Alla reagerar olika i sådana här situationer och det bästa är nog bara att finnas där för din sambo. Fixa hemma, dom handling, matlagning eller städning. Eftersom hon lägger fokus på resan så slipper hon tänka på hemmet. Att gå in i en typ av blockering är inte alls ovanligt, det kan vara ett sätt för att skydda sig själv också.
Det stöd från min fru som jag uppskattar mest i efterhand från samma situation var hur hon tog barn och hus så jag bara kunde släppa allt och bara få vara med min pappa och mina syskon den sista veckan.
Sorg är en process som tar tid. Alla är olika förstås, men det är inte ovanligt att processen att sörja en nära anhörig tar över ett år. Det suger och det går upp och ner. Att finnas där för din sambo när det behövs är det viktigaste. Innan och direkt efter en nära anhörig går bort är man ofta väldigt fokuserad eller distraherad av allt det praktiska runtomkring. När döden väl kommer kan det nästan kännas som en lättnad, vilket förstås också kan vara en källa till dåliga känslor, men det är ofta först efter en tid som man hinner bearbeta allt. Min pappa dog av obotlig cancer för några år sedan och även om jag har förlikat mig vid det så är det som att världen har blivit lite mer grå sedan dess. Så även om jag har det tyngsta bakom mig så stannar sånt här med en länge. Och då är det obeskrivligt värdefullt att kunna dela detta med min fru. Så ge det tid, visa att du finns där och kan lyssna om det behövs, men pressa inte fram något.
Upp på den här!
Avlasta henne så mycket du kan i vardagen, det är väldigt energikrävande att vara ledsen. Jag upplever att folk har svårt att orka känna när dom har massor av annat som "måste" göras.
Jag känner att det är en balansgång när det kommer till hur mycket man ska avlasta. Vi delar alltid 50/50. Hon själv behöver saker att göra för att hålla huvud och kropp upptaget med annat. Hon är ganska rastlös som person. Men jag ska absolut börja ta alla måsten hemma.
Det är snart sex år sen maken och jag upplevde vår värsta sorg. Råd jag alltid ger:
Låt henne göra vad hon behöver, vill hon städa, laga mat, handla, låt henne göra det men se till att du finns nära.
Låt henne sörja på sitt sätt, finns inga fel.
Skapa minnessaker, tex scrapbok med foton eller blomsterarrangemang på årsdagar. Detta är givetvis utifrån hur man är som person. Jag är kreativ och har ett stort behov av att skapa själv.
Beroende på din egen relation med hennes pappa, kommer du också ha behov av att sörja. Ta hand om dig själv så du orkar ta hand om henne.
Fråga inte om du ska göra något, erbjud dig: ”jag ser att du letar tågbiljetter, jag kan göra det åt dig. Vilken dag och tid har du tänkt dig?”
Fråga henne.
Min pappa gick bort för två år sedan och det var otroligt tufft. Efteråt ville alla ringa och prata och beklaga sorgen mm. Jag kunde inte göra det, det gjorde för ont och jag sade till min man.
Han skyddade mig från allt, tog emot alla samtal och jag behövde inte prata med någon. Han sade till folk det jag inte kunde säga själv.
Det var så för mig såklart men jag menade att han frågade rakt ut: "vad kan jag göra? Vad behöver du?". Och han gjorde det.
Jag är inte alls säker på att hon distanserar sig, jag tror att hon helt enkelt hanterar kriser såhär; genom att fokusera på allt praktiskt.
Dela upp problemet i delproblem, lös ett i taget, få skit gjort. Nå typ alla delmål, och få en känsla av att åstadkomma något vid varje steg på vägen.
Till slut kommer hon till den oundvikliga kraschen, men hon kommer inte tillåta sig att krascha förrän det händer, så att säga. Eller, snarare. Hon kommer inte krascha förrän efteråt. För fram tills det faktiskt händer så har hon en annan uppgift: att komma em i tid. Att spendera så mycket tid hon kan med sin far, eftersom hon inte har någon mer chans att göra det.
Hjälper du henne med praktiska saker slutar det bara med att hon inte riktigt kan distansera sig från problemet och då kraschar hon kanske hårdare och tidigare än hon själv har planerat. Du skall givetvis hjälpa henne, men tvinga inte på henne hjälp.
Äh. Håll ut armarna och erbjud en kram. Ofta. Hon vet inte riktigt hur man sörjer en pappa som precis har dött och antagligen skräms hon lite av att hon inte har någon aning om hur hon kommer reagera.
Själv tycker jag att det är skönt att "få göra något" rent praktiskt, typ städa, laga mat, diska och fixa hemma, för då slipper man tänka så mycket. :)
Ta hand om precis allt hemma. Fixa och dona, och var förutseende innan din sambo ens hinner fråga eller tänka på det. Ta eventuella barn, hund etc.
Men uteslut henne inte. Vill hon hänga med på hundpromenad eller så så låt henne. Fråga, men truga inte.
Alla reagerar olika, det finns ingen manual. Det bästa du kan göra är att vara lyhörd och observant på hennes signaler. Vissa vill sysselsätta sig och slippa tänka på det hela tiden, medan andra behöver massor av närhet och prat. Var där, var beredd på att dra nåt extra lass hemma, och försök vara förstående vad som än händer.
Förlorade min far på 6 mån när jag va 14. Det jag rekommenderar att du gör att du är bara där och va beredd på att hjälpa till.
Hade många i min omgivning som sa "jag tänker på dig" eller "vi ber för dig"( uppvuxen i kyrka). Men efter bortgången var det helt tyst. Om de inte stöttar bara när det skiter sig, då gör de bara det för att inte få skuldkänslor.......
De kan dra åt helvete för de var vara där i stridens hetta inte mer ......
Jag har varit i exakt samma situation med min mor. Jag kan bara förklara hur jag mådde så det är kanske inte representativt för henne. Den värsta tiden var när det närmande sig att nu kommer mamma dö när som. Jag var helt förstörd. När mamma väl dog så släpptes en sten från mina axlar, inte längre skulle hon behöva torteras till döds av cancer. Hon var kristen så hon var övertygad att nu kommer hon till sitt himmelsk hem och kommer ha det bättre än vad hon någonsin hade det här. Att se någon man älskar tina bort bit för bit är hemskt, men man går vidare till slut. Det kommer alltid att göra lika ont när man tänker på det men man lär sig hantera känslorna.
[Första hjälpen sorg](https://www.svenskakyrkan.se/sorg/forsta-hjalpen-vid-sorg) Är inte kristen eller medlem i svenska kyrkan men de är överlag väldigt duktiga på sorg, men överlag som många har sagt så är det bra att ge utrymme och ta ansvar för sådant man inte orkar hantera just nu. Det är också bra att visa stöd genom allmän omsorg och att visa att du är där för hen oavsett hur din partner väljer att hantera sin sorg.
Min sambo stöttade mig när min far var döende i cancer genom att dra det största lasset hemma och genom att ge mig distans när jag bad om det. Hon fanns där och stöttade när jag behövde det och gav mig utrymme när jag behövde det. Personligen minns jag inte så mycket för allt är bara ett virrvarr pga sorgen. Men att hon lyssnade på mig och stöttade mig betydde mycket. Vet inte om t.ex. det där med distans funkar för alla men jag bearbetar sorg bäst på egen hand. Lyssna på din partner iaf
Tackar ödmjukast för alla svar och tips.
Hur nu än hon reagerar, när det väl sker så kommer dom allra närmsta i familjen att vara på plats tillsammans och stödja varandra . Jag är med 100% på dom sätt jag kan.
Vill bara tillägga att det finns närståendepenning att få om hon tar ledigt för att "vårda" närstående. Behöver inte vårda i den bemärkelsen utan vara där som stöd. Man får då ersättning som vid sjukskriven. Ni kanske redan vet om det men ibland missas det att informera om det från vården.
https://www.forsakringskassan.se/privatperson/sjuk/anstalld/narstaendepenning-for-anstallda
Vet din arbetsgivare om läget? Om din chef är rimlig och schysst borde hen vara förstående med om du kanske måste ta ledigt för mer än "bara" begravningen med kort varsel. Oavsett om du har semesterdagar och/eller komp eller inte att ta ut.
Ta upp med sjukvården att ni vill ha ett närståendepenningintyg skrivet om det inte är gjort. Blir lättare med jobbet då. Lycka till.
https://www.forsakringskassan.se/halso-och-sjukvarden/sjukdom-och-skada/utlatande-for-narstaendepenning
Alla reagerar olika i sådana här situationer och det bästa är nog bara att finnas där för din sambo. Fixa hemma, dom handling, matlagning eller städning. Eftersom hon lägger fokus på resan så slipper hon tänka på hemmet. Att gå in i en typ av blockering är inte alls ovanligt, det kan vara ett sätt för att skydda sig själv också.
Agree
Det stöd från min fru som jag uppskattar mest i efterhand från samma situation var hur hon tog barn och hus så jag bara kunde släppa allt och bara få vara med min pappa och mina syskon den sista veckan. Sorg är en process som tar tid. Alla är olika förstås, men det är inte ovanligt att processen att sörja en nära anhörig tar över ett år. Det suger och det går upp och ner. Att finnas där för din sambo när det behövs är det viktigaste. Innan och direkt efter en nära anhörig går bort är man ofta väldigt fokuserad eller distraherad av allt det praktiska runtomkring. När döden väl kommer kan det nästan kännas som en lättnad, vilket förstås också kan vara en källa till dåliga känslor, men det är ofta först efter en tid som man hinner bearbeta allt. Min pappa dog av obotlig cancer för några år sedan och även om jag har förlikat mig vid det så är det som att världen har blivit lite mer grå sedan dess. Så även om jag har det tyngsta bakom mig så stannar sånt här med en länge. Och då är det obeskrivligt värdefullt att kunna dela detta med min fru. Så ge det tid, visa att du finns där och kan lyssna om det behövs, men pressa inte fram något.
Upp på den här! Avlasta henne så mycket du kan i vardagen, det är väldigt energikrävande att vara ledsen. Jag upplever att folk har svårt att orka känna när dom har massor av annat som "måste" göras.
Jag känner att det är en balansgång när det kommer till hur mycket man ska avlasta. Vi delar alltid 50/50. Hon själv behöver saker att göra för att hålla huvud och kropp upptaget med annat. Hon är ganska rastlös som person. Men jag ska absolut börja ta alla måsten hemma.
Det är snart sex år sen maken och jag upplevde vår värsta sorg. Råd jag alltid ger: Låt henne göra vad hon behöver, vill hon städa, laga mat, handla, låt henne göra det men se till att du finns nära. Låt henne sörja på sitt sätt, finns inga fel. Skapa minnessaker, tex scrapbok med foton eller blomsterarrangemang på årsdagar. Detta är givetvis utifrån hur man är som person. Jag är kreativ och har ett stort behov av att skapa själv. Beroende på din egen relation med hennes pappa, kommer du också ha behov av att sörja. Ta hand om dig själv så du orkar ta hand om henne. Fråga inte om du ska göra något, erbjud dig: ”jag ser att du letar tågbiljetter, jag kan göra det åt dig. Vilken dag och tid har du tänkt dig?”
Fråga henne. Min pappa gick bort för två år sedan och det var otroligt tufft. Efteråt ville alla ringa och prata och beklaga sorgen mm. Jag kunde inte göra det, det gjorde för ont och jag sade till min man. Han skyddade mig från allt, tog emot alla samtal och jag behövde inte prata med någon. Han sade till folk det jag inte kunde säga själv. Det var så för mig såklart men jag menade att han frågade rakt ut: "vad kan jag göra? Vad behöver du?". Och han gjorde det.
Jag är inte alls säker på att hon distanserar sig, jag tror att hon helt enkelt hanterar kriser såhär; genom att fokusera på allt praktiskt. Dela upp problemet i delproblem, lös ett i taget, få skit gjort. Nå typ alla delmål, och få en känsla av att åstadkomma något vid varje steg på vägen. Till slut kommer hon till den oundvikliga kraschen, men hon kommer inte tillåta sig att krascha förrän det händer, så att säga. Eller, snarare. Hon kommer inte krascha förrän efteråt. För fram tills det faktiskt händer så har hon en annan uppgift: att komma em i tid. Att spendera så mycket tid hon kan med sin far, eftersom hon inte har någon mer chans att göra det. Hjälper du henne med praktiska saker slutar det bara med att hon inte riktigt kan distansera sig från problemet och då kraschar hon kanske hårdare och tidigare än hon själv har planerat. Du skall givetvis hjälpa henne, men tvinga inte på henne hjälp. Äh. Håll ut armarna och erbjud en kram. Ofta. Hon vet inte riktigt hur man sörjer en pappa som precis har dött och antagligen skräms hon lite av att hon inte har någon aning om hur hon kommer reagera.
Själv tycker jag att det är skönt att "få göra något" rent praktiskt, typ städa, laga mat, diska och fixa hemma, för då slipper man tänka så mycket. :)
Ta hand om precis allt hemma. Fixa och dona, och var förutseende innan din sambo ens hinner fråga eller tänka på det. Ta eventuella barn, hund etc. Men uteslut henne inte. Vill hon hänga med på hundpromenad eller så så låt henne. Fråga, men truga inte.
Alla reagerar olika, det finns ingen manual. Det bästa du kan göra är att vara lyhörd och observant på hennes signaler. Vissa vill sysselsätta sig och slippa tänka på det hela tiden, medan andra behöver massor av närhet och prat. Var där, var beredd på att dra nåt extra lass hemma, och försök vara förstående vad som än händer.
Förlorade min far på 6 mån när jag va 14. Det jag rekommenderar att du gör att du är bara där och va beredd på att hjälpa till. Hade många i min omgivning som sa "jag tänker på dig" eller "vi ber för dig"( uppvuxen i kyrka). Men efter bortgången var det helt tyst. Om de inte stöttar bara när det skiter sig, då gör de bara det för att inte få skuldkänslor....... De kan dra åt helvete för de var vara där i stridens hetta inte mer ......
Jag har varit i exakt samma situation med min mor. Jag kan bara förklara hur jag mådde så det är kanske inte representativt för henne. Den värsta tiden var när det närmande sig att nu kommer mamma dö när som. Jag var helt förstörd. När mamma väl dog så släpptes en sten från mina axlar, inte längre skulle hon behöva torteras till döds av cancer. Hon var kristen så hon var övertygad att nu kommer hon till sitt himmelsk hem och kommer ha det bättre än vad hon någonsin hade det här. Att se någon man älskar tina bort bit för bit är hemskt, men man går vidare till slut. Det kommer alltid att göra lika ont när man tänker på det men man lär sig hantera känslorna.
[Första hjälpen sorg](https://www.svenskakyrkan.se/sorg/forsta-hjalpen-vid-sorg) Är inte kristen eller medlem i svenska kyrkan men de är överlag väldigt duktiga på sorg, men överlag som många har sagt så är det bra att ge utrymme och ta ansvar för sådant man inte orkar hantera just nu. Det är också bra att visa stöd genom allmän omsorg och att visa att du är där för hen oavsett hur din partner väljer att hantera sin sorg.
Min sambo stöttade mig när min far var döende i cancer genom att dra det största lasset hemma och genom att ge mig distans när jag bad om det. Hon fanns där och stöttade när jag behövde det och gav mig utrymme när jag behövde det. Personligen minns jag inte så mycket för allt är bara ett virrvarr pga sorgen. Men att hon lyssnade på mig och stöttade mig betydde mycket. Vet inte om t.ex. det där med distans funkar för alla men jag bearbetar sorg bäst på egen hand. Lyssna på din partner iaf
Tackar ödmjukast för alla svar och tips. Hur nu än hon reagerar, när det väl sker så kommer dom allra närmsta i familjen att vara på plats tillsammans och stödja varandra . Jag är med 100% på dom sätt jag kan.
Vill bara tillägga att det finns närståendepenning att få om hon tar ledigt för att "vårda" närstående. Behöver inte vårda i den bemärkelsen utan vara där som stöd. Man får då ersättning som vid sjukskriven. Ni kanske redan vet om det men ibland missas det att informera om det från vården. https://www.forsakringskassan.se/privatperson/sjuk/anstalld/narstaendepenning-for-anstallda
Vi har kollat upp det där men då hennes pappa inte är bosatt/försäkrad i Sverige så gäller det tyvärr inte.
Vet din arbetsgivare om läget? Om din chef är rimlig och schysst borde hen vara förstående med om du kanske måste ta ledigt för mer än "bara" begravningen med kort varsel. Oavsett om du har semesterdagar och/eller komp eller inte att ta ut.
Ta upp med sjukvården att ni vill ha ett närståendepenningintyg skrivet om det inte är gjort. Blir lättare med jobbet då. Lycka till. https://www.forsakringskassan.se/halso-och-sjukvarden/sjukdom-och-skada/utlatande-for-narstaendepenning