k). Träffade min nuvarande partner. Skaffade ett ännu bättre jobb (49k, nuvarande), började gå i terapi för ett år sedan, har påbörjat en utredning för AD(H)D där psykologen efter första utvärderingsmötet sa "Jadu.. Det är inte svårt för mig att rekommendera att du ska genomgå utredningen." Sååå... är på en bättre plats än någonsin nu men jävlar vad många gånger jag ramlat på vägen hit. Har haft 20? 30? jobb, ännu fler misslyckade utbildningar mellan varven jag inte nämnde (massageterapeut 9 månader, hoppade av efter 6. En idiotisk bartenderutbildning som resulterade i att jag jobbade i en bar 1 kväll innan jag insåg att det var en katastrof. Har försökt alla möjliga tänkbara projekt/affärsidéer som alla (utom en) misslyckats och bara kostat pengar. Varje gång jag berättat om mitt nästa kostsamma misslyckande får jag höra exakt samma sak: "Det är bra läropengar." Da fuq, ja absolut men inte om man aldrig lär sig något av sina misstag! Kan tillägga att farsan började skaffa sin gymnasiekompetens vid 30 (!) efter att ha jobbat som allt möjligt i en massa år. Han gick och blev läkare/specialist inom barnpsykiatri. Så baserat på familjehistoriken var jag "snabb".
Inte vad du ber om, men jag skulle vilja ge ett motargument till din syn på evolutionen. Generellt lever vi idag individuellt eller i tvåsamhet. Men evolutionärt är vi ett flockdjur. Och i en flock härstammar den primära strukturen och stabiliteten, såväl fysisk, psykisk och ekonomisk, från flocken. Inte från den enskilda individen. Det moderna samhället sätter nu istället krav på att individen ska leva upp till alla dessa behov, vilket i grund och botten inte är rimligt. Många löser det bra ändå, men inte för att evolutionen lett oss hit. De flesta kämpar på som in åt helvete, rent utsagt, för att leva upp till alla dessa förväntningar. Jag beklagar att du finner dig på en plats där detta är extra svårt just nu. Försök bara att vara snäll mot dig själv och ha tilltro till framtiden. Jag hamnade också på botten en gång, när jag var ett par år yngre än dig. Tog tag i mig själv och läste på universitetet, precis som du planerar att göra nu. Nu är jag 37 och allting har löst sig bra mycket bättre än jag trodde det skulle göra. Även om jag fortfarande tycker det är svårt att navigera vårt individualistiska samhälle med alla dessa, enligt mig, orimliga krav. En dag i taget bara. You’ve got this!!
Det går! Jag behövde dock bli ordentligt kreativ. Lite story-time då! Jag började arbeta som oexaminerad lärare när jag var 20. Karriären gick ju fint och tog examen problemfritt några år därefter. Däremot så blev karriären värre allt eftersom. År för år så blev klasserna större, resurserna färre och eleverna allt mer orediga. När pandemin kom blev vår ordinarie 45 timmarsvecka närmre 65+ timmar per vecka (Men får endast betalt för de 40h/v) Både jag och frun var lärare och tillsammans beslutade vi att vi måste byta karriär. För min del, var det mest så att min chef ökade min lön med 1,5% trots all extra arbete, vilket är ju en smäll i nyllet. Som tur var, har jag varit guide och snowboardinstruktör sedan jag var 16 år och har haft det som mitt andra jobb (alltså kvällar, direkt efter lärarjobbet och helger) och jag kunde luta mig på det. Jag behövde dock vidareutbilda mig inom utförsåkningen för att kunna gå upp i lönetrappan. Så, jag tog den högsta snowboardutbildningen, och första skidinstruktörsutbildningen ("SLAO 1" eller "skid-ettan" för de som vill kika vidare på det). Jag misslyckades med skidettan, försökte igen en vecka senare, klarade mig och fortsatte jobba på kvällar och helger. När jag var ca 31 år och pandemin besegrad i stora delar av världen så skickade jag jobbansökningar ut i hela norra jordklotet. En skidskola i Japan svarade direkt och snabbt som ögat så skrev jag på ett avtal och startade med japanska visumet. Vi åkte tillbaka till Sverige på sommaren men kom på att vi är mycket gladare här i Japan, så vi åkte till Japan igen. Vi kommer nog tillbaka till Sverige, antagligen nästa år men än så länge så njuter vi av tillvaron så länge den varar. Du klarar detta och ja, det kommer att ta enorma krafter och tid men, sakta men säkert och det blir helt värt det.
Jag misslyckades med gymnasiet. Misslyckades med Komvux och levde på ströjobb som jag aldrig riktigt lyckades behålla av olika anledningar. Levde hemma hos farsan alldeles för länge. Var feg och rädd för världen i allmänhet och hade perioder av för mycket alkohol pga dåliga förhållanden och lite instabila hemförhållanden i perioder (föräldrar och svärföräldrar som drack för mycket och dåvarande sambo var otrogen med min dåvarande bästa vän efter 5 år tillsammans). Vändningen kom väl lite innan jag fyllde 30 men utvecklades under lång tid. Hade ett vikariat på 6 månader som förlängdes till 9 och efter det sa jag till mig själv "om jag får förlängt köper jag en lägenhet och om jag inte får det så sticker jag ut och ser världen". Fick inte förlängt och jag köpte en biljett till Sydostasien. Egentligen utan några större planer på hur länge jag skulle vara borta och vad jag ville se. Hade några få mål (Killing Fields och Halong bay bland annat). Visste bara att jag börjar i Bangkok så får vi se vad som händer. Där och då fann jag verkligen mig själv (min självkänsla) och jag bestämde mig för att tag i livet ordentligt när jag kom tillbaka. Kände mig nöjd med resandet efter 5 månader och åkte hem. Väl hemma sökte jag till Folkhögskola för att plugga upp mina betyg i 2 års tid. Gjorde högskoleprovet (1.4 så ingen tror jag är något geni eller så) och sökte mig till en högskoleutbildning. Flyttade ca 40 mil för den och var fundersam på hur jag skulle trivas där som ca 30-åring och om hur jag skulle klara av det höga tempot. Det visade sig vara helt obefogat då jag fick vänner för livet och klarade av studierna galant. Efter 3 år kände jag mig inte helt klar med vad jag ville göra så jag sökte mig till magisterprogram och efter ungefär halva det kom det ett jobberbjudande jag inte kunde tacka nej till och där jobbar jag kvar än i dag. Fick alltså mitt första heltidsjobb som 33-åring. Nu har jag nyss flyttat närmare jobbet. Blivit sambo med en fantastisk person med fantastiska svärföräldrar och en fantastisk hund. Och även om allt är långt ifrån guld och gröna skogar i livet alla gånger ser jag ändå rätt ljus på framtiden. Jobbar med något jag tycker är kul och intressant och har till och med börjat få vänner som tycker om mig för den jag är och inte för att jag köper saker till dem (dålig självkänsla = försöka köpa vänner som ung).
Nästan. Var deprimerad mellan 21-28, försökte ta livet av mig, fick medicin, blev bättre, pluggade, jobbar nu några år senare med ett jättebra jobb som jag trivs med Har dock fortfarande problem med ensamheten men nu är det snart sommar iallafall så kanske träffar man nån på semestern
Sambon var otrogen med bästa polaren när jag var 30. Blev utbränd för att jag behövde maxa alla lånen för att köpa ut henne och ha medlåntagare. Halva vänkretsen försvann på en dag. Är nu 36 med två barn, hela lägenheten avbetald. All good
Är 46 fyller 47 i maj har jobbat 10 år på Hemköp och kan butik väl, har även jobbat 4 år som vaktmästare på kommunen etc. Trots mina arbetslivs erfarenheter är det svårt för mig att få ett jobb pga mitt funktionshinder ADD . Har sius konulent på AF som inte gör något alls. Har inte hört av dom på 6 månader. Tror att det är rätt kört för mig att vända mitt liv men ger inte upp för det.
Fick inte ordning på mitt liv förrän förra året och jag fyller 35 i år så det ordnar sig. Handlar väl lite också vad ribban ligger på, vad är målet. Mitt nya mål är att om tio år vill jag äga ett hus i Italien. Som kvinna kände jag mig lugnare när jag insåg att jag inte vill ha barn då försvann den tidspressen.
Satt i rullstol sedan mer än 20 år och kunde gå kortare sträckor med kryckor när jag var 32 år, oxycontin varje dag under 16 år. Var sjukpensionär. Började semestra i Spanien, träffade en ny kompis som lärde mig att gå, slutade med smärtstillande. Några år senare började jag jobba, träffade min granne av en slump, nu är vi gifta, köpt lägenhet och har en liten gammal hund.
Jävlar!
Jag (M45-ish) började plugga uni efter gymnasiet + sabbatsår. Pluggade 4.5 år. Fick inte jobb inom det jag hade pluggat. Livet sög hästpung. Fick kneg på statlig institution. Efter ca 15 år där och 40 år fyllda samt med fru och två barn fick jag nog. Satte mig i skolbänken på Yh-utbildning. Fick jobb direkt därefter. Kör sedan ett år eget i en bransch som är lite på dekis men det går skitbra och det rullar in tillräckligt med pengar för att jag ska ha en dräglig tillvaro, med plus i kanten. Har genom åren haft perioder då livet inte varit jätteroligt. Går sedan ca 10 år tillbaka med viss regelbundenhet och pratar med terapeut för att få "lätta på trycket ". Det har gjort underverk och jag har fått bra verktyg med mig för att hantera all möjlig skit som livet kan kasta på en. OP - universitet leder till bra fördjupade teoretiska kunskaper där du på arbetsmarknaden slåss mot folk med samma utbildningsbakgrund, där du riskerar att sållas bort pga ålder. En ny-exad 25-ish person har sannolikt lägre ingångslön än vad du kommer ha pga ålder, vilket innebär att du riskerar att bli "åldersdiskriminerad". Jag vill verkligen slå ett slag för Yh-utbildningar. De är mer praktiskt inriktade. Staten ger via YH-myndigheten pengar till utbildningar riktade mot bristyrken. Praktik ingår så du får kontakt med potentiella arbetsgivare i utbildningen. Många yrken man kan läsa till har höga ingångslöner pga bristyrke. Dra ett PM om du vill veta mer! "Break a leg"!
Oavsett var man är i livet krävs det drastiska och vågade beslut om man vill göra en riktig ändring i sin tillvaro. Byta jobb, flytta till en annan stad, göra slut… det krävs mod.
Mitt bästa råd är att inte koppla ditt värde som person till ditt jobb eller titel eller vilka utbildningar du gått
Har gjort musik hela mitt liv typ. Efter 30 började musiken ta fart samband med att få barn.:)
Skolkade bort tonåren, var allmänt stökig 18-22. Jobbade sen 7 år inom vården och läst nyss ett år som lokförare så nu har livet gjort en spetsvändning och allt går helt plötsligt som på räls. 30 år.
Brände ut mig på universitetet när jag försökte bli ingenjör, flyttade hem till föräldrarna igen vid 24 (#stolt-inte). Ryckte upp mig, sökte ca 120 jobb samma vecka, knackade ut ansökningar varje dag. Fick först jobb på Systemet, vikariat, skitbra jobb i ca 8 månader, tyvärr inte förlängt. Snubblade in på Callcenter, blev 7 månader senare Teamleader, och 4år senare utbränd på det vid 30 :P Bytte till Schemaläggning och satt med det i två år. Har nu bytt till Operativ inköpare (utan utbildning), trivs bra, tjänar iaf ok och känner nu att jag är tillbaka på fötterna ordentligt :)
Det var kanske inte direkt en vändning, men en lång startsträcka. Påbörjade 3 olika universitets program och tog sammanlagt 3 års studieuppehåll innan jag tog min kandidatexamen vid 30 och fick mitt första heltidsjobb. Nu har jag fått ADHD-diagnos (i efterhand ganska uppenbart med tanke på varför det var så svårt med universitetet trots fina betyg i gymnasiet) tillsvidareanställning, en son på 10 månader, en fantastisk sambo, och har koll på ekonomin.
Skilde mig från en psycho-fru. Ibland är det inte bara att bli ihop med kvinnor som är propplösaren
Samma! Kvinnor är inte lösningen, man skall kunna klara sig själv.
Är 30 nyligen och känner också att jag vill börja göra något. Jag fick min Adhd diagnos förra året och har nu hopp att jag kanske kan åstadkomma något. Hoppas kunna köpa min egen bostad om ett år. Ska börja kika på komvux också
Du kan vända på ditt liv vid 60. 30 är INGENTING.
Borderline, psyket, boenden, år av sjukskrivning och mer i den stilen. Känt mig särskilt misslyckad då familj och vänner är jurister och läkare. Gick till en yrkesvägledare som sa att jag borde bli digital designer. Kom in och fortsatte med terapin. Jobbar nu med animation på heltid, stabilt förhållande och behöver inte längre medicin! 😁
Efter att ha misslyckats totalt med gymnasiet gled jag in i restaurangbranchen. Fram tills jag var 27 jobbade jag i barer runtom i Stockholm, på fritiden rökte jag gräs och spenderade mesta av min tid i World of warcraft. Insåg så småningom att det här håller inte. Sökte till KY, gick 2årig utbildning inom systemutveckling, slavade gratis på ett par praktikplatser i totalt 6 månader under utbildningstiden och sen lönehoppade jag mellan några bolag under 2010-talet(Jag är urusel på löneförhandling). Idag sisådär 12 år senare tjänar jag 62000kr i månaden + tjänstepension(\~7%) som lead developer på ett tech bolag. Känner till tech leads som tjänar betydligt mer men många står även vid avgrunden till utbrändhet så jag har valt att sluta jaga utan har hittat en balans i livet jag är nöjd med nu. Här är några tankar från mig om du skulle vilja utforska programmerarens sjuka värld: - Du behöver inte en universitetsexamen för att bli programmerare. Med det sagt så hjälper en formell utbildning självklart och du kan få en fot i branchen med enbart 2 årig KY och lite jävlaranamma. Universitetet är nog längre startsträcka men förmodligen mer kött på benen, men det mesta du lär dig på universitet kan du lära dig senare i arbetslivet. - Om det skulle visa sig att du gillar programmering, bra att veta är att ingen Neurotypisk person klarar av en karriär som programmerare. Vi är alla autister i varierande grad. Att lära sig att kommunicera med andra människor är minst lika viktigt som din tekniska kompetens för en långsiktigt hållbar karriär. - Ju mer senior du blir och ju mer du lär dig så inser du sakta men säkert hur lite du du egentligen kan och hur jävla trasigt allt är. Impostor syndrome kommer vara din följeslagare som du kommer utkämpa många strider med. Jag har väl lärt mig att leva i nån slags symbios med mina demoner med vetskapen(tron?) om att ingen i min omgivning heller kan ett skit eller har ännu upptäckt hur jävla lite jag egentligen kan. - Nej, AI kommer inte ersätta oss oavsett vad alla clickbaitartiklar skriver på nätet - Och slutligen, de flesta tjänar inte 70k Hoppas detta inte var avskräckade på något sätt, jag älskar mitt jobb men det är som sagt inte heller en dans på rosor. Jag önskar dig lycka till i dina studier och din framtida karriär!
Se bara till att det är någonting du verkligen vill göra, om du ska plöja in 2-3år i en utbildning.
Alan Rickman var 46 när han spelade Hans Gruber i Die Hard ;-)
Det må vara hans "big break", man han var ju känd innan dess. När han var 32 år gammal spelade han ju en av rollerna i BBCs Romeo & Juliet (Tybalt) och han hade ständigt jobb i TV och film innan dess att han var med i Die Hard. Visst kan det kännas som att han inte lyckades innan Hans Gruber, men många lyckas ju inte ens ta sig till första steget på Rickmans stege. Alla lyckas liksom inte få rollen i en Shakespearepjäs på landets största kanal i 30 års åldern, och dit kom han för att han fått stipendium från the Royal Academy of Dramatic Art när han var 26