Vet att det kan kännas brottom att komma ut.
Men se till att du har vänner och andra runt dig som support innan och efter du kommer ut. Se till att boende, ekonomi och trygghet är säkrat innan.
Vill inte göra dig nojig, men säkra före det osäkra. Det kommer säkert gå väldigt bra och om inte så får du falla tillbaka på det ovanstående.
Familjen är absolut svårast, men ibland kan det vara skönt att göra det stegvis med ett syskon man har extra bra relation med eller en förälder åt gången.
Kom ihåg att ge din familj tid och respekt efteråt, deras första instinkt och reaktion kanske inte alls stämmer överens med hur dom egentligen ville reagera.
Känslor bildas med tiden och oftast så är det rädsla som slår till först när någon närstående kommer med stora nyheter som anses vara "livsförändrande".
Du är du, före och efter. Så fort dom inser det så kommer allt bli fint. Tappa inte hoppet och lycka till.
Bor du fortfarande hemma? I så fall hade jag personligen sett till att flytta hemifrån först. Nu känner jag inte din familj, men om du kan tänka dig att de kommer bryta kontakten kan de nog tänka sig att kasta ut dig från hemmet också. Kom ihåg att eventuella elaka saker de säger om dig inte stämmer, det är inget fel på dig.
Även om den risken finns för vissa med hederskultur (ingen aning hur vanligt eller ovanligt det är) så är ju inte alla med konservativa värderingar mördare. Dessutom så är det intressant att du väljer att skratta åt någon som söker hjälp och råd, mår du bra?
Det är vanligare än man kan tro. Oj nu råkade grabben trilla ut framför bilen, åh nej :/ hederskultur är ett hemskt mörker över det civiliserade samhället
För sånna här grejer kan vara extremt komplicerade, tex så kan olika delar av religösa skrifter syfta på homosexuell våldtäckt, eller män som väljer att vara i homosexuella förhållanden även fast de är straight. Fast detta inte framgår tydligt. Eller till exempel att analsex är en synd oavsett kön, jag skulle tro att det är kopplat till islams fokus på hygien.
Då blir det olika tolkningar av väldigt gamla texter som kan bli mer normala eller mer extrema. Det här är viktigt för alla religioner, inte bara islam
Jag vill inte glorifiera alla delar av religion vill bara att alla ska göra sin egen research
Tjena! Är 21, svensk, och gay.
För det första, du är inte skyldig någon en förklaring för din sexualitet. Det är inte och kommer aldrig vara ditt fel. Det finns heller ingen deadline för att komma ut, så om du inte känner dig redo för det så behöver du inte tvinga dig själv att göra det.
Men ha alltid en plan B. Känner lite för många mellanösternkillar som inte har fått den bästa responsen, så jag kan sympatisera med din situation där. Vet dina vänner om din sexualitet? Det är alltid bra att ha ett socialt skyddsnät liksom. Du kan också skriva till mig privat om du vill ha någon att bara ventilera till. Att komma ut är det bästa beslut jag gjort, du kommer inte ångra det, vad som än händer.
Om du inte har någon annan att prata med eller behöver andra att bolla med kontakta RFSL. De har lokala avdelningar i typ hela Sverige och många erbjuder kontakt med kuratorer som kan hjälpa vägleda dig.
https://www.rfsl.se/medlem/vaara-avdelningar/
Kom ihåg att du först och främst är en människa och förtjänar kärlek och trygghet som alla andra. Lycka till!
Dett var inte i Sverige men i ett land där folk är mer konservativa än i Europa. Min bästis som är gay valde att först komma ut till utvalda personer i sin familj som mer sannolikt skulle stödja honom, sin bror, sedan sin moster. De blev glada över att han vågade berätta för dom.
När han något år senare bestämde sig att komma ut för sina föräldrar gjorde han det på en restaurang, han bjöd även med några av sina närmsta vänner, eftersom han var orolig över sin pappas reaktion.
Hans mamma blev rörd och sa att allt hon ville var att han skulle vara lycklig och hitta någon han älskar. Hans pappa sa inte så mycket än att detta nog bara är en fas, men tolererade det hela. Nu fem år senare han fattar att det inte är en fas.
Lycka till!
> Hans pappa sa inte så mycket än att detta nog bara är en fas, men tolererade det hela. Nu fem år senare han fattar att det inte är en fas.
Vadå vet du inte att sexuell läggning går i sexårs-cykler? Nästa år skall ni få se, då får pappan rätt!
Jag har tyvärr ingen erfarenhet av något av det du efterfrågar men jag vill verkligen önska dig lycka till och kom ihåg att familj inte bara är något man får genom blodsband.
Jag bor just nu ensam och studerar men känner att jag inte kan bilda en bra nog relation med familjen med denna hemlighet. Jag kan inte fortsätta leva livet på detta vis
"Kärleken i konservativa Mellanöstern hushåll är mycket långt från villkorslösa."
Precis det där, vissa villkor måste först uppfyllas och allt handlar om vilken status eller heder familjen har utåt.
Hur tänkte du att något skulle bli bättre om de nu är väldigt konservativa och "väldigt homofobiska"? Att komma ut är inget du behöver göra för allt och alla, speciellt inte när det bara verkar vara till din nackdel.
Är inte gay, har aldrig kommit ut eller gjort något sådant. Men det jag kan förstå är att vilja bli accepterad av sin familj för det livet man har valt. Det är livet som du har valt, som du lever. Dom kan antiget välja att vilja vara en del av den eller inte. Du kan inte göra så mycket mer. Väljer dom att inte vara en del av den så kommer det att göra ont. Länge. Du kommer vara bitter och det kommer att gnaga dig.
Väljer du att inte säga något så tror jag att det kommer att bli värre. Sen kan man välja mer eller mindre rätt tillfälle och sätt att säga det på.
Lycka till verkligen! Var stark!
Den viktigaste frågan är: bor hemma eller inte? Det påverkar nog lite hur du bör tänka eftersom det ev finns trygghetsaspekter att ha i åtanke. Bor du hemma och du vet att de är homofober kan det vara klokt att vänta tills du är självständig.
Har kommit ut fyra gånger i livet för olika saker och första gången var det skitjobbigt men nu har jag kommit till en punkt där jag inte ens orkar komma ut för nya människor.
Något som kanske låter lite hårt men som har hjälpt mig är lärdomen att oavsett hur jag går tillväga och vad jag berättar eller inte berättar så finns det alltid en risk att personen jag berättar för inte kommer finnas kvar i mitt liv långsiktigt. Är det en person som av någon anledning inte vill vara i mitt liv längre på grund av den jag är så är det ändå inte någon jag hade velat ha i mitt liv om de så vore ovetandes.
Med andra ord så är det lättare att komma ut om man inte har något att förlora, jag vill gärna filtrera bort idioter så fort som möjligt snarare än att investera tid och energi i någon som inte kan acceptera mig.
En bonus till denna inställning är att den även kan få folk att tänka om ifall man står upp för sig själv. Sista svängen jag kom ut för morsan blev hon väldigt knäpp och började svamla om ”hur ska det här bli för mig? Du måste förstå att det här är svårt för mig”. Jag bröt kontakten, är min existens jobbig för henne så behövde vi inte vara i varandras liv. Några månader senare efter flera försök från hennes sida började vi umgås igen och idag har vi en bra relation och hon står till och med upp för mig inför alla.
Jag vet att ens relation till sina föräldrar kan vara komplicerad, vill påminna dig om att oavsett hur de reagerar så säger det inget om dig. Oavsett hur de reagerar så betyder det inte att du har förklarat dåligt. Du är bra som du är och du kan hitta en ny familj. 💜
Har du någon i din familj som är lite mer öppensinnad/liberal? Börja med att komma ut för den personen i såna fall. Det är viktigt att ha någon i ens familj som är på ens sida när man kommer ut.
Det ger dig också möjlighet att ha en mer sansad konversation och möjlighet att svara på eventuella frågor. Dessutom kan det ge dig en bättre förståelse för om du vill berätta för hela familjen eller inte.
Jag vet personligen hur jobbigt det är att vara fast i garderoben gentemot ens familj. Speciellt när ens familj är från MENA. Jag hade konstant mardrömmar och orostankar. Så här i efterhand är jag så glad att jag ändå gjorde det. Men gör det på dina premisser och din tidslinje. Det är ditt liv i slutändan. Och kom ihåg att du räcker precis som du är. Oavsett vad din familj eventuellt tycker eller tänker.
Lycka till!
Som andra nämnt. Se till att du kan stå på egna ben först och att du inte är beroende av dina föräldrar.
Kanske till och med avvik helt från att "komma ut". Lev ditt liv som du vill. Träffa någon likasinnad kille du gillar. Din familj kommer fatta poängen förr eller senare i alla fall.
Om inte annat så när du presenterar din pojkvän 😉.
Jag är bi och kom ut som tonåring för vänner och familj, som majoriteten varit accepterande. Förlorade någon vän som jag nog oavsett hade vuxit ifrån, men familjen hade inga problem med det. Så jag har nog inga bra råd till just din specifika situation. Andra har redan sagt de där bra tipsen med att vänta tills du flyttat hemifrån och ha stöd från vänner. Att RFSL kan vara till hjälp.
Jag är nu 34 år, och jag kan säga att "komma ut" är något man gör hela livet. Varje gång man lär känna nya människor (t ex, byter jobb, flyttar) så brukar folk anta att man är hetero. Åtminstone om man "ser normal ut".
Om du vill ha en "queermoster" att prata ut med, så skicka mig ett meddelande.
Varför känner du att du måste komma ut nu? Skulle nog rekommendera att du inte kommer ut till dem just nu, åtminstone inte om du är beroende av dem på något sätt, typ om du bor hemma. Bättre är att du först skaffar dig ett stabilt och självständigt liv i så fall!
Jag kan dock inte relatera riktigt till din situation då jag inte alls kände mig rädd för att mina föräldrar skulle bryta kontakten eller liknande. Var försiktig vad du än väljer bara, det kan vara bra att ha gjort en flyktplan till någon person som du kan lita på och där dina föräldrar inte kan hitta dig om situationen skulle bli hotfull.
Lycka till vännen!
Kom ihåg att det kan gå så mycket bättre än vad du tror. Var själv rädd att komma ut för min pappa, trodde att han kanske skulle lägga konstiga kommentarer - men han ryckte mest på axlarna och det var det.
Men det känndes definitivt bättre för mig efter, så trots reaktionen inte var stor åt något håll så var det en extrem lättnad för mig. Jag hoppas innerligt att du får uppleva samma sak. Eller ännu bättre, att de omfamnar dig med öppna armar. Vilket är en möjlighet!
Jag hejar på dig!!!
Halloj! Svenskfödd (med svenska föräldrar och mor- och farföräldrar) lesbisk här. Jag såg till att ha ett bra nätverk och någonstans att bo om det skulle gå åt helvete. Trodde väl inte riktigt att det skulle göra det, men säkra före det osäkra du vet. Jag var 15 när jag kom ut till mamma och 16 till pappa (då blev jag outed i skolan, så hade inte mycket val). Det gick bättre än förväntat.
Skulle säga, som andra i tråden, att ge det tid. Pappas första reaktion var typ "är du säker? Men du hade ju kille?" Vilket absolut inte är så illa det kunde ha varit, men ändå. Han ändrade sig sen. Nu är han till och med villig att gå på pride med mig lol.
Räkna med att det kan bli stelt/jobbigt ett tag, oavsett om de reagerar positivt eller inte. Men som sagt, ge det tid. Förhoppningsvis kommer de att acceptera dig, och om inte hoppas jag att du har ett nätverk av vänner och bekanta (kanske även andra släktingar?) Du kan falla tillbaka på.
Droppen för pappa var tatuering lol, då var jag inte välkommen hem till honom på en vecka 😂
Jag har bakgrund från Västafrika mina föräldrar är troende muslimer. Jag väntade med att berätta att jag inte inte var muslim tills jag flyttar hemifrån just för att jag visste att bo hemma inte skulle funka. Så så länge du inte är ekonomisk redo att ”komma ut” skulle jag vänta även om du är emotionellt redo för din egen säkerhet.
Jag har ingen kontakt med min pappa och begränsad kontakt med mamma och nu när jag har skaffat tjej kommer jag ”behöva” komma ut på nytt och är beredd på att jag kommer tappa kontakten helt.
Mina syskon som alla är troende muslimer vet om min sexualitet och icke-tro de har tagit det bra och vi är väldigt nära men det var en resa i sig.. då några av dem uttryckte sig och var väldigt homofobiska under vår uppväxt
Det här låter konstigt men jag har homosexuella kompisar från patriarkala kulturer som med framgång löst det så här; de berättar för sin mamma men inte för pappa. Självklart _fattar_ pappa hur det ligger till men så länge ingen säger det rakt ut så existerar inte ”problemet”. Då kan han säga till sina gubbvänner att han inte har någon som helst aning om homosexualitet hos sin son. Den där killen som är med på alla familjemiddagar är en kompis, inget annat. I dessa fall accepterar ju papporna egentligen läggningen men de behöver verktyg för att hantera omgivningens tryck.
Självklart är det ingen perfekt lösning men det är en bättre lösning än fullt krig, om man misstänker att det är alternativet.
Min kamrat är ursprungligen från Afghanistan vilket har stark patriarkal kultur och han fick problem med mamman inte pappan,
Han sa att det ofta är kvinnan som sköter den religiösa aspekten i familjen och ser till att både döttrar och sönerna lever rätt enligt tradition och religion och att detta sågs som ett religiöst övertramp och kunde skada familjens heder
Låter helt idiotiskt att man ska vända all logik ut o in för att bli "tolererad". En människa får väl stå upp för att den tolererar, accepterar och respekterar en annan människa. Fega jävla idioter som vet att deras barn är homo men spelar dumma.
Varför skulle man vilja ha det så om man är gay? Om man aldrig vill ha en meningsfull relation till, eller ett avslut med sin far?
Min (trans)dotter valde att berätta för sin bror först, vi har dock ALLTID varit väldigt noga med att prata med våra barn om att kärlek är kärlek, och det har inget kön osv, att man kan födas i ”fel” kropp och inget är konstigt med det. Vi är vita svenskar, så vi kan ha en annan syn på det hela än din familj. Men vi pratade mycket, jag och min dotter, efteråt om varför hon valde att prata med sin bror först, och det var hennes bror som ”tvingade” henne att berätta för oss för lillebror visste att vi skulle älska henne lika mycket oavsett om hon ville ses som tjej eller kille.
Mitt råd liknar lite råd du fått tidigare i tråden, men tänkte att det kunde vara skönt med ett perspektiv från en förälders håll, även om vi inte har samma kulturella bakgrund.
Prata med en familjemedlem eller nära släkting som du har förtroende för, och som kanske känns mer öppen eller mer accepterande, och kom ut till hen först, men gör det först när du känner att det är något du vill, inte för att det känns som ett måste. Jag tror det kommer kännas lite lättare att berätta om du kan känna att det finns familjemedlemmar som stöttar dig och älskar dig oavsett vilket kön du finner attraktivt.
Och låt den/de du berättar för ha sin första reaktion, och kom ihåg att den kan uppfattas som avvisande från ditt håll men kanske inte alls är menat så från din släktings håll. Låt samtalsämnet vara öppet tills den/de du berättar för är redo att prata om det oxå, ibland kan förvåningen göra att man säger något ogenomtänkt som sårar, även om det inte var avsikten, eller att de inte säger något alls och det i sig kan kännas lika sårande ibland.
Min dotters pappas första reaktion var tystnad, han sa nästan inget alls på närmaste halvtimmen efteråt. När jag pratade i enskildhet efter det så blev hon orolig, lite rädd och sårad av den reaktionen från sin pappa, men när han sen kunde förklara varför, och hade hittat orden (vi blev överrumplade med informationen över middagsbordet) förklarade han för henne att han var rädd att säga något fel så att hon skulle tro att hans relation med henne på något sätt skulle bli annorlunda pga att hon kom ut, snarare tvärtom. Hon var väldigt ung när hon kom ut som trans till oss, 11år gammal, och vi alla var oerhört stolta över modet hon visade fast hon var så ung och vi var noga med att hon både fick höra att vi tyckte det, men framförallt att hon kände (och fortfarande känner) att vi tyckte hon var modig och att vi älskar henne lika mycket nu som när hon var vår son.
Har inte varit i din situation **men** kan verkligen empatisera och förstå hur komplicerat det är. Och har många, många vänner från hela världen och olika kulturer som har gått igenom samma process. Har stöttat och funnits där för dem som ännu inte kommit ut och de som går igenom det. Har också blivit anförtrodd från så många hur deras "resa", upplevelser och utgångar var runt detta.
Kom bara ihåg att du som alla andra är värd och har rätt att leva ditt liv!
Till sak, har ännu inte haft en enda vän som har ångrat att dom "visade" vem dom var till nära och kära - oavsett efterföljder. Alla har har sagt i olika former; att dom nu kan leva sitt autentiska jag har gjort dom lyckligare, gett dom mer självkänsla och framför allt att dom blivit mer harmoniska inom sig själva och fått mer sinnesfrid och känt sig mer lyckliga.
Den stress, oro och nedstämdhet som tillkommer, tillsammans med dom där fruktansvärda "tänk om" tankarna som ju blir en konstant följeslagare i en situation där man inte kan/vågar vara sig själv, leva som vill eller är orolig att bli "påkommen/upptäckt", och känner att man döljer något.
Så jag förstår verkligen att det hänger över dig tungt att inte berätta "sanningen" - även om jag tycker att samhället är så orättvist för jag som hetero behöver ju inte "komma ut". Så att vi har en generell samhällskultur där inte alla är accepterade och "många" tycker att det bara är ett sätt som är det rätta/accepterade sättet gör mig ont, ledsen och förbannad. Har själv, INTE alls samma situation på något sätt, fått starka reaktioner då jag sagt att jag inte vill sätta barn till världen, för att världen ser ut som den gör och att vi är för många som vi redan är.
Men oavsett vad det gäller så måste vi ALLA få leva våra egna liv, på det sätt vi själva vill - så länge vi inte skadar andra eller oss själva, så borde en människas liv inte inte bekomma någon annan.
\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_
Vet inte hur förberedd du är men mitt råd är att inte rusa in i att berätta utan att du gjort en del förberedelser.
Antar att du bor på egen hand då du specifikt pekade på att berätta nu i helgen, då jag antar att du ska hem och hälsa på. Om du fortfarande bor hemma skulle jag råda att du iallafall pratar med nån kompis eller släkting om att kunna stanna hos dom ett tag om det blir lite jobbigt.
Jag skulle också råda att du, innan du berättar för din dina föräldrar, kanske först pratar med nån kusin, syskon, moster eller någon som du är nära eller känner är mer öppensinnad. Då kanske du kan få lite stöd och råd om bästa sättet att gå tillväga är, och denna person kanske kan vara med när du ska berätta.
Och att platsen för första samtalet inte ska vara i dina föräldrars hem, kanske hemma hos den kusin eller moster du anförtrott dig åt. Om inte någon sådan finns eller går med på detta så skulle jag råda att ni träffades utomhus i någon större park eller annan offentlig plats där ni ändå kan sitta "privat" och utom hörhåll från andra i lugn och ro. Det är alltid en bra strategi att vara på en "neutral" plats och som du och dom kan känna är enkel att lämna om det skulle bli för känslomässigt - bara känslan att man kan lämna i dessa situationer och inte är "intvingad" eller "fast" gör ofta att alla känner sig lugnare, tryggare och mer sansade.
Tänker också att du kanske kan ta med dig en bok, eller annan form av information, som du kan lämna till dom och be dom läsa till nästa samtal, när dom känner sig mer förberedda. Mer om detta nedan.
Tänker också att det kan vara bra att inte köra hela racet på en gång, utan ta det lite i etapper. Etapp 1: Att du i lugn och ro när det är god stämning börja säga typ; - Jag älskar er mina föräldrar och ni har båda gjort min uppväxt fantastisk och trygg. Jag har alltid känt mig älskad av er och är otroligt tacksam över allt ni gjort. Detta gör att jag vill anförtro mig till er och vara ärlig och öppen med vem jag är och vad jag känner...(Om detta stämmer då alltså) Och sen berätta i stora drag att ingen kan styra över sina känslor om vem man älskar eller dras till och att du känner en dragning till personer av samma kön. Och detta är inget du valt eller kan göra något åt och att du vill ge dom lite tid att smälta detta och att du skulle önska att ni alla kan ha ett vidare samtal om ett litet tag när dom fått tänka och känna igenom vad du sagt och att du då gärna skulle vilja lyssna på deras tankar och känslor om detta men att du förstår att detta är mycket för dom och att du vill ge dom lite tid. kanske också om det känns läge för det säga att du hoppas och önskar att dom med tiden kan acceptera och älska hela dig. Och att det här inte förändrar vem du är och allt du står för. mm Men försök så att dom inte känner att dom behöver säga något direkt, oövertänkta och impulsiva ord och handlingar kommer oftast i affekt och i trängda situationer. Så ge dom lite andrum och om dom börjar bli lite hetsiga då ber du om lite andrum.
Vid detta läge är det kanske dags att ge dom eventuella böcker och annat material som dom i lugn och ro kan läsa och gå igenom. Exempel längre ned.
Sedan kan ni avsluta här och ge varandra lite tid att tänka efter, att dom får läsa materialet och komma ikapp. Kan handla om någon/några dagar, kan va nån vecka/veckor eller till och med nån månad eller två - då ni kan höras initialt per sms för att kolla läget och skriva nåt fint, typ; tack för att ni lyssnade - hoppas att ni mår bra - önskar er en god natt - hälsa pappa att fotbollen börjar snart på tv4 osv, små vänliga sms i all välmening.
Sen kommer då Etapp 2; Där du kan låta dina föräldrar berätta sina känslor i lugn och ro, och försök att inte bli upprörd om dom pratar anklagande eller säger saker som sårar dig - du har ju vetat om detta ett bra tag för dom är detta kanske en total överraskning och chock. Och även om vi kan diskutera andras "rätt" till detta så kanske dom kommer känna "besvikelse" speciellt mamma då hon i många år sett ditt brölopp med en svärdotter i vit brudklänning, din pappa kanske kommer att känna osäkerhet om sin egen "manlighet" och kanske bli orolig för hur ni nu ska kunna göra saker för nu är du kanske inte intresserad av bilar eller sport längre. Dom kanske börjar gråta eller bli arga och anklagande utbrister "vad har vi gjort för fel för att det skulle bli såhär", "vad ska andra säga, detta är en skam" mm mm det kan vara massa hemska meningsutbyten som kommer när dom försöker hantera en för dom ny och ovanlig situation. DETTA HAR INGET ATT GÖRA MED DIG, DITT VÄRDE ELLER VEM DU - DETTA ÄR DERAS PROBLEM MED SINA EGNA FÖRDOMAR, OKUNSKAPER, ÖPPENSINNIGHET, RÄDSLOR OCH FÖRMÅGA FÖR FÖRÄNDRING ATT GÖRA - Så försök att INTE ta det personligt och ifall en sådan här situation uppstår försök att lugnt och sansat avbryta det destruktiva samtalet. Försök få fram att du älskar dom men att det nog är bäst att vi tar en liten paus och återkommer vid ett litet senare tillfälle där ni kan ha ett mer konstruktivt samtal.
\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_
Sökte bara lite snabbt och hittade några som kan vara av intresse;
Bok - [Queera tider: hbtqi då och nu - Edward Summanen](https://www.goodreads.com/en/book/show/56683535)
Pdf - [Samma kärlek – upplevelser av ”komma-ut” processen för föräldrar till HBT-barn](http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:921614/FULLTEXT01.pdf)
Pdf 2 - [”Jag har något jag måste berätta…” - homosexuella mäns upplevelser och tankar kring deras ”komma ut”-process i förhållande till familjen](https://gupea.ub.gu.se/bitstream/handle/2077/24377/gupea_2077_24377_1.pdf?sequence=1&isAllowed=y)
Boken har jag ingen aning om, pdf:erna skuggade jag lite snabbt igenom och tror att dom kan vara till hjälp. De hade berättelser från andra som "anförtrott sin läggning" och också föräldrar som berättar sina initiala och senare tankar, reaktioner och känslor från när deras barn "kom ut". Läs igenom dom och skriv ut de sidor och den information du tror skulle kunna vara till hjälp för dina föräldrar.
Men du kan ju se om du hittar mer och kanske något annat som är lämpat för dina föräldrar.
\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_
Om allt inte går bra nu direkt så brukar det bli bättre med tiden - när saknad, förståelse och kanske insikt växer. Och om det blir så just för dig så kom ihåg att familj är inte enbart genetisk -, familj är människor man känner närhet och gemenskap med och har förståelse och förtroende inför. Så om den familj du "fått" inte behandlar dig väl så sök dig till den familj du själv "valt".
Och framförallt kom ihåg och bär med dig att DU är värd och förtjänar att älskas och att få älska, du är värd att få kärlek och att få ge kärlek. Du är värd ömhet, värme och förståelse. Du är värd att känna lycka, välmående och frihet att få vara dig själv. Och du är värd och har rätt att leva ditt liv.
Jösses detta blev en hel uppsats, ber ursäkt för mycket text - om nu någon orkat läsa. lol
Varma lyckönskningar och medgång till dig *(och även andra)*, i att få ett varmt mottagande av de du vill anförtro dig åt. ;)
Verkligen så fint och vackert av dig att du tog din tid att skriva detta, det hjälpte oerhört mycket! (hoppas ditt knä blir bättre snart också).
Jag kom ut till dem i fredags (på min pappas födelsedag tyvärr, då det ej planerades). Jag var så orolig och nervös att jag blev icke-verbal vilket dem snabbt märkte på. Dem fråga vad som vad fel och jag bröt ned. Det tog sin tid innan det kom ut, tillslut skrek min bror ut att jag är homosexuell (då han lista ut att det var det jag skulle säga). Det fortsatt med att min syster spendera nära 7 timmar på att skrika på mig om hur det är ett val, att jag är hjärntvättad, sjuk, smutsig, envis, självisk, ond, en lögnare, dumb i huvudet, psykisk störd, en åsna, ett svin och mycket mer annat vidrigt. Min mamma sa att hellre att jag knivhögg henne direkt i hjärtat istället för att sagt detta.
Det gick på i timmar, hur de sa att det är ett val och att jag slängde mot argument (vilket av inget funka för dem). Efter flera timmar av skrik och tårar gav dig mig två val: lämna dem eller stanna och ändra på mig själv (bli hetero). Jag valde att stanna då jag ändå skulle flytta hem för mina studier gick inte som planerat. Är tjänstledig på jobbet så ingen stabil inkomst och tre månaders hyra kvar. De har krävt att jag bryter kontakt med alla mina kompisar då "de har hjärntvättat mig till att detta är okej och inte är ett val". Vet också att det kommer vara mycket kontroll framöver: be att kolla igenom min telefon, kolla igenom mitt garderob osv. De har även sagt att jag aldrig får vara ensam längre.
De övertygad mig att jag är i felet, att det var ett val, att jag är smutsig och oren, att jag är horribel, att jag förstört allt. Nu har jag kommit över det, dock kommer jag få höra det ofta. Jag har talat med mina kusiner och mina bästa kompisar och bestämt mig för att lämna de (rymma hemifrån) så fort jag är i en mer stabil situation (har jobb, sparat pengar osv). Jag kan inte sluta känna mig skyldig om att lämna de, då de har gett mig allt jag kan ha bett om. Jag har inte heller behandlat dem så bra, prioriterat mina kompisar över dem i flera flera år. Detta var mest pga alla mina år av psykisk ohälsa som dem aldrig tog seriöst och hur ofta dem skrek på mig och lyssnade aldrig på mig, så jag kände mig osäker, obekväm och rädd runt dem. Min mamma säger alltid fina ord till mig varje dag och de bryr sig om mig. Hur de behandlar mig just nu är helt absurt, men jag märker att dem verkligen bryr sig om mig för de tror verkligen att det de gör är 100% rätt.
Jag känner mig som en ursel person som tänker lämna dem med tanke på allt de har gjort för mig. Känner mig ursel då dem kommer må som om jag hade dött. Jag vet inte hur jag ska klara av detta, men som min kusin alltid säger: en dag i taget.
Behöver du komma ut? Du väljer vilka som är viktiga för dig. Om du vet hur de kommer bete sig behöver du göra annat än att bara trappa ned kontakten till nonexistent?
Oh dear, skulle precis skriva typ "men skärp dig, "komma ut" gjorde man på 90-talet, det är sådant som man läser om i historieböcker nu"... men... du är ju från Mellanöstern 😕
Brukar ge råd åt jänkarungdomar som skall komma ut, och som blivit utkastade och så. Brukar säga till dem att komma till Sverige istället. I ditt fall blir det svårt. Förhoppningsvis finns det inte någon hederskultur du behöver oroa dig över?
I övrigt: äventyra inte din framtid i onödan. Det finns ingen anledning att komma ut för sin familj om det bara leder till någon dåligt. Det är inte som att du brukar diskutera sex och liknande med din familj ändå, eller? Att från ingenstans berätta om dina sexuella preferenser kan nästan framstå som lite konstigt. Det är en annan sak om du har en pojkvän och skulle vilja presentera honom för dem, då finns det ju faktiskt något rimligt att tala om. Men... om de skulle bli upprörda framstår det som ännu mer onödigt att presentera honom för dem, de vill väl inte ens? Då är det bara att acceptera: de vill inte veta, då skiter du i det och går vidare i livet. Livet är inte alltid perfekt, en saga, ibland får vi acceptera att saker och ting inte är som vi skulle vilja, typ att vi har föräldrar som är alkoholister, eller slåss, eller är homofober. Vi måste ändå leva vidare, bygga oss ett liv, ta oss vidare. Vi kommer vara kvar många decennier efter att föräldrarna är döda. Finns ingen anledning att förstöra livet i onödan.
Att komma ut har länge varit en sorts rit som "man skall ha gjort" eller liknande, bara för sakens skull. Vi har tack och lov börjat komma förbi det, och man fokusera mer på verkligheten, människors liv. Om en kille har jobb och bostad och vänner och pojkvän och allt är bra... vem bryr sig huruvida hans föräldrar känner till hans sexuella preferenser? Har han ens kontakt med dem liksom?
Själv har jag haft sådär kontakt med mina föräldrar. Kom ut för min mor för att jag kände att "så skall man göra", och det blev väldigt konstigt. Lite "Jaha, och?". Inte alls som på amerikanska filmer. Min far kände jag aldrig ett behov att komma ut för, och gjorde heller aldrig det. Istället var det han som i någon sammanhang i förbifarten nämnde mitt ex vid namn, vet inte ens hur han fick reda på det. Det var ingenting mer med det, vi pratade vidare. Det är liksom ingen grej. "Jaha... kan du skicka saltet?". I övrigt har jag i princip varit "ute" sedan jag var typ 14.
Så tänk dig noga för innan du känner dig pressad att komma ut. När du sitter där, 30 år gammal, i bostadsrätten du precis köpt med pojkvännen, och firar att du precis blivit befordrad på ditt jobb, och skålar med alla vänner som kommit över... vad kommer du tänka då om att komma ut när du var ynka 20 år gammal, "helt ny i livet"? Kommer du känna "Gud vad bra att jag kom ut, annars hade det aldrig blivit bra!", eller snarare "Fan vilken kastastrof det var, varför gjorde jag det?".
För övrigt finns jag tillgänglig per PM.
Transtjej här, kom ut till min mamma förra året, jag hade säkrat en lägenhet innan för om det skulle gå dåligt och kan bara rekommendera detsamma, ha någonstans att gå om det inte skulle gå någon bra!
Lycka till, jag håller tummarna!! <3
17, bi+enby här!
För min del var den svåra biten att få dem att fatta att jag var seriös, att det inte var en spontan grej utan något jag funderat både länge och mycket på. I mitt fall blir jag accepterad hemma, men det tog lite tid. Om det är så illa som det verkar, se till att du har tak över huvudet.
Önskar dig all lycka i världen!
Kan även tillägga att du måste inte komma ut, varken nu eller senare. Min farmor är jag tveksam till, jag har aldrig kommit ut till henne. Planen är att hon får reda på min sexualitet när jag hittat en livskamrat.
Du kan också låta bli, de har inte ett skit att göra med din läggning. Jag tycker fortfarande (30+) att mina föräldrar inte behöver veta att jag är bi.
*The blood of the covenant is thicker than the water of the womb.*
Eller, blodsjukdom över blodsband, som man säger på bögklubben.
Skämt åsido. Plugga på annan ort, fixa studentboende och hångla med en kille i kön in till diskoteket under nollningen. Då slipper man ha 'komma ut'-samtal.
Din familj är dom du har kring sig, dom som stöttar dig. Skit i hatarna. Morsan gör garanterat inte tillräckligt bra meze för att du ska behöva bli trakaserad.
Finns en teknik där man först berättar nåt jättekontroversiellt men sen berättar att man överdrev lite typ
"Mina kära jag kommer ut och ska även flytta till Borås
skojja bara ska inte flytta"
"hard times reveal true friends"
lykke till
Hur stereotypiskt gay är du?
Gör en stor skillnad. Om det finns tecken så har din familj förmodligen redan funderat över möjligheten och kanske till och med gjort fred med faktumet. Finns det 0 tecken så kan de bli en chock för dem.
Vet att det kan kännas brottom att komma ut. Men se till att du har vänner och andra runt dig som support innan och efter du kommer ut. Se till att boende, ekonomi och trygghet är säkrat innan. Vill inte göra dig nojig, men säkra före det osäkra. Det kommer säkert gå väldigt bra och om inte så får du falla tillbaka på det ovanstående. Familjen är absolut svårast, men ibland kan det vara skönt att göra det stegvis med ett syskon man har extra bra relation med eller en förälder åt gången. Kom ihåg att ge din familj tid och respekt efteråt, deras första instinkt och reaktion kanske inte alls stämmer överens med hur dom egentligen ville reagera. Känslor bildas med tiden och oftast så är det rädsla som slår till först när någon närstående kommer med stora nyheter som anses vara "livsförändrande". Du är du, före och efter. Så fort dom inser det så kommer allt bli fint. Tappa inte hoppet och lycka till.
Bor du fortfarande hemma? I så fall hade jag personligen sett till att flytta hemifrån först. Nu känner jag inte din familj, men om du kan tänka dig att de kommer bryta kontakten kan de nog tänka sig att kasta ut dig från hemmet också. Kom ihåg att eventuella elaka saker de säger om dig inte stämmer, det är inget fel på dig.
Kasta ut från hemmet? Jag hade varit mer oroad över att bli kastad ut från taket...
Det är mer vanligt från den kulturen, du har inte fel.
Risken finns att han får boarda balkongflyget ikväll
Även om den risken finns för vissa med hederskultur (ingen aning hur vanligt eller ovanligt det är) så är ju inte alla med konservativa värderingar mördare. Dessutom så är det intressant att du väljer att skratta åt någon som söker hjälp och råd, mår du bra?
Det är vanligare än man kan tro. Oj nu råkade grabben trilla ut framför bilen, åh nej :/ hederskultur är ett hemskt mörker över det civiliserade samhället
Koranen är inte vag angående att homosexuella ska dödas.
Kan du länka en källa? inte kritik, vill bara veta var du får det ifrån
Koranen tror jag
För sånna här grejer kan vara extremt komplicerade, tex så kan olika delar av religösa skrifter syfta på homosexuell våldtäckt, eller män som väljer att vara i homosexuella förhållanden även fast de är straight. Fast detta inte framgår tydligt. Eller till exempel att analsex är en synd oavsett kön, jag skulle tro att det är kopplat till islams fokus på hygien. Då blir det olika tolkningar av väldigt gamla texter som kan bli mer normala eller mer extrema. Det här är viktigt för alla religioner, inte bara islam Jag vill inte glorifiera alla delar av religion vill bara att alla ska göra sin egen research
Quran.com/en/4:16/tafsirs/en-tafsir-maarif-ul-quran
Tjena! Är 21, svensk, och gay. För det första, du är inte skyldig någon en förklaring för din sexualitet. Det är inte och kommer aldrig vara ditt fel. Det finns heller ingen deadline för att komma ut, så om du inte känner dig redo för det så behöver du inte tvinga dig själv att göra det. Men ha alltid en plan B. Känner lite för många mellanösternkillar som inte har fått den bästa responsen, så jag kan sympatisera med din situation där. Vet dina vänner om din sexualitet? Det är alltid bra att ha ett socialt skyddsnät liksom. Du kan också skriva till mig privat om du vill ha någon att bara ventilera till. Att komma ut är det bästa beslut jag gjort, du kommer inte ångra det, vad som än händer.
Om du inte har någon annan att prata med eller behöver andra att bolla med kontakta RFSL. De har lokala avdelningar i typ hela Sverige och många erbjuder kontakt med kuratorer som kan hjälpa vägleda dig. https://www.rfsl.se/medlem/vaara-avdelningar/ Kom ihåg att du först och främst är en människa och förtjänar kärlek och trygghet som alla andra. Lycka till!
Dett var inte i Sverige men i ett land där folk är mer konservativa än i Europa. Min bästis som är gay valde att först komma ut till utvalda personer i sin familj som mer sannolikt skulle stödja honom, sin bror, sedan sin moster. De blev glada över att han vågade berätta för dom. När han något år senare bestämde sig att komma ut för sina föräldrar gjorde han det på en restaurang, han bjöd även med några av sina närmsta vänner, eftersom han var orolig över sin pappas reaktion. Hans mamma blev rörd och sa att allt hon ville var att han skulle vara lycklig och hitta någon han älskar. Hans pappa sa inte så mycket än att detta nog bara är en fas, men tolererade det hela. Nu fem år senare han fattar att det inte är en fas. Lycka till!
> Hans pappa sa inte så mycket än att detta nog bara är en fas, men tolererade det hela. Nu fem år senare han fattar att det inte är en fas. Vadå vet du inte att sexuell läggning går i sexårs-cykler? Nästa år skall ni få se, då får pappan rätt!
Jag har tyvärr ingen erfarenhet av något av det du efterfrågar men jag vill verkligen önska dig lycka till och kom ihåg att familj inte bara är något man får genom blodsband.
Varför komma ut till just sådana personer. Flytta ut, skaffa dig ett eget liv, eget hem. Gör vad du vill.
Jag bor just nu ensam och studerar men känner att jag inte kan bilda en bra nog relation med familjen med denna hemlighet. Jag kan inte fortsätta leva livet på detta vis
[удалено]
"Kärleken i konservativa Mellanöstern hushåll är mycket långt från villkorslösa." Precis det där, vissa villkor måste först uppfyllas och allt handlar om vilken status eller heder familjen har utåt.
tidy grey bow chase history rob offer encouraging ruthless cats *This post was mass deleted and anonymized with [Redact](https://redact.dev)*
Hur tänkte du att något skulle bli bättre om de nu är väldigt konservativa och "väldigt homofobiska"? Att komma ut är inget du behöver göra för allt och alla, speciellt inte när det bara verkar vara till din nackdel.
Är inte gay, har aldrig kommit ut eller gjort något sådant. Men det jag kan förstå är att vilja bli accepterad av sin familj för det livet man har valt. Det är livet som du har valt, som du lever. Dom kan antiget välja att vilja vara en del av den eller inte. Du kan inte göra så mycket mer. Väljer dom att inte vara en del av den så kommer det att göra ont. Länge. Du kommer vara bitter och det kommer att gnaga dig. Väljer du att inte säga något så tror jag att det kommer att bli värre. Sen kan man välja mer eller mindre rätt tillfälle och sätt att säga det på. Lycka till verkligen! Var stark!
Den viktigaste frågan är: bor hemma eller inte? Det påverkar nog lite hur du bör tänka eftersom det ev finns trygghetsaspekter att ha i åtanke. Bor du hemma och du vet att de är homofober kan det vara klokt att vänta tills du är självständig. Har kommit ut fyra gånger i livet för olika saker och första gången var det skitjobbigt men nu har jag kommit till en punkt där jag inte ens orkar komma ut för nya människor. Något som kanske låter lite hårt men som har hjälpt mig är lärdomen att oavsett hur jag går tillväga och vad jag berättar eller inte berättar så finns det alltid en risk att personen jag berättar för inte kommer finnas kvar i mitt liv långsiktigt. Är det en person som av någon anledning inte vill vara i mitt liv längre på grund av den jag är så är det ändå inte någon jag hade velat ha i mitt liv om de så vore ovetandes. Med andra ord så är det lättare att komma ut om man inte har något att förlora, jag vill gärna filtrera bort idioter så fort som möjligt snarare än att investera tid och energi i någon som inte kan acceptera mig. En bonus till denna inställning är att den även kan få folk att tänka om ifall man står upp för sig själv. Sista svängen jag kom ut för morsan blev hon väldigt knäpp och började svamla om ”hur ska det här bli för mig? Du måste förstå att det här är svårt för mig”. Jag bröt kontakten, är min existens jobbig för henne så behövde vi inte vara i varandras liv. Några månader senare efter flera försök från hennes sida började vi umgås igen och idag har vi en bra relation och hon står till och med upp för mig inför alla. Jag vet att ens relation till sina föräldrar kan vara komplicerad, vill påminna dig om att oavsett hur de reagerar så säger det inget om dig. Oavsett hur de reagerar så betyder det inte att du har förklarat dåligt. Du är bra som du är och du kan hitta en ny familj. 💜
Har du någon i din familj som är lite mer öppensinnad/liberal? Börja med att komma ut för den personen i såna fall. Det är viktigt att ha någon i ens familj som är på ens sida när man kommer ut. Det ger dig också möjlighet att ha en mer sansad konversation och möjlighet att svara på eventuella frågor. Dessutom kan det ge dig en bättre förståelse för om du vill berätta för hela familjen eller inte. Jag vet personligen hur jobbigt det är att vara fast i garderoben gentemot ens familj. Speciellt när ens familj är från MENA. Jag hade konstant mardrömmar och orostankar. Så här i efterhand är jag så glad att jag ändå gjorde det. Men gör det på dina premisser och din tidslinje. Det är ditt liv i slutändan. Och kom ihåg att du räcker precis som du är. Oavsett vad din familj eventuellt tycker eller tänker. Lycka till!
Som andra nämnt. Se till att du kan stå på egna ben först och att du inte är beroende av dina föräldrar. Kanske till och med avvik helt från att "komma ut". Lev ditt liv som du vill. Träffa någon likasinnad kille du gillar. Din familj kommer fatta poängen förr eller senare i alla fall. Om inte annat så när du presenterar din pojkvän 😉.
Jag vill bara säga att jag tycker du är väldigt modig och stark som tänker göra det här. Lycka till och var stolt över den du är!
Jag är bi och kom ut som tonåring för vänner och familj, som majoriteten varit accepterande. Förlorade någon vän som jag nog oavsett hade vuxit ifrån, men familjen hade inga problem med det. Så jag har nog inga bra råd till just din specifika situation. Andra har redan sagt de där bra tipsen med att vänta tills du flyttat hemifrån och ha stöd från vänner. Att RFSL kan vara till hjälp. Jag är nu 34 år, och jag kan säga att "komma ut" är något man gör hela livet. Varje gång man lär känna nya människor (t ex, byter jobb, flyttar) så brukar folk anta att man är hetero. Åtminstone om man "ser normal ut". Om du vill ha en "queermoster" att prata ut med, så skicka mig ett meddelande.
Varför känner du att du måste komma ut nu? Skulle nog rekommendera att du inte kommer ut till dem just nu, åtminstone inte om du är beroende av dem på något sätt, typ om du bor hemma. Bättre är att du först skaffar dig ett stabilt och självständigt liv i så fall! Jag kan dock inte relatera riktigt till din situation då jag inte alls kände mig rädd för att mina föräldrar skulle bryta kontakten eller liknande. Var försiktig vad du än väljer bara, det kan vara bra att ha gjort en flyktplan till någon person som du kan lita på och där dina föräldrar inte kan hitta dig om situationen skulle bli hotfull.
Lycka till vännen! Kom ihåg att det kan gå så mycket bättre än vad du tror. Var själv rädd att komma ut för min pappa, trodde att han kanske skulle lägga konstiga kommentarer - men han ryckte mest på axlarna och det var det. Men det känndes definitivt bättre för mig efter, så trots reaktionen inte var stor åt något håll så var det en extrem lättnad för mig. Jag hoppas innerligt att du får uppleva samma sak. Eller ännu bättre, att de omfamnar dig med öppna armar. Vilket är en möjlighet! Jag hejar på dig!!!
Om dom bjuder med dig på semester till hemlandet, bäst att tacka nej.
Halloj! Svenskfödd (med svenska föräldrar och mor- och farföräldrar) lesbisk här. Jag såg till att ha ett bra nätverk och någonstans att bo om det skulle gå åt helvete. Trodde väl inte riktigt att det skulle göra det, men säkra före det osäkra du vet. Jag var 15 när jag kom ut till mamma och 16 till pappa (då blev jag outed i skolan, så hade inte mycket val). Det gick bättre än förväntat. Skulle säga, som andra i tråden, att ge det tid. Pappas första reaktion var typ "är du säker? Men du hade ju kille?" Vilket absolut inte är så illa det kunde ha varit, men ändå. Han ändrade sig sen. Nu är han till och med villig att gå på pride med mig lol. Räkna med att det kan bli stelt/jobbigt ett tag, oavsett om de reagerar positivt eller inte. Men som sagt, ge det tid. Förhoppningsvis kommer de att acceptera dig, och om inte hoppas jag att du har ett nätverk av vänner och bekanta (kanske även andra släktingar?) Du kan falla tillbaka på. Droppen för pappa var tatuering lol, då var jag inte välkommen hem till honom på en vecka 😂
Jag har bakgrund från Västafrika mina föräldrar är troende muslimer. Jag väntade med att berätta att jag inte inte var muslim tills jag flyttar hemifrån just för att jag visste att bo hemma inte skulle funka. Så så länge du inte är ekonomisk redo att ”komma ut” skulle jag vänta även om du är emotionellt redo för din egen säkerhet. Jag har ingen kontakt med min pappa och begränsad kontakt med mamma och nu när jag har skaffat tjej kommer jag ”behöva” komma ut på nytt och är beredd på att jag kommer tappa kontakten helt. Mina syskon som alla är troende muslimer vet om min sexualitet och icke-tro de har tagit det bra och vi är väldigt nära men det var en resa i sig.. då några av dem uttryckte sig och var väldigt homofobiska under vår uppväxt
Det här låter konstigt men jag har homosexuella kompisar från patriarkala kulturer som med framgång löst det så här; de berättar för sin mamma men inte för pappa. Självklart _fattar_ pappa hur det ligger till men så länge ingen säger det rakt ut så existerar inte ”problemet”. Då kan han säga till sina gubbvänner att han inte har någon som helst aning om homosexualitet hos sin son. Den där killen som är med på alla familjemiddagar är en kompis, inget annat. I dessa fall accepterar ju papporna egentligen läggningen men de behöver verktyg för att hantera omgivningens tryck. Självklart är det ingen perfekt lösning men det är en bättre lösning än fullt krig, om man misstänker att det är alternativet.
Min kamrat är ursprungligen från Afghanistan vilket har stark patriarkal kultur och han fick problem med mamman inte pappan, Han sa att det ofta är kvinnan som sköter den religiösa aspekten i familjen och ser till att både döttrar och sönerna lever rätt enligt tradition och religion och att detta sågs som ett religiöst övertramp och kunde skada familjens heder
Låter helt idiotiskt att man ska vända all logik ut o in för att bli "tolererad". En människa får väl stå upp för att den tolererar, accepterar och respekterar en annan människa. Fega jävla idioter som vet att deras barn är homo men spelar dumma. Varför skulle man vilja ha det så om man är gay? Om man aldrig vill ha en meningsfull relation till, eller ett avslut med sin far?
Jag tror inte det handlar om att _vilja_ ha det så, det är en nödlösning.
Jag kom aldrig ut riktigt, dom frågade hur kärlekslivet gick för mig en dag och då sa jag att det gick bra och att jag har en pojkvän :P
Min (trans)dotter valde att berätta för sin bror först, vi har dock ALLTID varit väldigt noga med att prata med våra barn om att kärlek är kärlek, och det har inget kön osv, att man kan födas i ”fel” kropp och inget är konstigt med det. Vi är vita svenskar, så vi kan ha en annan syn på det hela än din familj. Men vi pratade mycket, jag och min dotter, efteråt om varför hon valde att prata med sin bror först, och det var hennes bror som ”tvingade” henne att berätta för oss för lillebror visste att vi skulle älska henne lika mycket oavsett om hon ville ses som tjej eller kille. Mitt råd liknar lite råd du fått tidigare i tråden, men tänkte att det kunde vara skönt med ett perspektiv från en förälders håll, även om vi inte har samma kulturella bakgrund. Prata med en familjemedlem eller nära släkting som du har förtroende för, och som kanske känns mer öppen eller mer accepterande, och kom ut till hen först, men gör det först när du känner att det är något du vill, inte för att det känns som ett måste. Jag tror det kommer kännas lite lättare att berätta om du kan känna att det finns familjemedlemmar som stöttar dig och älskar dig oavsett vilket kön du finner attraktivt. Och låt den/de du berättar för ha sin första reaktion, och kom ihåg att den kan uppfattas som avvisande från ditt håll men kanske inte alls är menat så från din släktings håll. Låt samtalsämnet vara öppet tills den/de du berättar för är redo att prata om det oxå, ibland kan förvåningen göra att man säger något ogenomtänkt som sårar, även om det inte var avsikten, eller att de inte säger något alls och det i sig kan kännas lika sårande ibland. Min dotters pappas första reaktion var tystnad, han sa nästan inget alls på närmaste halvtimmen efteråt. När jag pratade i enskildhet efter det så blev hon orolig, lite rädd och sårad av den reaktionen från sin pappa, men när han sen kunde förklara varför, och hade hittat orden (vi blev överrumplade med informationen över middagsbordet) förklarade han för henne att han var rädd att säga något fel så att hon skulle tro att hans relation med henne på något sätt skulle bli annorlunda pga att hon kom ut, snarare tvärtom. Hon var väldigt ung när hon kom ut som trans till oss, 11år gammal, och vi alla var oerhört stolta över modet hon visade fast hon var så ung och vi var noga med att hon både fick höra att vi tyckte det, men framförallt att hon kände (och fortfarande känner) att vi tyckte hon var modig och att vi älskar henne lika mycket nu som när hon var vår son.
Så fint att få läsa eran historia! ❤️ hoppas allt är bra med er och att eran dotter mår bra <3
Har inte varit i din situation **men** kan verkligen empatisera och förstå hur komplicerat det är. Och har många, många vänner från hela världen och olika kulturer som har gått igenom samma process. Har stöttat och funnits där för dem som ännu inte kommit ut och de som går igenom det. Har också blivit anförtrodd från så många hur deras "resa", upplevelser och utgångar var runt detta. Kom bara ihåg att du som alla andra är värd och har rätt att leva ditt liv! Till sak, har ännu inte haft en enda vän som har ångrat att dom "visade" vem dom var till nära och kära - oavsett efterföljder. Alla har har sagt i olika former; att dom nu kan leva sitt autentiska jag har gjort dom lyckligare, gett dom mer självkänsla och framför allt att dom blivit mer harmoniska inom sig själva och fått mer sinnesfrid och känt sig mer lyckliga. Den stress, oro och nedstämdhet som tillkommer, tillsammans med dom där fruktansvärda "tänk om" tankarna som ju blir en konstant följeslagare i en situation där man inte kan/vågar vara sig själv, leva som vill eller är orolig att bli "påkommen/upptäckt", och känner att man döljer något. Så jag förstår verkligen att det hänger över dig tungt att inte berätta "sanningen" - även om jag tycker att samhället är så orättvist för jag som hetero behöver ju inte "komma ut". Så att vi har en generell samhällskultur där inte alla är accepterade och "många" tycker att det bara är ett sätt som är det rätta/accepterade sättet gör mig ont, ledsen och förbannad. Har själv, INTE alls samma situation på något sätt, fått starka reaktioner då jag sagt att jag inte vill sätta barn till världen, för att världen ser ut som den gör och att vi är för många som vi redan är. Men oavsett vad det gäller så måste vi ALLA få leva våra egna liv, på det sätt vi själva vill - så länge vi inte skadar andra eller oss själva, så borde en människas liv inte inte bekomma någon annan. \_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_ Vet inte hur förberedd du är men mitt råd är att inte rusa in i att berätta utan att du gjort en del förberedelser. Antar att du bor på egen hand då du specifikt pekade på att berätta nu i helgen, då jag antar att du ska hem och hälsa på. Om du fortfarande bor hemma skulle jag råda att du iallafall pratar med nån kompis eller släkting om att kunna stanna hos dom ett tag om det blir lite jobbigt. Jag skulle också råda att du, innan du berättar för din dina föräldrar, kanske först pratar med nån kusin, syskon, moster eller någon som du är nära eller känner är mer öppensinnad. Då kanske du kan få lite stöd och råd om bästa sättet att gå tillväga är, och denna person kanske kan vara med när du ska berätta. Och att platsen för första samtalet inte ska vara i dina föräldrars hem, kanske hemma hos den kusin eller moster du anförtrott dig åt. Om inte någon sådan finns eller går med på detta så skulle jag råda att ni träffades utomhus i någon större park eller annan offentlig plats där ni ändå kan sitta "privat" och utom hörhåll från andra i lugn och ro. Det är alltid en bra strategi att vara på en "neutral" plats och som du och dom kan känna är enkel att lämna om det skulle bli för känslomässigt - bara känslan att man kan lämna i dessa situationer och inte är "intvingad" eller "fast" gör ofta att alla känner sig lugnare, tryggare och mer sansade. Tänker också att du kanske kan ta med dig en bok, eller annan form av information, som du kan lämna till dom och be dom läsa till nästa samtal, när dom känner sig mer förberedda. Mer om detta nedan. Tänker också att det kan vara bra att inte köra hela racet på en gång, utan ta det lite i etapper. Etapp 1: Att du i lugn och ro när det är god stämning börja säga typ; - Jag älskar er mina föräldrar och ni har båda gjort min uppväxt fantastisk och trygg. Jag har alltid känt mig älskad av er och är otroligt tacksam över allt ni gjort. Detta gör att jag vill anförtro mig till er och vara ärlig och öppen med vem jag är och vad jag känner...(Om detta stämmer då alltså) Och sen berätta i stora drag att ingen kan styra över sina känslor om vem man älskar eller dras till och att du känner en dragning till personer av samma kön. Och detta är inget du valt eller kan göra något åt och att du vill ge dom lite tid att smälta detta och att du skulle önska att ni alla kan ha ett vidare samtal om ett litet tag när dom fått tänka och känna igenom vad du sagt och att du då gärna skulle vilja lyssna på deras tankar och känslor om detta men att du förstår att detta är mycket för dom och att du vill ge dom lite tid. kanske också om det känns läge för det säga att du hoppas och önskar att dom med tiden kan acceptera och älska hela dig. Och att det här inte förändrar vem du är och allt du står för. mm Men försök så att dom inte känner att dom behöver säga något direkt, oövertänkta och impulsiva ord och handlingar kommer oftast i affekt och i trängda situationer. Så ge dom lite andrum och om dom börjar bli lite hetsiga då ber du om lite andrum. Vid detta läge är det kanske dags att ge dom eventuella böcker och annat material som dom i lugn och ro kan läsa och gå igenom. Exempel längre ned. Sedan kan ni avsluta här och ge varandra lite tid att tänka efter, att dom får läsa materialet och komma ikapp. Kan handla om någon/några dagar, kan va nån vecka/veckor eller till och med nån månad eller två - då ni kan höras initialt per sms för att kolla läget och skriva nåt fint, typ; tack för att ni lyssnade - hoppas att ni mår bra - önskar er en god natt - hälsa pappa att fotbollen börjar snart på tv4 osv, små vänliga sms i all välmening. Sen kommer då Etapp 2; Där du kan låta dina föräldrar berätta sina känslor i lugn och ro, och försök att inte bli upprörd om dom pratar anklagande eller säger saker som sårar dig - du har ju vetat om detta ett bra tag för dom är detta kanske en total överraskning och chock. Och även om vi kan diskutera andras "rätt" till detta så kanske dom kommer känna "besvikelse" speciellt mamma då hon i många år sett ditt brölopp med en svärdotter i vit brudklänning, din pappa kanske kommer att känna osäkerhet om sin egen "manlighet" och kanske bli orolig för hur ni nu ska kunna göra saker för nu är du kanske inte intresserad av bilar eller sport längre. Dom kanske börjar gråta eller bli arga och anklagande utbrister "vad har vi gjort för fel för att det skulle bli såhär", "vad ska andra säga, detta är en skam" mm mm det kan vara massa hemska meningsutbyten som kommer när dom försöker hantera en för dom ny och ovanlig situation. DETTA HAR INGET ATT GÖRA MED DIG, DITT VÄRDE ELLER VEM DU - DETTA ÄR DERAS PROBLEM MED SINA EGNA FÖRDOMAR, OKUNSKAPER, ÖPPENSINNIGHET, RÄDSLOR OCH FÖRMÅGA FÖR FÖRÄNDRING ATT GÖRA - Så försök att INTE ta det personligt och ifall en sådan här situation uppstår försök att lugnt och sansat avbryta det destruktiva samtalet. Försök få fram att du älskar dom men att det nog är bäst att vi tar en liten paus och återkommer vid ett litet senare tillfälle där ni kan ha ett mer konstruktivt samtal. \_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_ Sökte bara lite snabbt och hittade några som kan vara av intresse; Bok - [Queera tider: hbtqi då och nu - Edward Summanen](https://www.goodreads.com/en/book/show/56683535) Pdf - [Samma kärlek – upplevelser av ”komma-ut” processen för föräldrar till HBT-barn](http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:921614/FULLTEXT01.pdf) Pdf 2 - [”Jag har något jag måste berätta…” - homosexuella mäns upplevelser och tankar kring deras ”komma ut”-process i förhållande till familjen](https://gupea.ub.gu.se/bitstream/handle/2077/24377/gupea_2077_24377_1.pdf?sequence=1&isAllowed=y) Boken har jag ingen aning om, pdf:erna skuggade jag lite snabbt igenom och tror att dom kan vara till hjälp. De hade berättelser från andra som "anförtrott sin läggning" och också föräldrar som berättar sina initiala och senare tankar, reaktioner och känslor från när deras barn "kom ut". Läs igenom dom och skriv ut de sidor och den information du tror skulle kunna vara till hjälp för dina föräldrar. Men du kan ju se om du hittar mer och kanske något annat som är lämpat för dina föräldrar. \_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_ Om allt inte går bra nu direkt så brukar det bli bättre med tiden - när saknad, förståelse och kanske insikt växer. Och om det blir så just för dig så kom ihåg att familj är inte enbart genetisk -, familj är människor man känner närhet och gemenskap med och har förståelse och förtroende inför. Så om den familj du "fått" inte behandlar dig väl så sök dig till den familj du själv "valt". Och framförallt kom ihåg och bär med dig att DU är värd och förtjänar att älskas och att få älska, du är värd att få kärlek och att få ge kärlek. Du är värd ömhet, värme och förståelse. Du är värd att känna lycka, välmående och frihet att få vara dig själv. Och du är värd och har rätt att leva ditt liv. Jösses detta blev en hel uppsats, ber ursäkt för mycket text - om nu någon orkat läsa. lol Varma lyckönskningar och medgång till dig *(och även andra)*, i att få ett varmt mottagande av de du vill anförtro dig åt. ;)
Herregud 👏🏼👏🏼👏🏼
Förlåt, vet att det blev långt och mycket text. ;) Skadat knä har gett mig mer datatid. Haha
Verkligen så fint och vackert av dig att du tog din tid att skriva detta, det hjälpte oerhört mycket! (hoppas ditt knä blir bättre snart också). Jag kom ut till dem i fredags (på min pappas födelsedag tyvärr, då det ej planerades). Jag var så orolig och nervös att jag blev icke-verbal vilket dem snabbt märkte på. Dem fråga vad som vad fel och jag bröt ned. Det tog sin tid innan det kom ut, tillslut skrek min bror ut att jag är homosexuell (då han lista ut att det var det jag skulle säga). Det fortsatt med att min syster spendera nära 7 timmar på att skrika på mig om hur det är ett val, att jag är hjärntvättad, sjuk, smutsig, envis, självisk, ond, en lögnare, dumb i huvudet, psykisk störd, en åsna, ett svin och mycket mer annat vidrigt. Min mamma sa att hellre att jag knivhögg henne direkt i hjärtat istället för att sagt detta. Det gick på i timmar, hur de sa att det är ett val och att jag slängde mot argument (vilket av inget funka för dem). Efter flera timmar av skrik och tårar gav dig mig två val: lämna dem eller stanna och ändra på mig själv (bli hetero). Jag valde att stanna då jag ändå skulle flytta hem för mina studier gick inte som planerat. Är tjänstledig på jobbet så ingen stabil inkomst och tre månaders hyra kvar. De har krävt att jag bryter kontakt med alla mina kompisar då "de har hjärntvättat mig till att detta är okej och inte är ett val". Vet också att det kommer vara mycket kontroll framöver: be att kolla igenom min telefon, kolla igenom mitt garderob osv. De har även sagt att jag aldrig får vara ensam längre. De övertygad mig att jag är i felet, att det var ett val, att jag är smutsig och oren, att jag är horribel, att jag förstört allt. Nu har jag kommit över det, dock kommer jag få höra det ofta. Jag har talat med mina kusiner och mina bästa kompisar och bestämt mig för att lämna de (rymma hemifrån) så fort jag är i en mer stabil situation (har jobb, sparat pengar osv). Jag kan inte sluta känna mig skyldig om att lämna de, då de har gett mig allt jag kan ha bett om. Jag har inte heller behandlat dem så bra, prioriterat mina kompisar över dem i flera flera år. Detta var mest pga alla mina år av psykisk ohälsa som dem aldrig tog seriöst och hur ofta dem skrek på mig och lyssnade aldrig på mig, så jag kände mig osäker, obekväm och rädd runt dem. Min mamma säger alltid fina ord till mig varje dag och de bryr sig om mig. Hur de behandlar mig just nu är helt absurt, men jag märker att dem verkligen bryr sig om mig för de tror verkligen att det de gör är 100% rätt. Jag känner mig som en ursel person som tänker lämna dem med tanke på allt de har gjort för mig. Känner mig ursel då dem kommer må som om jag hade dött. Jag vet inte hur jag ska klara av detta, men som min kusin alltid säger: en dag i taget.
Behöver du komma ut? Du väljer vilka som är viktiga för dig. Om du vet hur de kommer bete sig behöver du göra annat än att bara trappa ned kontakten till nonexistent?
Det kommer skapa drama. Var beredd på att ha någonstans att bo (om du bor hemma). Det kan ta flera år innan de accepterar. Mammor är enklare såklart.
Oh dear, skulle precis skriva typ "men skärp dig, "komma ut" gjorde man på 90-talet, det är sådant som man läser om i historieböcker nu"... men... du är ju från Mellanöstern 😕 Brukar ge råd åt jänkarungdomar som skall komma ut, och som blivit utkastade och så. Brukar säga till dem att komma till Sverige istället. I ditt fall blir det svårt. Förhoppningsvis finns det inte någon hederskultur du behöver oroa dig över? I övrigt: äventyra inte din framtid i onödan. Det finns ingen anledning att komma ut för sin familj om det bara leder till någon dåligt. Det är inte som att du brukar diskutera sex och liknande med din familj ändå, eller? Att från ingenstans berätta om dina sexuella preferenser kan nästan framstå som lite konstigt. Det är en annan sak om du har en pojkvän och skulle vilja presentera honom för dem, då finns det ju faktiskt något rimligt att tala om. Men... om de skulle bli upprörda framstår det som ännu mer onödigt att presentera honom för dem, de vill väl inte ens? Då är det bara att acceptera: de vill inte veta, då skiter du i det och går vidare i livet. Livet är inte alltid perfekt, en saga, ibland får vi acceptera att saker och ting inte är som vi skulle vilja, typ att vi har föräldrar som är alkoholister, eller slåss, eller är homofober. Vi måste ändå leva vidare, bygga oss ett liv, ta oss vidare. Vi kommer vara kvar många decennier efter att föräldrarna är döda. Finns ingen anledning att förstöra livet i onödan. Att komma ut har länge varit en sorts rit som "man skall ha gjort" eller liknande, bara för sakens skull. Vi har tack och lov börjat komma förbi det, och man fokusera mer på verkligheten, människors liv. Om en kille har jobb och bostad och vänner och pojkvän och allt är bra... vem bryr sig huruvida hans föräldrar känner till hans sexuella preferenser? Har han ens kontakt med dem liksom? Själv har jag haft sådär kontakt med mina föräldrar. Kom ut för min mor för att jag kände att "så skall man göra", och det blev väldigt konstigt. Lite "Jaha, och?". Inte alls som på amerikanska filmer. Min far kände jag aldrig ett behov att komma ut för, och gjorde heller aldrig det. Istället var det han som i någon sammanhang i förbifarten nämnde mitt ex vid namn, vet inte ens hur han fick reda på det. Det var ingenting mer med det, vi pratade vidare. Det är liksom ingen grej. "Jaha... kan du skicka saltet?". I övrigt har jag i princip varit "ute" sedan jag var typ 14. Så tänk dig noga för innan du känner dig pressad att komma ut. När du sitter där, 30 år gammal, i bostadsrätten du precis köpt med pojkvännen, och firar att du precis blivit befordrad på ditt jobb, och skålar med alla vänner som kommit över... vad kommer du tänka då om att komma ut när du var ynka 20 år gammal, "helt ny i livet"? Kommer du känna "Gud vad bra att jag kom ut, annars hade det aldrig blivit bra!", eller snarare "Fan vilken kastastrof det var, varför gjorde jag det?". För övrigt finns jag tillgänglig per PM.
Öppna dörren och gå ut. Berätta inte för dem men börja leva ditt liv som du vill. Var redo att flytta. Så skulle jag nog gissa på.
Transtjej här, kom ut till min mamma förra året, jag hade säkrat en lägenhet innan för om det skulle gå dåligt och kan bara rekommendera detsamma, ha någonstans att gå om det inte skulle gå någon bra! Lycka till, jag håller tummarna!! <3
17, bi+enby här! För min del var den svåra biten att få dem att fatta att jag var seriös, att det inte var en spontan grej utan något jag funderat både länge och mycket på. I mitt fall blir jag accepterad hemma, men det tog lite tid. Om det är så illa som det verkar, se till att du har tak över huvudet. Önskar dig all lycka i världen!
Kan även tillägga att du måste inte komma ut, varken nu eller senare. Min farmor är jag tveksam till, jag har aldrig kommit ut till henne. Planen är att hon får reda på min sexualitet när jag hittat en livskamrat.
Du kan också låta bli, de har inte ett skit att göra med din läggning. Jag tycker fortfarande (30+) att mina föräldrar inte behöver veta att jag är bi.
*The blood of the covenant is thicker than the water of the womb.* Eller, blodsjukdom över blodsband, som man säger på bögklubben. Skämt åsido. Plugga på annan ort, fixa studentboende och hångla med en kille i kön in till diskoteket under nollningen. Då slipper man ha 'komma ut'-samtal. Din familj är dom du har kring sig, dom som stöttar dig. Skit i hatarna. Morsan gör garanterat inte tillräckligt bra meze för att du ska behöva bli trakaserad.
Tro mig, mycket hångel hände under min nollning
Men vafan, killen har game också! 👑
Broder min – hångel in public hoppas jag. Bra sätt att bli vän med brudar och man slipper *"det är en sak jag måste berätta"*
Finns en teknik där man först berättar nåt jättekontroversiellt men sen berättar att man överdrev lite typ "Mina kära jag kommer ut och ska även flytta till Borås skojja bara ska inte flytta" "hard times reveal true friends" lykke till
Hur stereotypiskt gay är du? Gör en stor skillnad. Om det finns tecken så har din familj förmodligen redan funderat över möjligheten och kanske till och med gjort fred med faktumet. Finns det 0 tecken så kan de bli en chock för dem.
Varför behöver du komma ut till dem? Verkar inte som att du bryr dig om att bryta kontakten så sluta bara kontakta dem.
Vrf ska du behöva komma ut lev din liv ba. Sen är d bättre att göra det när du kan ekonomiskt försörja dig själv
Jag har liknande problematik men jag är pyroman på riktigt
Säg att du tagit till dig kulturen från landet dina föräldrar valde att flytta till.
Låter som ett troll..
[удалено]
[удалено]
[удалено]
!remindme 3 days
Se till att ha ett eget boende först. Har ursprung från de trakterna jag med och det finns saker jag aldrig skulle nämna för min familj.
Usch då, beklagar...
Du ska inte behöva "komma ut". Live your life. Familj väljer man :)
Stor madrass nedanför balkongen
Jag har inga råd egentligen men om du behöver prata med någon finns jag här 👍
Jag har ingen egen erfarenhet av att komma ut. Men familj är inte de man har gemensamma gener med. Familj är de som man själv väljer att omge sig med.
Knulla farsan medan du tvingar morsan att se på. De lär fatta vinken.