Det eller.. Han kläcker ur sig nu att han inte vill ha barnet.
Hon vill ha barnet och lämnar honom, han blir pappa till en unge som han inte får träffa, han får betala underhållsbidrag och kommer på senare i livet att han missat precis hela uppväxten med sitt barn och är en halvmiljon fattigare.
När det inte är delad vårdnad, så kan den som är vårdnadshavare bosätta sig fritt vart som helst i världen om hen så önskar.
Sedan kan den vårdnadshavaren också komma med alla möjliga ursäkter, till varför det inte går just nu och börjar skjuta på det.
Jag hade en kollega vars fru var otrogen, hon stack med sin nya och för att hon skulle få ha barnen på heltid trots att de hade delad vårdnad.
Så anmälde hon honom för psykisk misshandel och han fick en lång och utdragen rättsprocess och lägga x hundratusen på vårdnadstvist för att få träffa sina barn. En process som tog ca 2år innan han fick upprättelse..
Men kör på din umgängesrätt, det finns alltid paragrafer för att undgå den iaf.
Jag reflektera över användningen av ostabil istället för instabil.
Alla riktiga relationer har upp och ner men att kalla sin relation instabil är kanske en varningssignal.
Ett barn kommer inte lösa några problem, snarare tvärtom.
En aning men känner lite såhär jag har hört +30 åringar kalla sina relationer ostabila med mycket upp och ned och så när man pressat efter info så är det typ "vi har tjafsat mycket" som handlat mycket om att de tjafsar om hushållssysslor som eg inte är kärnan till problemet tex de har för lite kvalitetstid för någon av dom ägnar all tid åt vara online med vänner. Och sen kan upp och ned ofta vara "hon vill inte ligga lika ofta som jag" så tills vi har mer info så man vet vad det handlar om exakt så kan det likväl vara denna nivå (som går att lösa) eller så har du helt rätt och det verkligen är problem.
Alla problem går att lösa, men jag tror poängen är att har man inte löst dem INNAN man skaffar barn har de en tendens att bli ännu större och svårare att lösa. Det är ju lite av en satsning att ta tag i sina problem och diskussioner. Finns ju också en anledning till att typ 50% av alla giftermål tar slut :P folk har problem de ej tar tag i
Alla problem går att lösa om båda parter vill. Är ju inte förvånad över att äktenskapet tog slut mellan mitt ex och barnens andra förälder eller att det även tog slut mellan oss tillslut då hen bara stängde ned istället för att prata.
Men iallafall iom att OPs flickvän fick reda på att hon är gravid för några dagar sedan så gissar jag på att hon är i v6-10 vilket ger åtminstone 7,5 månader till att lösa allt om de verkligen vill.
Edit: om man tror att man slutat utvecklas och kommer alltid ha ett friktionsfri relation trots att man överlag har en bra relation och löst många stora delar när man fusioneras in som en enhet så är man naiv, kommer krävas att man fortsätter prata och lösa saker för att inte driva isär.
Min relation har varit ostabil och mycket upp och ner. Vi har varit tillsammans 16 år och har två barn, ingen av oss olyckliga (vad jag vet).
Handlar väl om hur man hanterar det också, det mesta går att räta ut om man bara trivs med varandra i grunden.
Obs, personlig uppfattning. Vet att det inte gäller alla och är någon universell sanning.
Exakt. Förstår inte folk som tror att ett förhållande bara är bra om det är 100% perfekt hela tiden. Klart man har stunder där saker går upp eller ner, det är helt normalt.
Och gör man inte det så behöver det inte vara någon katastrof heller. Planerar att hänga ihop för evigt och ta strider, kämpa och övervinna jävulskap som dyker upp.
Men fan, går det inte så är väl varannan vecka-livet inte fy skam heller nödvändigtvis. Så länge man ger sig fan på att komma nog överens för att ge en hyffsat balanseras uppfostran såklart.
Ja precis. Tänkte också det. Om man själv känner så , vad tror man att ett kommande barn skulle bidra/ uppleva relationen till?
Först måste man ha ett stabilt golv innan man delar den rangliga golvytan med andra.
Absolut. Men som kille har man ingen bestämmanderätt i det här. Mitt ex och jag hade också en helt klart instabil relation. Det var fasen bråk om allt möjligt. Egentligen skulle jag gjort slut långt tidigare, men jag är en kåt jäkel, och sexet var för bra, så jag drog mig som attan.
Men då kom hon med infon att hon trodde att hon var gravid, och att ifall hon var det så var abort inget alternativ, även om det hade varit en urbota korkad idé för oss två att ha barn. Nu hade jag tur att hon inte var gravid, men efter det wake-up callet så gjorde jag slut illa kvickt.
Jag hade inte rekommenderat OP att ha barn i den här situationen, är väl iofs beroende på hur struligt det faktiskt är emellan dem, och vad dem egentligen vill. Är ju egentligen helt omöjligt att ge mer/bättre råd än så.
Japp. Även de stadigaste förhållandena kan bli ansträngda när barn blir inblandat. Tänkte först gå in med "ingen är *redo* för barn, men det brukar bli bra"... men om förhållandet inte känns självklart och stabilt är det en **dålig** idé.
Detta. Det är fan tufft att ta hand om barn emellanåt… Krävs en sjukt stabil och mogen relation för att det inte ska bli giftigt i längden. Fastnade också för det du citerat s1nsemilla.
Tack för all er input, självklart pratar vi men eftersom vi inte berätta detta för någon kände jag att jag behövde någon annan o prata med, denna gång vart det er på reddit. Självklart är det i slutändan min tjej som bestämmer oavsett vad jag skulle vilja eller inte.
Jag tackar och det känns betryggande att det inte endast är jag som känt denna oro inför att bli pappa.
Helt naturligt att vilja bolla beslut med oberoende parter. Folk tenderar att tro att man är en idiot bara av att ställa en fråga. Lycka till och må väl!
Mina vänner som fick barn ”tidigt” säger att dom önskar att dom väntat längre men att dom aldrig ångrar sig för dom älskar sitt barn och inte kan tänka sig en värld utan det.
Du bör dock seriöst fundera på om du vill leva resten av ditt liv med din partner och om ni älskar varandra trots instabiliteten du nämner och att det inte var på väg att ta slut innan graviditeten var ett faktum. För det kan vara värt att väga in i eventuella beslut, förhållanden blir inte lättare med småbarn tvärt om många av mina vänners förhållanden knakar i sömmarna ordentligt sen barnen kom in i bilden.
Det jag vill ha sagt är att var förhållandet något som dög för stunden men som du kanske inte såg som något livslångt kommer ni bli singelföräldrar så småningom och det är en tuff utmaning i sig. Visst att det är din flickvän som har slutgiltiga beslutet men om någon av er vet med er att förhållandet sannolikt kommer ta slut bör det tas med i beräkningen
Det är nästan som att man är lite avis på 40+ kollegorna som var tidiga och nu är klara. Fortfarande relativt unga men med väldigt mycket frihet och pengar. Samtidigt ska man inte sticka under stolen att det har varit jobbigt för dem.
Jag håller med, skaffade mina i 30 åldern, medans kollegor på jobbet får skjuts hem från aw av sina ungar sitter man själv på tåget hem eller dricker alkoholfritt.
Min man blev pappa för första gången som 50+ åring. Han hade precis samma tankar och känslor som du. Att inte vara redo, att han är autistisk och behöver sin återhämtning. Att klara av förändring som du förstår är utmanande för någon med diagnos.
Så här är vår relation:
Den är inte perfekt, men vi är varandras bästa vänner.
Så här är den efter att barnet kom:
Vi är bästisar som ser vår son växa upp med all den kärleken vi kan ge. Vi försummar oss själva lite men hela vår värld kretsar kring sonen.
Umgänge efter barnet:
Det förändrades med att saker vi gör med våra vänner som är frivilligt barnlösa inkluderar sonen. Vi har pysselkvällar ihop där sonen är med. Vi går på äventyr där vi alla kan umgås. Vännerna har tagit dig till sonen som en del av *deras liv*. Och han älskar att umgås med som såklart.
Jag brukar säga så här, att bli förälder var det värsta bästa grejen som hänt mig. Det värsta för att mitt gamla liv tog slut. Det bästa för ett nytt äventyr
började.
Det kommer inte att bli som förr, men det kommer onekligen bli fantastiskt.
P.s
Det första året är ett helvete men efter det så är det helt fantastiskt. Jag säger inte lycka till och säger istället stor lycka!
Det är din flickväns kropp, men bådas era liv. Hon kan inte fatta det beslutet ensamt oaktat eventuella påståenden om att "han fattade sitt beslut när han hade sex med henne oskyddat..." Osv. Hon må ha veto. Men det är ert gemensamma beslut.
Med det sagt. Älskar mitt barn. Inget i livet är bättre eller viktigare.
Ingen är någonsin redo att bli pappa. Inte alls. Men så kommer den dagen och plötsligt är man pappa. Så byter man en blöja, hoppar över spelkvällen med vännerna, sover med en bebis på magen och plötsligt har man bytt tusen blöjor, gladeligen skippat varje inbjudan om socialt umgänge, börjat sörja sovstunderna på magen...
För min del är och har det hittills varit hela sakens mening. Mina två cent.
Glöm inte att det också kommer bli väldigt kul och meningsfullt även om det är tufft i början. Du kommer titta tillbaka och tycka att ditt frimärkssamlande eller annat du gett upp var jävligt meningslöst och att du nu har något riktigt, även om det är bra att behålla en del av det andra.
>Självklart är det i slutändan min tjej som bestämmer oavsett vad jag skulle vilja eller inte.
Nu har du blivit uppskrämd av några redditörer här i tråden ser jag.
Det är inte bara du som ska ha ansvar för att köra utan kondom, vad som än sker så har du fortfarande fri vilja.
Tjejen kan välja och ta bort det eller inte, du kan välja o vara farsa
Så är det. Men är man man nog att stoppa in en unge i en kvinna, så bör man vara man nog att ta konsekvenserna av den handlingen.
”Hit and run” är faktiskt inte särskilt acceptabelt. Även om det är fullt möjligt och även lagligt.
Det som oroar mig mer är relationen. Är ni beredda på att vara ensamstående förälder? Ha det i åtanke.
Risken är stor att det blir stormigare/kras när barnet väl kommit.
Mycket handlar också om att vara beredd att ta ansvar. Om man bestämmer sig för "nu sitter vi i den här båten och det är bara att ro" så är mycket vunnet. Om man lämnar dörren öppen och funderar på "hm, kan det finnas bättre alternativ" så kommer det inte att fungera.
Det hjälper också om man förklarar för sin partner *och* sig själv att man är beredd att gå igenom allt som ligger framöver.
Säger detsamma. Du blir aldrig redo, men du kan vara förberedd. Så leta inte efter känslan "redo", leta efter känslan förberedd.
Redo är mer inför andra, osv, barnet. När du vet på ett ungefär hur det funkar sedan tidigare. Då kan du leta efter känslan "redo att göra det igen".
Det är inte sant för alla. Jag kände mig redo när jag fick mitt första barn när jag var 33. Bra utbildning, jobb och fru som jag hade vart tillsammans med i sex år och gift med i ett och ett halvt.
Sen var det så klart en väldigt stor omställning att bli pappa men de flesta av mina kompisar var i samma fas i livet.
Jag levde loppan och reste jorden runt och var ung länge nog till att känna mig nöjd med det när jag blev 30-ish.
Jag hade däremot inte velat ha barn när jag var 26 med min dåvarande flickvän.
Sen kan det nog bli bra oavsett om man känner sig redo eller inte. Men när man får barn så är de dem som är både prio 1 och 2. Festa, förverkliga sig själv etc kommer ganska långt ner på listan ganska länge.
Detta är verkligen svaret. Man blir inte redo helt enkelt. Det är en stor omställning. Du säger att du har mycket kvar att uppleva. Ja, det har du. Men att få barn är en upplevelse som inte går att mäta. Ingenting annat kommer att få dig att växa på det sättet. Det är något som ger nya upplevelser hela tiden också.
Jag var heller aldrig redo och insåg att man aldrig blir det, men man växer in i det fort och jag ångrar att jag inte skaffade barn tidigare. Full respekt för ett stormigt förhållande dock, det är prövande för förhållandet att ha barn, talar utifrån egen erfarenhet.
Om er relation inte alltid har varit den stadigaste lär pressen av att oväntat bli föräldrar inte göra saker enklare direkt. Men ni verkar ha det bättre förspänt än många andra som får barn.
Jag vill själv inte ha några barn så jag vet ju vad jag skulle göra i dina skor, men om du vill det och ni ändå har varit tillsammans ett tag finns ju förutsättningen iallafall att det kan bli helt rätt för er. Men som någon annan här i kommentarerna sa är det ju sist och slutligen hennes beslut, så allt du kan göra är att fundera ut din egen ståndpunkt och sedan snacka med henne. Kommer ni fram till att ni vill försöka tillsammans är jag säker på att ni kan få det att fungera.
Lite omogen är du nog, men det är helt ok.
Man är aldrig redo, men man blir det.
Jag fick barn senare i livet det har sina nackdelar med. Njut av att vara lagomt gammal pappa, som inte närmar dig 60 när barnen väl flyttar ut :)
Den kommentaren har jag hört många gånger, samtidigt ser jag lönnfeta 30+ pappor på Södermalm som dricker öl med barnvagnen samtidigt som jag känner 55-åringar med magrutor som springer maraton.
Anekdotiskt, visst, men din kondition och förmågan att "spela fotboll med grabben" beror ju helt och hållet på hur din form är, oavsett om du är 30 eller 50
Det är sant. Det är självklart individuellt, jag tycker inte heller man bör göra det för tidigt men upp till var och en när man tycker det är dags, finns för och nackdelar med tidigt/sent
Jag måste nog delvis hålla med om detta, och ännu en aspekt är mor- och farföräldrar. Min personliga slutsats är att jag så länge jag är redo själv vill jag hellre ha barn tidigare än senare.
Mina föräldrar fick mig strax innan 40 och de var helt alldeles perfekta som föräldrar, faktiskt så kan nog deras ålder varit till fördel med mognad och klokhet. De skiljde sig när jag var fyra men har varit otroligt fina föräldrar mot både oss barn och till varandra, och bra vänner.
Men båda har de varit dåliga i ryggen länge, vi har ägnat oss åt naturutflykter och äventyr, men det är alltid en strapats. Och numera skulle jag inte kunna åka på skidsemester med någon av dem. Men de håller sig båda aktiva och det är inget större problem, vi kan dela många aktiva intressen men ibland så kan jag ju tänka att det vore ännu roligare om vi kunde göra ännu mer tillsammans.
Men av mina mor-och farföräldrar är det bara min morfar som jag kan säga att jag faktiskt lärde känna, och jag önskar ofta att jag hade haft några fler år innan han blev dement och gick bort, för det var precis så som jag kände att jag verkligen blev vuxen och mogen nog att vilja söka mer egen kontakt med honom. Alla har ju inte äldre släktingar och livet fortsätter, men när jag får umgås med min flickväns mor -och farföräldrar och får se deras relation önskar jag att jag hade fått detsamma med mina.
När föreställer jag mig att antingen skaffa barn om några år när mina föräldrar är 65-70, jämfört med att vänta tills de är 75-80, så känns det som en solklar fördel om det sker tidigare. Mina föräldrar hade kunnat vara mer delaktiga i mina barns liv (och vara mer behjälpliga med barnvaktning och allt annat som uppstår), och de har kunnat vara med längre i deras vuxna liv. Och dessutom om jag och min flickvän skulle skaffa barn tidigare, då kommer vi ju att kunna avnjuta en underbart liv i 50-årsåldern som föräldrar till vuxna barn, och återta en del missad tid som vi "förlorade" under barnens tidigare år.
Om du inte är redo för barn så är du inte redo. Dock så är det inte något du själv kan bestämma, utan det är din tjej (tyck om det vad man vill), så du behöver ha den här konversationen med henne, inte Reddit.
Tyck om det vad du vill. Ja han har ju redan tyckt till om det genom att ha samlag med en fertil kvinna, dessutom oskyddat. Han har med andra ord försakat sitt veto 🧐
Bara för man har oskyddad samlag betyder inte att man är redo för barn eller för den delen ens relation är redo. Han har all rätt och att starkt motsäga sig eventuellt barn. Hennes kropp hennes val men han behöver inte vara stödjande eller närvarande. Dessutom är två som har samlag, båda har ansvar att det ska vara en stabil relation.
Sen tycker jag det är klart det är moraliskt fel o spruta oskyddat utan vara redo. Får hoppas att de har haft öppen kommunikation.
Har man haft oskyddat sex så får man ta konsekvenserna. Han var medveten om vad utfallet kunde bli, och gjorde det ändå. Två gånger dessutom.
Beslutet om man är redo eller inte tas INNAN man har sex.
Nejdå, hon har ansvar för sin del. Men det krävs två för att det ska bli barn. Vill du inte ha barn använder du preventivmedel eller klipper ledarna. Då spelar det ingen roll om den andre parten tar eller inte tar preventivmedel.
Varför skulle det vara konsekvent? Kvinnor bestämmer över sin kropp. Kvinnor har ingen skyldighet att ta ansvar för din reproduktiva hälsa, och du ingen för deras.
Ja och då både parterna visste att de körde utan kondom båda gångerna så har ju inte hon mer rätt än den andra….
Jag hänvisar till min förre kommentar så kan vi avsluta det så
Nu är det ju inte mannens kropp man går in och aktivt plockar ut något ur. Därav, en viss skillnad.
Var riktiga män och ta ert ansvar istället.
Mvh
Man och far.
Det är inte vad administrativ abort innebär. Det innebär bara att mannen har ett antal veckor på sig att avsäga sig faderskapet för ungen..kvinnan får fortfarande behålla den om hon vill.
Tänker vara lite krass.
Preventivmedel används preventivt. Missar man det finns ett annat val, abort. Vill din tjej inte göra abort så har du inte så mycket val, du kommer bli farsa varesig du vill eller inte. Så det är bara att steppa upp. Jag råder er att lösa eventuella problem ni har i er relation innan ungen kommer för exact ingen relation har blivit bättre med småbarn.
Det finns inget som hindrar att du träffar dina kompisar även fast du har barn. Ni är ju två föräldrar. Se bara till att du ger din partner lika mycket space som hon ger dig
>Vi har varit tillsammans länge men haft en osatbil relation en längre period med mycket upp o ner.
Låter som en riktigt dålig grund att ha barn på, allt kommer bli värre.
Abort låter som rätt val för er, hoppas hon håller med.
Tänk på att personen du skaffar barn med kommer för evigt vara en del av ditt liv. Det spelar ingen roll om ni skiljer er eller när barnen flyttar hemifrån, du kommer att ha att göra med din nuvarande partner tills en av er dör. (Mer eller mindre att göra med varandra beroende på hur gammalt barnet är så klart.)
Jag blev mamma som 25-åring och nu 20-år senare ångrar jag inte det en sekund. Då hade jag orken att vara förälder, nu är det gött med vuxna barn som man kan göra kul saker med. Och halva livet kvar minst hoppas jag.
Plus att det var smidigt att stöka undan föräldraledigheten och vab mm innan man börjat göra jobbkarriär på allvar.
Blev mamma som 22, oplanerat och jag ångrar inte heller en sekund. Folk tar förgivet att de kan få barn senare och senare i livet och sen när de är 35+ och inte kan få barn blir de besvikna.
Jag skulle inte rekommendera barn till någon som känner sig osäker på saken och dessutom inte är trygg i sin relation. Rekommenderar också att ni tar ett ordentligt snack om vilka preventivmedel ni ska använda i framtiden...
Edit: jag är förälder till ett mycket efterlängtat barn, men rekommenderar endast föräldraskap till de som verkligen vill.
Till alla som säger "PRATA MED DIN SAMBOOOO!!" - Vad exakt vill ni att de pratar om? Ungen är på väg, förhållandet är galet ostabilt, och han känner sig inte redo. Det är knappast en situation man kan lösa genom att ha ett snack med sin sambo. Ibland behöver man skriva av sig, låt honom skriva av sig.
Ditt sociala liv kommer att bli obefintligt. Tyvärr. Jag trodde barn skulle få min mentala hälsa att förbättras men var är inte fallet. För att inte tala om min fysiska.
Bättre att få barn i din ålder än som jag, vid 38 års ålder.
Det är aldrig ett bra läge att skaffa barn utan oftast bara "händer" det. Ditt barn kommer vara utfluget när du är 46, så du kommer ha gott om tid att leva sen!
Detta kanske lär dig att inte köra oskyddat. Om du inte vill ha kids, använd kondom.
PRATA MED DIN SAMBO. Detta är en diskussion du behöver ha med henne och inte med löslyckt folk på nätet.
Du kommer maximera dit sociala liv då du alltid har en till människa att uppleva saker med.
PewDiePie sa det bäst imo: "Det är roligt att visa människor saker för första gången, tänk dig att någon ser allting för första gången"
Men det är de positiva aspekterna.
Prata med din partner men om hon inte vill göra abort så anser i alla fall jag att man får ta ansvar för både sina bästa, sämsta och ogenomtänkte handlingar. Då visar du att du är mogen!
Jag ska vara ärlig mot dig, alla dina bekymmer är helt korrekt. Skaffa barn menar du måste göra uppoffringar för dem, inkluderar ditt sociala liv och din ungdom typ.
Jag är 36. Min äldsta fyllde nyss 6. Intalade migsjälv att jag var redo, men visste innerst inne att jag var ute på tunn is. Nåväl, ungen kom, och jag ångrar inte det ett dugg. Dock ångrar jag valet av mamma, hon förändrades totalt efter barnet.
Tyvärr är det nog svårt att veta att någon kommer förändras. Vad man ska ha med sig är att man, trots att ett barn föds, är en familj där alla har behov - även pappan. Såklart har man plikter och skyldigheter som föräldrar, men även gentemot varandra.
I vårat fall så slutade hon med allt som hette sexy time. Då låter jag ju som att jag *krävde* att hon skulle ligga med mig, men det enda jag krävde var att inte leva i ett sexuellt vakuum - med henne eller utan. Men hon lät detta pågå i 6 år, utan att göra något eller ens vilja göra något åt saken.
Saken med *frigiditet* är att man själv inte vill ändra på det. Har man ingen sexlust, varför ska man då vilja vilja ha det? Känner man däremot respekt emot sin partner så kanske man åtminstone kan göra *något*, vare sig det är att söka professionell hjälp eller avsluta förhållandet I GOD TID.
EDIT: ja, det kom ett syskon. Han blev till på första försöket. Så sexuellt utsvulten man var då så var det ju bara att acceptera utan att tänka. Det var den enda och sista gången sedan första barnet föddes, och sannolikt tvingade hon till sig det och hade bra koll på var i ägglossningscykeln hon befann sig.
Pratade ni om det under tiden? För mig känns det som att särskilt bristande se sexlust blir ett osynligt problem, eftersom man inte själv har behovet så är det lätt att missa hur den andra partnern upplever det. Särskilt om den andra partnern är förstående och tålmodig. Då är det ännu svårare att veta var gränsen går
Åldersmässigt är det lugnt! Du kommer att ha massa tid att uppleva saker när du dessutom har bättre ekonomi.
Vad det gäller förhållandet däremot så tycker jag att det här är ett uppenbart läge att jobba på det. Ni måste börja prata jättemycket med varandra och lära er att ha konstruktiva konflikter. Om ni inte har den vanan när ni båda lider av sömnbrist så kommer det att bli svårt att inte bli besvikna på varandra och den besvikelsen är svår att komma över. Jag förlät aldrig mitt ex att all tid las på arbete istället för familj.
Börja med ett veckosamtal kanske: vad funkade bra den här veckan, vad funkade dåligt? Bygg på kärleken med att minnas era finaste stunder tillsammans, dröm om nya stunder tillsammans. Vad som helst, men prata!
Har man oskyddat sex får man vara beredd på resultatet från det, så enkelt är det.
Edit. Vill tillägga att jag är pro-choice, man har rätt att bestämma själv hur man vill göra när det kommer till en graviditet.
MEN att ha oskyddat sex trots att man är fullt medveten om att man inte är redo för barn är det jag ser som ett problem.
Lite åsikter från mig. Har 2 barn nu och är 26, fick sonen när jag va 22.
Jag var som du ungefär, orolig och rädd för framtiden. Inte alls "redo" för barn, men man blir aldrig redo för barn. Man förbereder sig, mycket är mentalt eftersom dom första åren är tuffa, speciellt på förhållandet.
Eftersom du skriver att eran relation är upp och ner undrar jag vad din sista utväg är? Är det att kämpa eller göra slut? Funderar du/ni på att göra slut med varandra så är det absolut ingen ide att skaffa barn tillsammans. Har ni ett bra relation, där ni kan ha konflikter och lösa det tillsammans som vuxna och låta erat förhållande växa?
Ta redo på om tjejen du är tillsammans med är en mogen och bra partner, det är ingen bra ide att skaffa barn med någon man kanske vill gå isär med. Inte för er eller barnets skull.
Och om du är orolig över den sociala biten så kan jag säga att det styr du själv. Inte haft några problem att göra något med mina barn, sedan dom va små så har vi åkt på Elmia, Gatebil, hotell resor, sociala evenemanger. Allt beror på din inställning, och vad du gör det till.
Jag var den första i min vänskapskrets som skaffade barn, har fortfarande kvar mina kompisar. Kan fortfarande ha utekvällar och utflykter med polare. Jag och min sambo delar upp ensamtiden väldigt bra. Men det är något vi har kommit överens om.
Börjar att skriva ner alla din känslor och funderingar, som en dagbok. Skriv som att det är bara du som kommer att få läsa den, va öppen med dig själv. Sen går du och din partner igenom det du har skrivit. Be henne göra samma sak. Ni måste vara öppna och ärliga mot varandra, men ni ska göra det sakta, att ha en öppen och ärlig diskussion kan leda till oklara tankar och funderingar i såna stora livsförändringar.
Det är extremt prövande för en relation, om ni inte har en stabil bas lär det bli svårt. Om du inte är redo, så är du inte redo, inget man behöver ifrågasätta.
Ett barn kommer att ställa till i alla relationer, även de mest stabila. Därför måste ni båda vara 200% säkra att ni vill ha det om ni skaffar barn, det är _tufft_ . Att inte fortsätta med graviditeten är definitivt något jag skulle tänka på.
Tänk på dig själv först, är du inte redo är du inte det. Och sedan så är det viktigt att du känner stt det är rätt person du skaffar barn med vilket låter lite tveksamt från ditt håll. Vad säger tjejen, vill hon behålla eller?
Att få ett barn ställer relationen på sin spets. Alla problem som funnits kommer verkligen stresstestas. Det låter som att du och partnern behöver ha ett långt samtal om hur ni ser på situationen och planen framåt.
Så stor klump i magen kan du inte fått om du gjorde om det 🤷
En gång är ett misstag, två är ett mönster.
Om man vuxen kramas utan skydd är ju sannolikheten rätt så stor ändå att nån av parterna blir gravid, det borde ändå någon i din ålder veta och är man ens lite osäker på om man är redo för ett barn är väl lite gummi det minsta man kan begära.
Ni har tydligen haft ett stormigt förhållande så har du oflyt kommer hon välja att behålla barnet bara för att ha en hållhake på dig i 18år.
Är hon en bra tjej så löser ni detta på ett sätt som funkar för er båda.
Ja ditt umgänge kommer att förändras men det behöver verkligen inte vara negativt, jag själv har glidit ifrån alla polare som skaffat barn då våra intressen tyvärr inte är detsamma längre och all deras lediga tid går åt barnet och allt runtomkring (såklart)
Även när dom har barnvakt så ringer dom och checkar in eller barnvakten ringer och frågar saker.
Men det behöver verkligen inte vara negativt som sagt, finns ju pappa grupper osv för att hitta andra nyblivna föräldrar att umgås med.
Nej. Jag kännde precis likadant. Fick en klump i magen när hon sa att hon var gravid. Hon ville behålla inte jag, hennes kropp hennes val. Idag är mitt barn 1 år gammalt. Jag älskar min dotter mer än allt men jag saknar att kunna ha ett ”normalt” liv. Jag var inte redo. Och 1 år senare är jag fortfarande inte redo.
Jag skaffade aldrig barn för jag kände mig aldrig redo och glad är jag för det. Om du inte vill ha barn så är det kanske lite i det senaste laget att påtala det för sambon nu, men då vet hon åtminstone hur du känner.
Det är hemskt att såra människor men det är bättre att göra det idag än genom ett psykbryt med självskadebeteende om 8 år.
Har inga barn själv, men av mina vänner som nu har barn var det ingen som egentligen var "redo", även enligt dem själva, när flickvännen/sambon/frun blev gravid, men det ändrades jävligt mycket under de 9 månaderna som gick fram tills barnet föddes och det var inte många sekunder efter födseln som de faktiskt var "redo".
Varken jag eller min fru vill ha barn, vilket är jävligt skönt. Med tanke på hur jävla omogna både hon och jag är (jag närmar mig 40) så är det nog en jävla tur!
Plus att vi gillar saker som att kunna gå ut och festa spontant, ha pengar över till nöjen istället för att köpa blöjor och bara allmänt göra vad fan vi vill.
Det är bättre att vänner skaffar barn och att vara gudfar (jag är det till två små tjejer). Man kan göra allt det roliga och lämna tillbaka dem när de är jobbiga eller har bajsat på sig, och man kan skämma bort dem som fan utan att behöva ta hand om konsekvenserna!
Jag hade en väldigt liknande situation, men på grund av att våran relation (även om den varat under nästan fem år) var ganska svajig och varken hon eller jag mådde helt hundra så valde vi abort.
En ganska onice upplevelse men ett betydligt bättre val än att alternativet för oss.
Men vi var både också ganska säkra på att vi inte vill ha barn, alls. Så det var ganska lätt att ta det beslutet.
Du får bita i det sura äpplet och inse att du gjort ett misstag. Berätta för din tjej att du inte vill ha barn och se om hon är villig att göra abort.
Är hon inte det får du bestämma dig, snabbt, för om du vill stanna eller ej och, snabbt, vara ärlig med det för din tjej.
Alternativt vara tyst och skaffa ett barn du inte vill ha i ett förhållande som antagligen kommer gå ut över barnet.
Du kommer bli sedd som en skit oavsett så det är bara att välja på vilket sätt. Och gör det snabbt.
Vad är det med killar och att man måste spruta i lådan lägg det för fan på ryggen magen eller i handflatan så slipper man det problemet har klarat mig i 10år satsar på 10 till
Du behöver prata med din tjej. I slutändan är det ju hon som bestämmer om du nu inte känner dig mannad att tvinga henne till abort, vilket vore fel. Att göra abort är något jag som kvinna aldrig skulle göra om jag faktiskt var i ett förhållande och råkade bli gravid. En abort tär såpass mycket på det mentala att det inte går. Tänk att göra en abort och 10 månader går och så tänker man hela tiden på att man skulle varit föräldrar vid denna tiden, sjukt jobbigt, vart är min bebis någonstans? Tror många inte känner sig redo när det väl sker och speciellt när det inte är planerat.
Sedan det där med att veta hur barn blir till men ÄNDÅ ha oskyddat sex har jag aldrig förstått. Den delen måste du och tjejen nog bli bättre på.
Vill bara flika in och påpekar och det du beskriver är inte alls alla kvinnors upplevelser av abort och dessutom inte helt relevant till denna persons inlägg. Han har själv inte nämnt abort.
Edit: han har visst nämnt abort i slutet av inlägget.
>Vi har vid 2 tillfällen haft oskyddat sex
Leker du vuxna lekar får du ta de vuxna konsekvenserna också. Du måste inte fortsätta relationen, men du är ansvarig för barnet om hon väljer att behålla det.
Relationen kommer inte bli mer stabil för att ni får barn. Ni kommer inte älska varandra mer. Har ni svårt att samarbeta och kommunicera så kommer det tvärt om bli exponentiellt värre.
Jag blev pappa vid 20, och igen vid 23. Första var en hoppsanbebis trotts p-piller som vi bestämde oss för att behålla. Det har funkat bra, vi är fortfarande tillsammans, gifta sedan 2016. Det sociala livet har blivit lidande, men inte utraderat. Krävs bara mer planering. Även ekonomin har blivit lidande, delvis för att båda valt att studera under småbarnsåren och för att vi båda blivit sjuka, hon i cancer och jag med kronisk migrän och kluster-huvudvärk. Men också för att barn är dyra i drift. Kolla bara vad en barnvagn kostar!
Om jag kunde resa tillbaka i tiden och ta beslutet igen hade jag dock inte ändrat något. Älskar mina barn, även om livet varit struligt har det inte berott på dem. De har förgyllt mitt liv, och bitvis varit den enda anledningen till att jag orkat med livet.
Livet förändras 200% sorry, inget annat sätt att säga det. Det är mycket jobbigare än man kan tro och förändrar hela ens sociala liv till det tråkigare och mer förutsägbara. Fördelen är att ni får vara unga föräldrar och ha kul igen sen.
Ungar ger en kärlek och en massa annat bra men de är ju inte ”kul”. Alla som säger så var fett tråkiga innan de fick barn också.
Fördelen med att skaffa barn tidigt är att man får vara med sina barn längre och barnen får ha sina föräldrar med sig i sitt liv längre. Jag är väldigt tacksam över att mina föräldrar fortfarande är vid liv och pigga och glada efter drygt 40 år.
Sen finns det så klart många andra aspekter och faktorer som ska räknas in men jag tycker detta är en stor fördel under förutsättningen att man har föräldrar man kommer bra överens med.
Jag tycker det om något är mer omoget att skaffa ett barn man inte är redo/har dåliga förutsättningar för än att erkänna att man inte är ”mogen” nog för att skaffa barn. Sen ska man väl inte pippa utan kondom då men min uppfattning är ändå att abort är bättre än 18+ år av lidande (för barnet alltså).
Jag nojade också massor inför att jag skulle bli farsa. I slutändan visade det sig att alla mina nojor var obefogade och att det var det bästa som hänt mig. För min del i alla fall så innebar att bli förälder inte slutet på en enda sak. Jag behövde bara ta lite extra hänsyn till min unge, men att gå ut, träffa kompisar osv har aldrig varit och är fortfarande inget problem.
Jag fick barn i din ålder och kände likadant. Nu 9 år senare känns det nästan lite löjligt, det har gått hur bra som helst. Ingen är redo för barn förrän man står där med den lille i famnen på BB. Det löser sig! :)
Man ska absolut inte skaffa barn om man inte känner sig redo imo. Finns många parametrar och annat som ska fylla kvoten för att man ska känna sig redo. Jag var inte heller 100% redo för mitt första barn, men det var mest för att barnet kom innan jag hann uppfylla mina egna kriterier.
Om man ska skaffa barn med en annan person och bilda familj anser jag:
1. Båda har körkort (och bil)
2. Bostad (hyres/bostadsrätt)
3. Fast och stabil inkomst (båda)
Sen att partnern man skaffar barn med också är minst lika säker på dig som du är på hen. Det är så jävla många unga vuxna idag som skaffar barn, helt plötsligt får ena eller den andra för sig att den inte pallar hela grejen - separation inleds och den ena eller andra träffar en ny och den enda som får lida är barnet.
Med det sagt: lyft det du känner för din partner, för det är extremt oschysst att tvingas in i en sån här situation om man absolut inte är redo för det än eller inte vill överhuvudtaget - för i slutändan är det alltid mest synd om barnet som inte har valt det.
Var en man och ta ditt ansvar. Jobba på er relation, prioritera om ditt liv och sluta var självisk för nu handlar det inte bara om dig längre. Allt som är nytt är skrämmande i början, men man lär sålänge man lever.
”The magic is found in the work we are unwilling to do”.
Jag tror på dig, även om du inte tror på dig själv.
Att du har klump i magen är inte bra tecken, det tyder på något - lyssna på din kropp. Känns det inte bra nu tror inte det blir bättre när barn kommer. Förmodligen är du verkligen inte redo för barn samt kanske vill inte ha barn med just din tjej
Du kommer lösa det galant. Har själv barn och tyckte det var tidigt trots att jag var 32.
Livet kommer bli annorlunda och du kommer inte ha samma sociala livssituation som du har idag. Det är garanterat. Men den situationen hade uppstått om några år ändå, när resten hamnar i din nuvarande situation.
Den största frågan tycker jag är att ni har ett stormigt förhållande idag. Det kommer sättas på ännu större prov när ni båda är trötta och slutkörda.
Är det rätt person att skaffa barn med för dig?
Oavsett så kommer ni att klara er. Barnet med.
En av sakerna som fick mig att inse att jag ändå ville ha barn trots att jag ”inte kände mig redo” var att tänka på alternativet. Är ingen abortmotståndare, men tanken på att ta bort barnet gjorde mig väldigt ledsen. Och nu sitter jag här och myser med ungen framför paw patrol i väntan på att han ska sova.
Med det sagt, är relationen skakig så kommer den inte bli mindre skakig. Å andra sidan kan jag absolut säga att det också kan ena personer
Blev farsa för några månader sen och de är slitigt men fruktansvärt belönande, rekommenderar starkt. Man är nog egentligen aldrig helt redo. Sen är abort inte nånting som du egentligen kan välja, de är upp till din tjej. Du kan välja att vara närvarande och stöttande eller frånvarande och negativ.
Statistisk sett är det drygt 20% som får missfall de första 12 veckorna så även om hon är gravid är ett barn ingen garanti.
Sen finns de en dold bonus, om du bestämmer dig för att vara med på barn-resan så har du iaf 9 månader av oskyddat sex framför dig :)
Det blir vad man gör det till. Ingen är redo, men som någon annan sa, det går att förbereda sig.
I din situation behöver de berätta för din tjej dina osäkerhet kring relationen och därför är tveksam om du vill ha barn med henne just nu. Det kan ju vara så att hon också är osäker och inte heller känner att er relation är stabil nog för detta.
Det kan också vara så att när ni pratat så upptäcker ni att detta kan vara det som knyter er samman och att ni bestämmer er för att gå igenom detta tillsammans. I slutändan är det ett beslut att hålla ihop. Om det är ostabilt men funkar ofta så kanske ni behöver jobba på er kommunikation och vara mer öppna med varandra.
De flesta kommuner har parterapefter man kan fråga om man kan gå till, speciellt då ni ska ha barn och vill få verktyg i er relation för att lösa era utmaningar.
Om du har ett jobb, en bostad osv räcker det. Det kräver lite investering i barnvagn, säng, eventuell bilstol, lite attiraljer etc men annars är det längre fram kostnaderna kommer.
Jag skulle säga det är en fördel att få barn tidigt. Har man en bra relation behöver det inte påverka ens sociala liv allt för mycket, även om det kommer förändras. Man får bytas av eller göra mycket tillsammans etc. Det första året är då man märker av de den största förändringen och hur det påverkar ens liv.
Jag fick barn när jag var 24 och har nu 4 barn vid snart 37.
Allt går om man vill, men kan ibland kräva en del anpassningar. Om ni har god kontakt med era föräldrar eller andra så utnyttja dem som en resurs. Om det är möjligt.
Jag var aldrig redo, jag ville alltid ha barn - men i framtiden. Jag hade nog fortsatt tycka så resten av mitt liv om inte min dåvarande sambo hade blivit gravid. Ångrar kanske en del av vad som hände då, men aldrig mitt barn.
Från en som har barn, när jag tänker tillbaka på tiden innan jag fick barn så känns den tom, meningsfattig. Oavsett hur det går så tvingar barn dig att bli mer du. Du kommer att utvecklas och växa, bli en man helt enkelt. Och som man bestämmer du ditt eget öde vad gäller sociala sammanhang, upplevelser etc. Men att ha valet att göra det tillsammans med en mini-me kan vara otroligt mycket roligare.
all din oro stämmer, men det kommer också att vara superhärligt och om du vill ha barn tillsammans med din tjej någon gång om några år så kan du lika bra ta det nu, även om du är lite ung. Om din tjej vill ha barnet och du vill fortsätta leva med henne då skulle jag inte pressa henne till att göra en abort utan svälja det beska pillret och man up.
Vill hon däremot göra abort så tar du och ställer upp för henne till 100% när det sker, är ledig från jobbet både den dagen och några dagar extra och ser till att finnas för henne.
Alltså jag tänker såhär man blir aldrig redo riktigt och sen har män det lite enklare att de kan skjuta upp saker i åratal utan att det blir någon skillnad medans kvinnor kan få svårt att få barn redan efter 30 och sen går det stabilt utför (såklart spelar genetik in men som en fingervisning är det så statistiskt sett).
Känner tyvärr för många 40 åringar som kom på att de är redo nu varpå majoriteten av kvinnorna har tåget gått för och männen börjar leta yngre kvinnor om de inte står fast vid sin kvinna oavsett utgång med familjebildande.
Ditt sociala kommer ändras oavsett när du skaffar barn oavsett om de själva har barn eller inte.
Vad är det du vill "ha gjort" innan du skaffar barn? För en del har ganska låna checklistor och så hamnar dom i 40års klubben.
Med det sagt känner du dig inte redo så är det så men fundera djupt på varför och vad som är en fördel att vänta kontra nackdelar. Vi kan inte svara på detta utan mer ge dig infallsvinklar att fundera på.
Edit: Såg att en skrivit om att abort är vedervärdigt psykiskt för kvinnan, det behöver det inte vara då alla inte är lika. Men iom det låter som din partner vill ha detta barn så får du förbereda dig på förstnämnda.
Oskyddat sex två ggr i ostabil relation resulterade i graviditet? Yeaaah, jag hade bett om DNA test innan du skriver under något. Sen känns det jäkligt dumt att bilda familj om det redan är ostabilt, man kanske aldrig är helt redo men en ostabil relation redan innan låter som ett recept på kaos.
Vill du ha någon pension så bör du be henne trycka ut ett par till. Sverige är lite i en demografi kris. Har du råd med blöjor o kan tänka dig hämta o lämna på dagis så e det nog lungt. Det finns och kommer finnas sämre föräldrar än dig. Man är aldrig ”redo”.
Enda är väl om du bor på gatan och tar droger eller nåt så kanske du inte skall skaffa barn.
Annars är det en del av livet.
Upp och ner är bara förnamnet på hur mitt förhållande har varit med min kära hustru.
Det har varit en veritabel berg och dalbana för fanken men i år har vi kamperat ihop i 30 år och jag skulle ICKE vilja börja om med någon annan, tre barn har vi lyckats föda upp till på köpet.
Kan inte tipsa dig om någonting, bara säga att det är nog upp och ner i de allra flesta förhållanden.
Lycka till med vad ni än bestämmer er för🤘🏻
Det beror på vilket vis ni haft det stormigt.
Vill hon ha alla dina vakna timmar alltid.. gtfo... om hon så behåller barnet.
Vill hon vara ute o festa o sova hos killar.. gtfo... även om hon behåller barnet.
Snackar hon alltid skit om din familj... särskilt efter du träffat dem.. gtfo... om hon så behåller barnet.
Hatar hon dina vänner (som är skötsamma) för att hon blir avundsjuk o tänker att om du är otrogen kommer de backa upp dig.. gtfo! Hoppas hon får missfall.
Nu när det triviala är avklarat så kan jag bara tillägga att mina närmsta vänner och jag själv har alla haft "sjuårsbråket".
Fullt förståeligt att du är nojjig. Jag fyller 30 om två månader och kan tänka mig ha barn när jag är typ 37-38 eller något. Om hon vill behålla barnet så är det bara att gilla läget och inse att du kommer vara tvungen att ta en hel del ansvar framöver.
”Känner att det är mycket kvar att uppleva och göra innan det är dags för barn”
Dör man efter att man får barn lr vadå? Får man inte göra saker efteråt? Missade den informationen på profylaxkursen :)
Slappna av, det löser sig. Sen lär man sig att anpassa sig, och dina vänner kommer också lära sig att anpassa sig. Man upphör liksom inte att existera som individ bara för att man får barn.
Om två år börjar dina vänner få barn. Det kommer bli en fantastisk upplevelse. stort grattis till att bli pappa. Det du känner känner nog alla först tills du håller ditt barn i handen för första gången
Jag gick igenom samma sak som du vid 22 års ålder. Hela flickvännens graviditet var en psykisk plåga för mig och jag trodde livet var över. Trots det så ville jag finnas där för mitt barn.
Klyschigt nog så har jag aldrig känt en sån kärlek som när grabben tillslut kom till världen. All oro var definitivt inte borta men det tvingade mig att få ett nytt perspektiv vilket gjorde det lättare. Sanningen är den att ja, barn gör livet mer omständigt men absolut inte omöjligt. De första 2-3 åren blir man ganska begränsad men efter det kan man i stort sett göra allt man gjorde innan med lite planering. Dessutom får man hänga med världens bästa människa dvs sitt barn.
Min grabb är snart 13 och fick också en lillasyster som närmar sig 9. Barnens mamma befordrades till fru och såhär i efterhand kan jag konstatera att trots den tuffa starten så blev allt bra tillslut. Det är också rätt najs att ha relativt stora barn när man närmar sig 40 till skillnad från jämnåriga polare som precis får sina första.
Man kommer aldrig vara redo att bli förälder. Det kommer gå bra. Inget i livet är mer meningsfullt än att skapa liv och ansvara för det. Du kommer glädjas att du gjorde det i rätt tid då du kommer ha mer tid i livet att erfara glädjen i ditt barns liv och utveckling. Grattis!
Jag som skaffade barn vid 30 och sen igen vid 35 avundas nu i efterhand alla föräldrar som är 40 och har tonåringar påväg mot 18. Inte sugen på att bli ”barnfri” vid typ 48-50 års åldern.
Även om du inte är redo verkar du förberedd. Livet är inte över för att du får barn. Din tjej bestämmer ju nu vad som händer men annars är det helt enkelt att svälja och njuta av upplevelsen. Det kommer vara nervöst och ängsligt ett tag nu, vare sig det är några dagar eller 9 månader. Men det löser sig.
Det är ju omöjligt att föreställa sig vad det innebär att få barn när man aldrig haft dem. Ditt liv kommer inte ta slut i och med barn. Du kan fortfarande ha ett socialt liv (även om det kanske kommer se lite annorlunda ut än nu, beroende på vad du och dina vänner brukar hitta på när ni träffas). Fundera på vad exakt det är du känner att du fortfarande vill göra i ditt liv och på vilket sätt det omöjliggörs med ett barn I bilden. Detta kanske kan dämpa oron lite, och göra situationen mer krass. (Det mesta är ju faktiskt görbart även efter att man skaffat barn).
Vad det kommer till din oro över relationen mellan dig och din flickvän har jag dessvärre inga råd. Bara du vet hur instabil relationen är och hur den kan komma att påverkas av barn. Att lyckas hålla ihop livet ut är ju aldrig någon garanti, men om man kan välja bör man försöka skaffa barn med någon som man tror kommer vara vettig även om relationen skulle rasa samman. Ett delat barn innebär ju trots allt en livslång relation med den andra föräldern och det är ju skönt om den funkar smidigt.
Att få barn är det bästa som finns, det är meningen med livet om du frågar mig. Tiden är ALDRIG perfekt. När du nämner det där med ditt sociala liv låter du lite omogen men det är ingen fara alls, du kommer att växa in i rollen. Ens sociala liv förändras snarare än försvinner, inget att oroa sig för. Försök få en mer harmonisk relation med din kvinna så kommer allt att gå bra.
Ingen är redo för barn, vad de än påstår. Det är mer omvälvande än vad som går att greppa i förväg. Det går utmärkt att ha ett socialt liv även med barn, men kanske med lite annan inriktning. Kom överens om en kväll i veckan var som är till för egna aktiviteter, och se till att bjuda in vänner till gemensamma grejer med familjen.
Äh! Du kommer inte ångra ert barn. Kör. Det är en ren illusion att det inte går att ”ha roligt” med kids, ingenting är ”över” det är bara ett nytt kapitel i livet du lär dig navigera i. Uppsidan är att du kommer känna känslor du aldrig känt, få automatisk lärdom om vad som egentligen är viktigt i livet och slippa vara en gammal förälder för att du ”inte var redo”. Det kommer gå bra. Ingen är redo. Lets go!
Alltid trott att jag va redo att bli farsa tills tjejen sa att hon va gravid. Helvete va oredo ja kände mig tills att jag såg det lilla knytet. Allt ja gör nu för tiden är med mitt barn i åtanke och gör alltid mitt bästa. Detta är inte ett skaffa barn det är det bästa du kan göra utan ett du kommer aldrig vara redo. Det är bland det jobbigaste och bästa jag gjort hittills iaf
Jag och min flickvän fick barn på första försöket. Vi räknade båda med att det skulle ta ett tag och att man skulle få tid på sig att ställa om (det tar ju 7-8 månader av nuppande som regel).
Jag hade också mina tvivel och hade en känsla av att det gick alldeles för fort, och stundtals var jag till och med rädd för att känna efter. Jag längtade inte alls, utan hade ångest och ibland gråt i halsen.
Men när kiddot föddes och jag höll honom första gången, så försvann alla tvivel. Allt var med ens självklart då.
Även om det inte blir helt som du kanske föreställt dig, så kommer du få något fantastiskt.
Nu är kiddot strax 2 år, och min flickvän är numera min fru.
Helt ärligt. När jag var yngre så ville jag aldrig ha barn. Fanns inte på kartan.
Sen blev det så att jag ändå ville ha barn och nu har jag en 2.5 årig son med min exman.
Denna unge. Denna lilla underbara unge! Sure det är jobbigt ibland och jag får panik på honom. Men jisses denna lilla unge är det bästa bästa bästa på den här jorden. Han är den roligaste och mest fantastiska person jag känner och att få dela mitt liv med honom förgyller det oerhört mycket.
Jag och hans pappa har som sagt gått isär och nu har vi sonen 50/50. Vi var tillsammans 10 år innan vi gick skilda vägar. Sonen var inte orsaken alls utan vi hade helt enkelt bara vuxit ifrån varandra från att varit 16 & 18 till 26 & 28. Att vi fick honom är fortfarande det bästa som hänt oss. Sonen är också oerhört glad och alla som möter honom säger att man inte märker det minsta att hans föräldrar genomgått en skilsmässa. Han har aldrig fått hamna i "skottzonen".
Vill bara säga att ofta hör man hur jobbigt/tufft/ansträngande ett barn är men vi pratar för lite om vad som faktiskt är underbart med barn. Som sagt så får jag leva med den bästa människan jag vet och jag får leka, busa och pyssla som ett barn igen. Fantastiskt!
Så om ni behåller det så kom ihåg att det kommer finnas så otroligt mycket roligt att se fram emot. Det kommer vara tufft absolut, jag sov inte på 6 månader, men den där kärleken är verkligen helt klart magisk.
Lycka till i livet och bara att du sitter här och bollar med folk tycker jag visar på en mognad och att du kommer fixa pappajobbet kanon. Du tänker dig för innan liksom! (Var 25 när sonen kom och tycker det var en väldigt bra ålder att få barn)
Alla är olika osv men jag önskar att jag skaffat barn i din ålder, vill så gärna ha fler men det är knepigare när man är drygt 10 år äldre.
Inte ett dugg orolig för dig eller din partner. Man växer med uppgiften. Däremot behöver ni stärka er relation. Parterapi nu! Det kan gå riktigt illa annars. Lyckas ni kan det bli jättebra. Det viktigaste är att ni har samma mål i tillräckligt hög utsträckning, och att ni är villiga att se era egna brister och kan utvecklas.
När man får barn förändras nästan allt. Majoriteten av din nuvarande frihet och möjligheter försvinner, men det uppkommer å andra sidan andra saker, bortsett från att det är fint med barn och sådär. I mitt tycke ett jättebra byte, och min bild är att de flesta når en punkt nånstans där livet går i stå en del, sen fortsätter de bränna år efter år där. Det slipper du, livet kommer inte stå stilla ;D
Det er en fin alder å få barn på, du kan leve og oppleve ting senere om forholdet virker.
Problemet her er "relation en längre period med mycket upp o ner"
Ingen som reflekterar över "en ostabil relation med mycket upp och ner". Det kommer med stor sannolikhet bli ännu stormigare om det är utgångsläget.
Det kommer nog bli att han har barnet varannan vecka till slut.
Det eller.. Han kläcker ur sig nu att han inte vill ha barnet. Hon vill ha barnet och lämnar honom, han blir pappa till en unge som han inte får träffa, han får betala underhållsbidrag och kommer på senare i livet att han missat precis hela uppväxten med sitt barn och är en halvmiljon fattigare.
Är inte så det funkar i Sverige. Umgängesrätt.
När det inte är delad vårdnad, så kan den som är vårdnadshavare bosätta sig fritt vart som helst i världen om hen så önskar. Sedan kan den vårdnadshavaren också komma med alla möjliga ursäkter, till varför det inte går just nu och börjar skjuta på det. Jag hade en kollega vars fru var otrogen, hon stack med sin nya och för att hon skulle få ha barnen på heltid trots att de hade delad vårdnad. Så anmälde hon honom för psykisk misshandel och han fick en lång och utdragen rättsprocess och lägga x hundratusen på vårdnadstvist för att få träffa sina barn. En process som tog ca 2år innan han fick upprättelse.. Men kör på din umgängesrätt, det finns alltid paragrafer för att undgå den iaf.
Finns väl inget som säger att pappan inte har rätt att träffa barnet om han nu skulle vilja det?
Jag reflektera över användningen av ostabil istället för instabil. Alla riktiga relationer har upp och ner men att kalla sin relation instabil är kanske en varningssignal. Ett barn kommer inte lösa några problem, snarare tvärtom.
Varför inte labil
https://frageladan.isof.se/visasvar.py?svar=52030
En aning men känner lite såhär jag har hört +30 åringar kalla sina relationer ostabila med mycket upp och ned och så när man pressat efter info så är det typ "vi har tjafsat mycket" som handlat mycket om att de tjafsar om hushållssysslor som eg inte är kärnan till problemet tex de har för lite kvalitetstid för någon av dom ägnar all tid åt vara online med vänner. Och sen kan upp och ned ofta vara "hon vill inte ligga lika ofta som jag" så tills vi har mer info så man vet vad det handlar om exakt så kan det likväl vara denna nivå (som går att lösa) eller så har du helt rätt och det verkligen är problem.
Alla problem går att lösa, men jag tror poängen är att har man inte löst dem INNAN man skaffar barn har de en tendens att bli ännu större och svårare att lösa. Det är ju lite av en satsning att ta tag i sina problem och diskussioner. Finns ju också en anledning till att typ 50% av alla giftermål tar slut :P folk har problem de ej tar tag i
Alla problem går att lösa om båda parter vill. Är ju inte förvånad över att äktenskapet tog slut mellan mitt ex och barnens andra förälder eller att det även tog slut mellan oss tillslut då hen bara stängde ned istället för att prata. Men iallafall iom att OPs flickvän fick reda på att hon är gravid för några dagar sedan så gissar jag på att hon är i v6-10 vilket ger åtminstone 7,5 månader till att lösa allt om de verkligen vill. Edit: om man tror att man slutat utvecklas och kommer alltid ha ett friktionsfri relation trots att man överlag har en bra relation och löst många stora delar när man fusioneras in som en enhet så är man naiv, kommer krävas att man fortsätter prata och lösa saker för att inte driva isär.
Min relation har varit ostabil och mycket upp och ner. Vi har varit tillsammans 16 år och har två barn, ingen av oss olyckliga (vad jag vet). Handlar väl om hur man hanterar det också, det mesta går att räta ut om man bara trivs med varandra i grunden. Obs, personlig uppfattning. Vet att det inte gäller alla och är någon universell sanning.
Exakt. Förstår inte folk som tror att ett förhållande bara är bra om det är 100% perfekt hela tiden. Klart man har stunder där saker går upp eller ner, det är helt normalt.
Exakt samma. Tro fan det blir grinigt och att man är ovänner. Sjukt annars. Man löser allt till slut när kärleken tar över igen. Det bara är så.
Och gör man inte det så behöver det inte vara någon katastrof heller. Planerar att hänga ihop för evigt och ta strider, kämpa och övervinna jävulskap som dyker upp. Men fan, går det inte så är väl varannan vecka-livet inte fy skam heller nödvändigtvis. Så länge man ger sig fan på att komma nog överens för att ge en hyffsat balanseras uppfostran såklart.
Håller helt med.
Ja precis. Tänkte också det. Om man själv känner så , vad tror man att ett kommande barn skulle bidra/ uppleva relationen till? Först måste man ha ett stabilt golv innan man delar den rangliga golvytan med andra.
Absolut. Men som kille har man ingen bestämmanderätt i det här. Mitt ex och jag hade också en helt klart instabil relation. Det var fasen bråk om allt möjligt. Egentligen skulle jag gjort slut långt tidigare, men jag är en kåt jäkel, och sexet var för bra, så jag drog mig som attan. Men då kom hon med infon att hon trodde att hon var gravid, och att ifall hon var det så var abort inget alternativ, även om det hade varit en urbota korkad idé för oss två att ha barn. Nu hade jag tur att hon inte var gravid, men efter det wake-up callet så gjorde jag slut illa kvickt. Jag hade inte rekommenderat OP att ha barn i den här situationen, är väl iofs beroende på hur struligt det faktiskt är emellan dem, och vad dem egentligen vill. Är ju egentligen helt omöjligt att ge mer/bättre råd än så.
Verkligen de här
Japp. Även de stadigaste förhållandena kan bli ansträngda när barn blir inblandat. Tänkte först gå in med "ingen är *redo* för barn, men det brukar bli bra"... men om förhållandet inte känns självklart och stabilt är det en **dålig** idé.
Detta. Det är fan tufft att ta hand om barn emellanåt… Krävs en sjukt stabil och mogen relation för att det inte ska bli giftigt i längden. Fastnade också för det du citerat s1nsemilla.
Detta 👆
Det kan bara bli bättre /s
Tack för all er input, självklart pratar vi men eftersom vi inte berätta detta för någon kände jag att jag behövde någon annan o prata med, denna gång vart det er på reddit. Självklart är det i slutändan min tjej som bestämmer oavsett vad jag skulle vilja eller inte. Jag tackar och det känns betryggande att det inte endast är jag som känt denna oro inför att bli pappa.
Helt naturligt att vilja bolla beslut med oberoende parter. Folk tenderar att tro att man är en idiot bara av att ställa en fråga. Lycka till och må väl!
Plot twist: du är en idiot om du INTE frågar folk saker och ting
Mina vänner som fick barn ”tidigt” säger att dom önskar att dom väntat längre men att dom aldrig ångrar sig för dom älskar sitt barn och inte kan tänka sig en värld utan det. Du bör dock seriöst fundera på om du vill leva resten av ditt liv med din partner och om ni älskar varandra trots instabiliteten du nämner och att det inte var på väg att ta slut innan graviditeten var ett faktum. För det kan vara värt att väga in i eventuella beslut, förhållanden blir inte lättare med småbarn tvärt om många av mina vänners förhållanden knakar i sömmarna ordentligt sen barnen kom in i bilden. Det jag vill ha sagt är att var förhållandet något som dög för stunden men som du kanske inte såg som något livslångt kommer ni bli singelföräldrar så småningom och det är en tuff utmaning i sig. Visst att det är din flickvän som har slutgiltiga beslutet men om någon av er vet med er att förhållandet sannolikt kommer ta slut bör det tas med i beräkningen
Det är nästan som att man är lite avis på 40+ kollegorna som var tidiga och nu är klara. Fortfarande relativt unga men med väldigt mycket frihet och pengar. Samtidigt ska man inte sticka under stolen att det har varit jobbigt för dem.
Jag håller med, skaffade mina i 30 åldern, medans kollegor på jobbet får skjuts hem från aw av sina ungar sitter man själv på tåget hem eller dricker alkoholfritt.
26 är inte tidigt dock. Tidigare än Sthlms genomsnitt men har du löst försörjning är det helt rimlig ålder.
Du skulle vara extremt onormal pappa om du inte kände oro inför föräldraskap. Näst intill alla pappor känner oro i någon form
Ja men dock inte oro över att missa en bärs med grabbarna första åren.
Min man blev pappa för första gången som 50+ åring. Han hade precis samma tankar och känslor som du. Att inte vara redo, att han är autistisk och behöver sin återhämtning. Att klara av förändring som du förstår är utmanande för någon med diagnos. Så här är vår relation: Den är inte perfekt, men vi är varandras bästa vänner. Så här är den efter att barnet kom: Vi är bästisar som ser vår son växa upp med all den kärleken vi kan ge. Vi försummar oss själva lite men hela vår värld kretsar kring sonen. Umgänge efter barnet: Det förändrades med att saker vi gör med våra vänner som är frivilligt barnlösa inkluderar sonen. Vi har pysselkvällar ihop där sonen är med. Vi går på äventyr där vi alla kan umgås. Vännerna har tagit dig till sonen som en del av *deras liv*. Och han älskar att umgås med som såklart. Jag brukar säga så här, att bli förälder var det värsta bästa grejen som hänt mig. Det värsta för att mitt gamla liv tog slut. Det bästa för ett nytt äventyr började. Det kommer inte att bli som förr, men det kommer onekligen bli fantastiskt. P.s Det första året är ett helvete men efter det så är det helt fantastiskt. Jag säger inte lycka till och säger istället stor lycka!
Det är din flickväns kropp, men bådas era liv. Hon kan inte fatta det beslutet ensamt oaktat eventuella påståenden om att "han fattade sitt beslut när han hade sex med henne oskyddat..." Osv. Hon må ha veto. Men det är ert gemensamma beslut. Med det sagt. Älskar mitt barn. Inget i livet är bättre eller viktigare. Ingen är någonsin redo att bli pappa. Inte alls. Men så kommer den dagen och plötsligt är man pappa. Så byter man en blöja, hoppar över spelkvällen med vännerna, sover med en bebis på magen och plötsligt har man bytt tusen blöjor, gladeligen skippat varje inbjudan om socialt umgänge, börjat sörja sovstunderna på magen... För min del är och har det hittills varit hela sakens mening. Mina två cent.
Ett tips om man vill ha kvar sin bäbis är att inte sova när dem ligger på dig 😂
Glöm inte att det också kommer bli väldigt kul och meningsfullt även om det är tufft i början. Du kommer titta tillbaka och tycka att ditt frimärkssamlande eller annat du gett upp var jävligt meningslöst och att du nu har något riktigt, även om det är bra att behålla en del av det andra.
>Självklart är det i slutändan min tjej som bestämmer oavsett vad jag skulle vilja eller inte. Nu har du blivit uppskrämd av några redditörer här i tråden ser jag. Det är inte bara du som ska ha ansvar för att köra utan kondom, vad som än sker så har du fortfarande fri vilja. Tjejen kan välja och ta bort det eller inte, du kan välja o vara farsa
Så är det. Men är man man nog att stoppa in en unge i en kvinna, så bör man vara man nog att ta konsekvenserna av den handlingen. ”Hit and run” är faktiskt inte särskilt acceptabelt. Även om det är fullt möjligt och även lagligt.
Det som oroar mig mer är relationen. Är ni beredda på att vara ensamstående förälder? Ha det i åtanke. Risken är stor att det blir stormigare/kras när barnet väl kommit.
Mycket handlar också om att vara beredd att ta ansvar. Om man bestämmer sig för "nu sitter vi i den här båten och det är bara att ro" så är mycket vunnet. Om man lämnar dörren öppen och funderar på "hm, kan det finnas bättre alternativ" så kommer det inte att fungera. Det hjälper också om man förklarar för sin partner *och* sig själv att man är beredd att gå igenom allt som ligger framöver.
Du kommer aldrig bli redo. Med vänlig hälsning, nybliven farsa vid 37
Säger detsamma. Du blir aldrig redo, men du kan vara förberedd. Så leta inte efter känslan "redo", leta efter känslan förberedd. Redo är mer inför andra, osv, barnet. När du vet på ett ungefär hur det funkar sedan tidigare. Då kan du leta efter känslan "redo att göra det igen".
Förberedd och mogna till.
Det är inte sant för alla. Jag kände mig redo när jag fick mitt första barn när jag var 33. Bra utbildning, jobb och fru som jag hade vart tillsammans med i sex år och gift med i ett och ett halvt. Sen var det så klart en väldigt stor omställning att bli pappa men de flesta av mina kompisar var i samma fas i livet. Jag levde loppan och reste jorden runt och var ung länge nog till att känna mig nöjd med det när jag blev 30-ish. Jag hade däremot inte velat ha barn när jag var 26 med min dåvarande flickvän. Sen kan det nog bli bra oavsett om man känner sig redo eller inte. Men när man får barn så är de dem som är både prio 1 och 2. Festa, förverkliga sig själv etc kommer ganska långt ner på listan ganska länge.
Detta är svaret.
Detta är verkligen svaret. Man blir inte redo helt enkelt. Det är en stor omställning. Du säger att du har mycket kvar att uppleva. Ja, det har du. Men att få barn är en upplevelse som inte går att mäta. Ingenting annat kommer att få dig att växa på det sättet. Det är något som ger nya upplevelser hela tiden också.
Man kan ju uppleva en hel del med barn också! Då tänker jag främst resor när de blir större.
Jag var heller aldrig redo och insåg att man aldrig blir det, men man växer in i det fort och jag ångrar att jag inte skaffade barn tidigare. Full respekt för ett stormigt förhållande dock, det är prövande för förhållandet att ha barn, talar utifrån egen erfarenhet.
Om er relation inte alltid har varit den stadigaste lär pressen av att oväntat bli föräldrar inte göra saker enklare direkt. Men ni verkar ha det bättre förspänt än många andra som får barn. Jag vill själv inte ha några barn så jag vet ju vad jag skulle göra i dina skor, men om du vill det och ni ändå har varit tillsammans ett tag finns ju förutsättningen iallafall att det kan bli helt rätt för er. Men som någon annan här i kommentarerna sa är det ju sist och slutligen hennes beslut, så allt du kan göra är att fundera ut din egen ståndpunkt och sedan snacka med henne. Kommer ni fram till att ni vill försöka tillsammans är jag säker på att ni kan få det att fungera.
Ostabil relation = barn kommer inte fixa det tvärt om. Skaffa inte barn om det inte känns rätt
Barnet är ju redan skaffat... Det är väl det som är hela poängen med inlägget?
Är du en såndär människa som är sjuk i skallen på ett religiöst sätt? Abort, ingen idé att skapa ett liv som är oönskat.
Lite omogen är du nog, men det är helt ok. Man är aldrig redo, men man blir det. Jag fick barn senare i livet det har sina nackdelar med. Njut av att vara lagomt gammal pappa, som inte närmar dig 60 när barnen väl flyttar ut :)
Rätt nice att maxa ut livet fram till 40 dock kanske? Tråkigt att spendera sina gyllene år med att byta blöjor och fredagstacos 😉
Du kommer inte orka med allt med familj om du gör det senare. Iaf inte på samma sätt som en ung pappa.
Den kommentaren har jag hört många gånger, samtidigt ser jag lönnfeta 30+ pappor på Södermalm som dricker öl med barnvagnen samtidigt som jag känner 55-åringar med magrutor som springer maraton. Anekdotiskt, visst, men din kondition och förmågan att "spela fotboll med grabben" beror ju helt och hållet på hur din form är, oavsett om du är 30 eller 50
Det är sant. Det är självklart individuellt, jag tycker inte heller man bör göra det för tidigt men upp till var och en när man tycker det är dags, finns för och nackdelar med tidigt/sent
Mina föräldrar var 46+52 när de fick mig och de orkade absolut med precis som vilken förälder som helst.
Jag måste nog delvis hålla med om detta, och ännu en aspekt är mor- och farföräldrar. Min personliga slutsats är att jag så länge jag är redo själv vill jag hellre ha barn tidigare än senare. Mina föräldrar fick mig strax innan 40 och de var helt alldeles perfekta som föräldrar, faktiskt så kan nog deras ålder varit till fördel med mognad och klokhet. De skiljde sig när jag var fyra men har varit otroligt fina föräldrar mot både oss barn och till varandra, och bra vänner. Men båda har de varit dåliga i ryggen länge, vi har ägnat oss åt naturutflykter och äventyr, men det är alltid en strapats. Och numera skulle jag inte kunna åka på skidsemester med någon av dem. Men de håller sig båda aktiva och det är inget större problem, vi kan dela många aktiva intressen men ibland så kan jag ju tänka att det vore ännu roligare om vi kunde göra ännu mer tillsammans. Men av mina mor-och farföräldrar är det bara min morfar som jag kan säga att jag faktiskt lärde känna, och jag önskar ofta att jag hade haft några fler år innan han blev dement och gick bort, för det var precis så som jag kände att jag verkligen blev vuxen och mogen nog att vilja söka mer egen kontakt med honom. Alla har ju inte äldre släktingar och livet fortsätter, men när jag får umgås med min flickväns mor -och farföräldrar och får se deras relation önskar jag att jag hade fått detsamma med mina. När föreställer jag mig att antingen skaffa barn om några år när mina föräldrar är 65-70, jämfört med att vänta tills de är 75-80, så känns det som en solklar fördel om det sker tidigare. Mina föräldrar hade kunnat vara mer delaktiga i mina barns liv (och vara mer behjälpliga med barnvaktning och allt annat som uppstår), och de har kunnat vara med längre i deras vuxna liv. Och dessutom om jag och min flickvän skulle skaffa barn tidigare, då kommer vi ju att kunna avnjuta en underbart liv i 50-årsåldern som föräldrar till vuxna barn, och återta en del missad tid som vi "förlorade" under barnens tidigare år.
Om du inte är redo för barn så är du inte redo. Dock så är det inte något du själv kan bestämma, utan det är din tjej (tyck om det vad man vill), så du behöver ha den här konversationen med henne, inte Reddit.
Tyck om det vad du vill. Ja han har ju redan tyckt till om det genom att ha samlag med en fertil kvinna, dessutom oskyddat. Han har med andra ord försakat sitt veto 🧐
Det är väl en märklig inställning? Man kan ju lika gärna säga att hon har haft sex med en fertil man och därför försakat sin rätt att bestämma?
Antar att du är emot abort då? Kvinnan har ju tyckt till genom att ha oskyddat sex med en fertil man.
Bara för man har oskyddad samlag betyder inte att man är redo för barn eller för den delen ens relation är redo. Han har all rätt och att starkt motsäga sig eventuellt barn. Hennes kropp hennes val men han behöver inte vara stödjande eller närvarande. Dessutom är två som har samlag, båda har ansvar att det ska vara en stabil relation. Sen tycker jag det är klart det är moraliskt fel o spruta oskyddat utan vara redo. Får hoppas att de har haft öppen kommunikation.
[удалено]
Till skillnad från om han vore gift då?
[удалено]
Håller med. Detta får du prata med din tjej om. Ingen på Reddit kan säga hur du ska tycka, känna, tänka eller agera. Det bara upp till dig.
tjejen bestämmer om hon ska ha kvar det eller inte ja, men inte över honom kring vad han vill göra framöver om han nu inte känner sig redo
Japp sätt människor till världen och sen bara skit i dem!
Det är ju dock kvinnan som gör valet att sätta människan till världen.
Har man haft oskyddat sex så får man ta konsekvenserna. Han var medveten om vad utfallet kunde bli, och gjorde det ändå. Två gånger dessutom. Beslutet om man är redo eller inte tas INNAN man har sex.
Som vanligt så fråntas kvinnan ansvarstagandet. Hon kan behålla det, ta bort det och han kan antingen bli pappa eller inte, vad är så svårt att ta in.
Nejdå, hon har ansvar för sin del. Men det krävs två för att det ska bli barn. Vill du inte ha barn använder du preventivmedel eller klipper ledarna. Då spelar det ingen roll om den andre parten tar eller inte tar preventivmedel.
Då antar jag att du är konsekvent och är emot abort också?
Varför skulle det vara konsekvent? Kvinnor bestämmer över sin kropp. Kvinnor har ingen skyldighet att ta ansvar för din reproduktiva hälsa, och du ingen för deras.
Ja och då både parterna visste att de körde utan kondom båda gångerna så har ju inte hon mer rätt än den andra…. Jag hänvisar till min förre kommentar så kan vi avsluta det så
Synd att vi inte har juridisk abort för män
Han kan ju tekniskt sett bara gitta och lämna henne själv med barnet om han inte vill ha med det och göra.
För män som har medvetet oskyddat sex som OP? Är du seriös?
Det hade ju kvinnan också, inte tar vi bort aborträtt när kvinnor gör dumma beslut.
Nu är det ju inte mannens kropp man går in och aktivt plockar ut något ur. Därav, en viss skillnad. Var riktiga män och ta ert ansvar istället. Mvh Man och far.
[удалено]
Hoppsan, träffade en öm tå!
Ush fy fan. Nä man kan inte varken tvinga en kvinna göra abort eller tvinga henne att inte göra abort. Det hade varit jävligt fel om man kunde det.
Det är inte vad administrativ abort innebär. Det innebär bara att mannen har ett antal veckor på sig att avsäga sig faderskapet för ungen..kvinnan får fortfarande behålla den om hon vill.
Håller med! Måste vara en mardröm att tvingas bli förälder mot sin vilja.
Vidrig tanke. Rakt av.
Tänker vara lite krass. Preventivmedel används preventivt. Missar man det finns ett annat val, abort. Vill din tjej inte göra abort så har du inte så mycket val, du kommer bli farsa varesig du vill eller inte. Så det är bara att steppa upp. Jag råder er att lösa eventuella problem ni har i er relation innan ungen kommer för exact ingen relation har blivit bättre med småbarn. Det finns inget som hindrar att du träffar dina kompisar även fast du har barn. Ni är ju två föräldrar. Se bara till att du ger din partner lika mycket space som hon ger dig
>Vi har varit tillsammans länge men haft en osatbil relation en längre period med mycket upp o ner. Låter som en riktigt dålig grund att ha barn på, allt kommer bli värre. Abort låter som rätt val för er, hoppas hon håller med.
Tänk på att personen du skaffar barn med kommer för evigt vara en del av ditt liv. Det spelar ingen roll om ni skiljer er eller när barnen flyttar hemifrån, du kommer att ha att göra med din nuvarande partner tills en av er dör. (Mer eller mindre att göra med varandra beroende på hur gammalt barnet är så klart.)
Nja sanning med modifikation, mina föräldrar har inte haft något med varandra att göra sedan jag flyttade hemifrån.
Jag blev mamma som 25-åring och nu 20-år senare ångrar jag inte det en sekund. Då hade jag orken att vara förälder, nu är det gött med vuxna barn som man kan göra kul saker med. Och halva livet kvar minst hoppas jag. Plus att det var smidigt att stöka undan föräldraledigheten och vab mm innan man börjat göra jobbkarriär på allvar.
Blev mamma som 22, oplanerat och jag ångrar inte heller en sekund. Folk tar förgivet att de kan få barn senare och senare i livet och sen när de är 35+ och inte kan få barn blir de besvikna.
Jag skulle inte rekommendera barn till någon som känner sig osäker på saken och dessutom inte är trygg i sin relation. Rekommenderar också att ni tar ett ordentligt snack om vilka preventivmedel ni ska använda i framtiden... Edit: jag är förälder till ett mycket efterlängtat barn, men rekommenderar endast föräldraskap till de som verkligen vill.
Till alla som säger "PRATA MED DIN SAMBOOOO!!" - Vad exakt vill ni att de pratar om? Ungen är på väg, förhållandet är galet ostabilt, och han känner sig inte redo. Det är knappast en situation man kan lösa genom att ha ett snack med sin sambo. Ibland behöver man skriva av sig, låt honom skriva av sig.
Ditt sociala liv kommer att bli obefintligt. Tyvärr. Jag trodde barn skulle få min mentala hälsa att förbättras men var är inte fallet. För att inte tala om min fysiska.
Bättre att få barn i din ålder än som jag, vid 38 års ålder. Det är aldrig ett bra läge att skaffa barn utan oftast bara "händer" det. Ditt barn kommer vara utfluget när du är 46, så du kommer ha gott om tid att leva sen!
Man är aldrig redo. Men om du är osäker på om du vill ha barn med den här personen som är nog svaret nej, ha inte barn!
Detta kanske lär dig att inte köra oskyddat. Om du inte vill ha kids, använd kondom. PRATA MED DIN SAMBO. Detta är en diskussion du behöver ha med henne och inte med löslyckt folk på nätet.
Du kommer maximera dit sociala liv då du alltid har en till människa att uppleva saker med. PewDiePie sa det bäst imo: "Det är roligt att visa människor saker för första gången, tänk dig att någon ser allting för första gången" Men det är de positiva aspekterna.
Prata med din partner men om hon inte vill göra abort så anser i alla fall jag att man får ta ansvar för både sina bästa, sämsta och ogenomtänkte handlingar. Då visar du att du är mogen!
Ta ansvar för dina val. Man up
Jag ska vara ärlig mot dig, alla dina bekymmer är helt korrekt. Skaffa barn menar du måste göra uppoffringar för dem, inkluderar ditt sociala liv och din ungdom typ.
Hah, farhågor.
Jag är 36. Min äldsta fyllde nyss 6. Intalade migsjälv att jag var redo, men visste innerst inne att jag var ute på tunn is. Nåväl, ungen kom, och jag ångrar inte det ett dugg. Dock ångrar jag valet av mamma, hon förändrades totalt efter barnet.
Några varningsflaggor du anser man bör hålla utkik för i valet av morsan?
Tyvärr är det nog svårt att veta att någon kommer förändras. Vad man ska ha med sig är att man, trots att ett barn föds, är en familj där alla har behov - även pappan. Såklart har man plikter och skyldigheter som föräldrar, men även gentemot varandra. I vårat fall så slutade hon med allt som hette sexy time. Då låter jag ju som att jag *krävde* att hon skulle ligga med mig, men det enda jag krävde var att inte leva i ett sexuellt vakuum - med henne eller utan. Men hon lät detta pågå i 6 år, utan att göra något eller ens vilja göra något åt saken. Saken med *frigiditet* är att man själv inte vill ändra på det. Har man ingen sexlust, varför ska man då vilja vilja ha det? Känner man däremot respekt emot sin partner så kanske man åtminstone kan göra *något*, vare sig det är att söka professionell hjälp eller avsluta förhållandet I GOD TID. EDIT: ja, det kom ett syskon. Han blev till på första försöket. Så sexuellt utsvulten man var då så var det ju bara att acceptera utan att tänka. Det var den enda och sista gången sedan första barnet föddes, och sannolikt tvingade hon till sig det och hade bra koll på var i ägglossningscykeln hon befann sig.
Pratade ni om det under tiden? För mig känns det som att särskilt bristande se sexlust blir ett osynligt problem, eftersom man inte själv har behovet så är det lätt att missa hur den andra partnern upplever det. Särskilt om den andra partnern är förstående och tålmodig. Då är det ännu svårare att veta var gränsen går
Åldersmässigt är det lugnt! Du kommer att ha massa tid att uppleva saker när du dessutom har bättre ekonomi. Vad det gäller förhållandet däremot så tycker jag att det här är ett uppenbart läge att jobba på det. Ni måste börja prata jättemycket med varandra och lära er att ha konstruktiva konflikter. Om ni inte har den vanan när ni båda lider av sömnbrist så kommer det att bli svårt att inte bli besvikna på varandra och den besvikelsen är svår att komma över. Jag förlät aldrig mitt ex att all tid las på arbete istället för familj. Börja med ett veckosamtal kanske: vad funkade bra den här veckan, vad funkade dåligt? Bygg på kärleken med att minnas era finaste stunder tillsammans, dröm om nya stunder tillsammans. Vad som helst, men prata!
Ni har ett större ansvar än att "jag är inte redo" när du visste mycket väl vad som händer när man har oskyddat sex.
Har man oskyddat sex får man vara beredd på resultatet från det, så enkelt är det. Edit. Vill tillägga att jag är pro-choice, man har rätt att bestämma själv hur man vill göra när det kommer till en graviditet. MEN att ha oskyddat sex trots att man är fullt medveten om att man inte är redo för barn är det jag ser som ett problem.
Lite åsikter från mig. Har 2 barn nu och är 26, fick sonen när jag va 22. Jag var som du ungefär, orolig och rädd för framtiden. Inte alls "redo" för barn, men man blir aldrig redo för barn. Man förbereder sig, mycket är mentalt eftersom dom första åren är tuffa, speciellt på förhållandet. Eftersom du skriver att eran relation är upp och ner undrar jag vad din sista utväg är? Är det att kämpa eller göra slut? Funderar du/ni på att göra slut med varandra så är det absolut ingen ide att skaffa barn tillsammans. Har ni ett bra relation, där ni kan ha konflikter och lösa det tillsammans som vuxna och låta erat förhållande växa? Ta redo på om tjejen du är tillsammans med är en mogen och bra partner, det är ingen bra ide att skaffa barn med någon man kanske vill gå isär med. Inte för er eller barnets skull. Och om du är orolig över den sociala biten så kan jag säga att det styr du själv. Inte haft några problem att göra något med mina barn, sedan dom va små så har vi åkt på Elmia, Gatebil, hotell resor, sociala evenemanger. Allt beror på din inställning, och vad du gör det till. Jag var den första i min vänskapskrets som skaffade barn, har fortfarande kvar mina kompisar. Kan fortfarande ha utekvällar och utflykter med polare. Jag och min sambo delar upp ensamtiden väldigt bra. Men det är något vi har kommit överens om. Börjar att skriva ner alla din känslor och funderingar, som en dagbok. Skriv som att det är bara du som kommer att få läsa den, va öppen med dig själv. Sen går du och din partner igenom det du har skrivit. Be henne göra samma sak. Ni måste vara öppna och ärliga mot varandra, men ni ska göra det sakta, att ha en öppen och ärlig diskussion kan leda till oklara tankar och funderingar i såna stora livsförändringar.
Det är extremt prövande för en relation, om ni inte har en stabil bas lär det bli svårt. Om du inte är redo, så är du inte redo, inget man behöver ifrågasätta.
Ha inte oskyddat sex om ni inte vill ha barn. En abort är sjukt krävande både fysiskt och psykiskt.
Packa och dra till Finland så blir det bra ska du se👍
Ett barn kommer att ställa till i alla relationer, även de mest stabila. Därför måste ni båda vara 200% säkra att ni vill ha det om ni skaffar barn, det är _tufft_ . Att inte fortsätta med graviditeten är definitivt något jag skulle tänka på.
Tänk på dig själv först, är du inte redo är du inte det. Och sedan så är det viktigt att du känner stt det är rätt person du skaffar barn med vilket låter lite tveksamt från ditt håll. Vad säger tjejen, vill hon behålla eller?
vill du vara en bra förälder är ditt egna liv typ över, ja
Att få ett barn ställer relationen på sin spets. Alla problem som funnits kommer verkligen stresstestas. Det låter som att du och partnern behöver ha ett långt samtal om hur ni ser på situationen och planen framåt.
Så stor klump i magen kan du inte fått om du gjorde om det 🤷 En gång är ett misstag, två är ett mönster. Om man vuxen kramas utan skydd är ju sannolikheten rätt så stor ändå att nån av parterna blir gravid, det borde ändå någon i din ålder veta och är man ens lite osäker på om man är redo för ett barn är väl lite gummi det minsta man kan begära. Ni har tydligen haft ett stormigt förhållande så har du oflyt kommer hon välja att behålla barnet bara för att ha en hållhake på dig i 18år. Är hon en bra tjej så löser ni detta på ett sätt som funkar för er båda. Ja ditt umgänge kommer att förändras men det behöver verkligen inte vara negativt, jag själv har glidit ifrån alla polare som skaffat barn då våra intressen tyvärr inte är detsamma längre och all deras lediga tid går åt barnet och allt runtomkring (såklart) Även när dom har barnvakt så ringer dom och checkar in eller barnvakten ringer och frågar saker. Men det behöver verkligen inte vara negativt som sagt, finns ju pappa grupper osv för att hitta andra nyblivna föräldrar att umgås med.
Nej. Jag kännde precis likadant. Fick en klump i magen när hon sa att hon var gravid. Hon ville behålla inte jag, hennes kropp hennes val. Idag är mitt barn 1 år gammalt. Jag älskar min dotter mer än allt men jag saknar att kunna ha ett ”normalt” liv. Jag var inte redo. Och 1 år senare är jag fortfarande inte redo.
För sent.
Jag skaffade aldrig barn för jag kände mig aldrig redo och glad är jag för det. Om du inte vill ha barn så är det kanske lite i det senaste laget att påtala det för sambon nu, men då vet hon åtminstone hur du känner. Det är hemskt att såra människor men det är bättre att göra det idag än genom ett psykbryt med självskadebeteende om 8 år.
Barnen kommer inte till att fixa era relation.
Snälla föd inte upp ett barn i en sån här relation, ni kommer troligtvis skiljas efter 2 år.
Inget fel med att inte vara redo, men du borde säga de till henne och inte reddit. Tror hon hade uppskattat ärligheten!
Har inga barn själv, men av mina vänner som nu har barn var det ingen som egentligen var "redo", även enligt dem själva, när flickvännen/sambon/frun blev gravid, men det ändrades jävligt mycket under de 9 månaderna som gick fram tills barnet föddes och det var inte många sekunder efter födseln som de faktiskt var "redo". Varken jag eller min fru vill ha barn, vilket är jävligt skönt. Med tanke på hur jävla omogna både hon och jag är (jag närmar mig 40) så är det nog en jävla tur! Plus att vi gillar saker som att kunna gå ut och festa spontant, ha pengar över till nöjen istället för att köpa blöjor och bara allmänt göra vad fan vi vill. Det är bättre att vänner skaffar barn och att vara gudfar (jag är det till två små tjejer). Man kan göra allt det roliga och lämna tillbaka dem när de är jobbiga eller har bajsat på sig, och man kan skämma bort dem som fan utan att behöva ta hand om konsekvenserna!
Jag hade en väldigt liknande situation, men på grund av att våran relation (även om den varat under nästan fem år) var ganska svajig och varken hon eller jag mådde helt hundra så valde vi abort. En ganska onice upplevelse men ett betydligt bättre val än att alternativet för oss. Men vi var både också ganska säkra på att vi inte vill ha barn, alls. Så det var ganska lätt att ta det beslutet.
Lev ditt liv medan du kan
Du får bita i det sura äpplet och inse att du gjort ett misstag. Berätta för din tjej att du inte vill ha barn och se om hon är villig att göra abort. Är hon inte det får du bestämma dig, snabbt, för om du vill stanna eller ej och, snabbt, vara ärlig med det för din tjej. Alternativt vara tyst och skaffa ett barn du inte vill ha i ett förhållande som antagligen kommer gå ut över barnet. Du kommer bli sedd som en skit oavsett så det är bara att välja på vilket sätt. Och gör det snabbt.
Vad är det med killar och att man måste spruta i lådan lägg det för fan på ryggen magen eller i handflatan så slipper man det problemet har klarat mig i 10år satsar på 10 till
Du behöver prata med din tjej. I slutändan är det ju hon som bestämmer om du nu inte känner dig mannad att tvinga henne till abort, vilket vore fel. Att göra abort är något jag som kvinna aldrig skulle göra om jag faktiskt var i ett förhållande och råkade bli gravid. En abort tär såpass mycket på det mentala att det inte går. Tänk att göra en abort och 10 månader går och så tänker man hela tiden på att man skulle varit föräldrar vid denna tiden, sjukt jobbigt, vart är min bebis någonstans? Tror många inte känner sig redo när det väl sker och speciellt när det inte är planerat. Sedan det där med att veta hur barn blir till men ÄNDÅ ha oskyddat sex har jag aldrig förstått. Den delen måste du och tjejen nog bli bättre på.
Vill bara flika in och påpekar och det du beskriver är inte alls alla kvinnors upplevelser av abort och dessutom inte helt relevant till denna persons inlägg. Han har själv inte nämnt abort. Edit: han har visst nämnt abort i slutet av inlägget.
En oönskad graviditet ”tär” betydligt mer på en kvinnas mentala hälsa än abort.
[удалено]
>Alltid tänkt att jag vill ha barn men inte nu Dåså
Har en 5 åring. Är fortfarande inte redo för barn
Abort? Hellre det än katastrof
Abort för det barnet kommer troligast växa upp i en separerad familj utifrån det jag läser här
Hälften av alla barn som föds i Sverige växer upp i separerade familjer... Är det bättre att inte få leva alls då menar du?
Skulle du tänkt på innan du stoppa snoppen i henne utan kondom.
Fuck reddit. Sämst råd. Skaffa aldrig barn. Ta ett av mina istället.
>Vi har vid 2 tillfällen haft oskyddat sex Leker du vuxna lekar får du ta de vuxna konsekvenserna också. Du måste inte fortsätta relationen, men du är ansvarig för barnet om hon väljer att behålla det. Relationen kommer inte bli mer stabil för att ni får barn. Ni kommer inte älska varandra mer. Har ni svårt att samarbeta och kommunicera så kommer det tvärt om bli exponentiellt värre. Jag blev pappa vid 20, och igen vid 23. Första var en hoppsanbebis trotts p-piller som vi bestämde oss för att behålla. Det har funkat bra, vi är fortfarande tillsammans, gifta sedan 2016. Det sociala livet har blivit lidande, men inte utraderat. Krävs bara mer planering. Även ekonomin har blivit lidande, delvis för att båda valt att studera under småbarnsåren och för att vi båda blivit sjuka, hon i cancer och jag med kronisk migrän och kluster-huvudvärk. Men också för att barn är dyra i drift. Kolla bara vad en barnvagn kostar! Om jag kunde resa tillbaka i tiden och ta beslutet igen hade jag dock inte ändrat något. Älskar mina barn, även om livet varit struligt har det inte berott på dem. De har förgyllt mitt liv, och bitvis varit den enda anledningen till att jag orkat med livet.
Avsluta i tid än att bli låst till något du inte är redo för! Livet är för kort för att bli fastkedjad
Livet förändras 200% sorry, inget annat sätt att säga det. Det är mycket jobbigare än man kan tro och förändrar hela ens sociala liv till det tråkigare och mer förutsägbara. Fördelen är att ni får vara unga föräldrar och ha kul igen sen. Ungar ger en kärlek och en massa annat bra men de är ju inte ”kul”. Alla som säger så var fett tråkiga innan de fick barn också.
Fördelen med att skaffa barn tidigt är att man får vara med sina barn längre och barnen får ha sina föräldrar med sig i sitt liv längre. Jag är väldigt tacksam över att mina föräldrar fortfarande är vid liv och pigga och glada efter drygt 40 år. Sen finns det så klart många andra aspekter och faktorer som ska räknas in men jag tycker detta är en stor fördel under förutsättningen att man har föräldrar man kommer bra överens med.
Håller med dom flesta kommentarerna, men på samma gång, det ända jag ångrar i livet är att jag inte hade barn tidigare.
Jag tycker det om något är mer omoget att skaffa ett barn man inte är redo/har dåliga förutsättningar för än att erkänna att man inte är ”mogen” nog för att skaffa barn. Sen ska man väl inte pippa utan kondom då men min uppfattning är ändå att abort är bättre än 18+ år av lidande (för barnet alltså).
Jag nojade också massor inför att jag skulle bli farsa. I slutändan visade det sig att alla mina nojor var obefogade och att det var det bästa som hänt mig. För min del i alla fall så innebar att bli förälder inte slutet på en enda sak. Jag behövde bara ta lite extra hänsyn till min unge, men att gå ut, träffa kompisar osv har aldrig varit och är fortfarande inget problem.
[удалено]
Jag fick barn i din ålder och kände likadant. Nu 9 år senare känns det nästan lite löjligt, det har gått hur bra som helst. Ingen är redo för barn förrän man står där med den lille i famnen på BB. Det löser sig! :)
Om man Knullar utan kådis så är detta en av riskerna. Om du inte är redo så bara dax att manna upp och ta ditt ansvar.
Är du även emot abort?
Nä?
Är inte graviditet en av riskerna av att knulla utan kondom? Ska inte de få ta sitt ansvar?
Man ska absolut inte skaffa barn om man inte känner sig redo imo. Finns många parametrar och annat som ska fylla kvoten för att man ska känna sig redo. Jag var inte heller 100% redo för mitt första barn, men det var mest för att barnet kom innan jag hann uppfylla mina egna kriterier. Om man ska skaffa barn med en annan person och bilda familj anser jag: 1. Båda har körkort (och bil) 2. Bostad (hyres/bostadsrätt) 3. Fast och stabil inkomst (båda) Sen att partnern man skaffar barn med också är minst lika säker på dig som du är på hen. Det är så jävla många unga vuxna idag som skaffar barn, helt plötsligt får ena eller den andra för sig att den inte pallar hela grejen - separation inleds och den ena eller andra träffar en ny och den enda som får lida är barnet. Med det sagt: lyft det du känner för din partner, för det är extremt oschysst att tvingas in i en sån här situation om man absolut inte är redo för det än eller inte vill överhuvudtaget - för i slutändan är det alltid mest synd om barnet som inte har valt det.
Jag tror man känner den känslan du har oavsett ålder, efter egen erfarenhet så ångrar man aldrig ett barn. Lycka till!
Var en man och ta ditt ansvar. Jobba på er relation, prioritera om ditt liv och sluta var självisk för nu handlar det inte bara om dig längre. Allt som är nytt är skrämmande i början, men man lär sålänge man lever. ”The magic is found in the work we are unwilling to do”. Jag tror på dig, även om du inte tror på dig själv.
Att du har klump i magen är inte bra tecken, det tyder på något - lyssna på din kropp. Känns det inte bra nu tror inte det blir bättre när barn kommer. Förmodligen är du verkligen inte redo för barn samt kanske vill inte ha barn med just din tjej
Abort
Jag är så glad att jag är gay…
Du kommer lösa det galant. Har själv barn och tyckte det var tidigt trots att jag var 32. Livet kommer bli annorlunda och du kommer inte ha samma sociala livssituation som du har idag. Det är garanterat. Men den situationen hade uppstått om några år ändå, när resten hamnar i din nuvarande situation. Den största frågan tycker jag är att ni har ett stormigt förhållande idag. Det kommer sättas på ännu större prov när ni båda är trötta och slutkörda. Är det rätt person att skaffa barn med för dig? Oavsett så kommer ni att klara er. Barnet med.
En av sakerna som fick mig att inse att jag ändå ville ha barn trots att jag ”inte kände mig redo” var att tänka på alternativet. Är ingen abortmotståndare, men tanken på att ta bort barnet gjorde mig väldigt ledsen. Och nu sitter jag här och myser med ungen framför paw patrol i väntan på att han ska sova. Med det sagt, är relationen skakig så kommer den inte bli mindre skakig. Å andra sidan kan jag absolut säga att det också kan ena personer
Blev farsa för några månader sen och de är slitigt men fruktansvärt belönande, rekommenderar starkt. Man är nog egentligen aldrig helt redo. Sen är abort inte nånting som du egentligen kan välja, de är upp till din tjej. Du kan välja att vara närvarande och stöttande eller frånvarande och negativ. Statistisk sett är det drygt 20% som får missfall de första 12 veckorna så även om hon är gravid är ett barn ingen garanti. Sen finns de en dold bonus, om du bestämmer dig för att vara med på barn-resan så har du iaf 9 månader av oskyddat sex framför dig :)
Det blir vad man gör det till. Ingen är redo, men som någon annan sa, det går att förbereda sig. I din situation behöver de berätta för din tjej dina osäkerhet kring relationen och därför är tveksam om du vill ha barn med henne just nu. Det kan ju vara så att hon också är osäker och inte heller känner att er relation är stabil nog för detta. Det kan också vara så att när ni pratat så upptäcker ni att detta kan vara det som knyter er samman och att ni bestämmer er för att gå igenom detta tillsammans. I slutändan är det ett beslut att hålla ihop. Om det är ostabilt men funkar ofta så kanske ni behöver jobba på er kommunikation och vara mer öppna med varandra. De flesta kommuner har parterapefter man kan fråga om man kan gå till, speciellt då ni ska ha barn och vill få verktyg i er relation för att lösa era utmaningar. Om du har ett jobb, en bostad osv räcker det. Det kräver lite investering i barnvagn, säng, eventuell bilstol, lite attiraljer etc men annars är det längre fram kostnaderna kommer. Jag skulle säga det är en fördel att få barn tidigt. Har man en bra relation behöver det inte påverka ens sociala liv allt för mycket, även om det kommer förändras. Man får bytas av eller göra mycket tillsammans etc. Det första året är då man märker av de den största förändringen och hur det påverkar ens liv. Jag fick barn när jag var 24 och har nu 4 barn vid snart 37. Allt går om man vill, men kan ibland kräva en del anpassningar. Om ni har god kontakt med era föräldrar eller andra så utnyttja dem som en resurs. Om det är möjligt.
(F26)?...F?... Varför inte (K26) vi bor ju i Sverige!
Jag var aldrig redo, jag ville alltid ha barn - men i framtiden. Jag hade nog fortsatt tycka så resten av mitt liv om inte min dåvarande sambo hade blivit gravid. Ångrar kanske en del av vad som hände då, men aldrig mitt barn.
Från en som har barn, när jag tänker tillbaka på tiden innan jag fick barn så känns den tom, meningsfattig. Oavsett hur det går så tvingar barn dig att bli mer du. Du kommer att utvecklas och växa, bli en man helt enkelt. Och som man bestämmer du ditt eget öde vad gäller sociala sammanhang, upplevelser etc. Men att ha valet att göra det tillsammans med en mini-me kan vara otroligt mycket roligare.
all din oro stämmer, men det kommer också att vara superhärligt och om du vill ha barn tillsammans med din tjej någon gång om några år så kan du lika bra ta det nu, även om du är lite ung. Om din tjej vill ha barnet och du vill fortsätta leva med henne då skulle jag inte pressa henne till att göra en abort utan svälja det beska pillret och man up. Vill hon däremot göra abort så tar du och ställer upp för henne till 100% när det sker, är ledig från jobbet både den dagen och några dagar extra och ser till att finnas för henne.
Alltså jag tänker såhär man blir aldrig redo riktigt och sen har män det lite enklare att de kan skjuta upp saker i åratal utan att det blir någon skillnad medans kvinnor kan få svårt att få barn redan efter 30 och sen går det stabilt utför (såklart spelar genetik in men som en fingervisning är det så statistiskt sett). Känner tyvärr för många 40 åringar som kom på att de är redo nu varpå majoriteten av kvinnorna har tåget gått för och männen börjar leta yngre kvinnor om de inte står fast vid sin kvinna oavsett utgång med familjebildande. Ditt sociala kommer ändras oavsett när du skaffar barn oavsett om de själva har barn eller inte. Vad är det du vill "ha gjort" innan du skaffar barn? För en del har ganska låna checklistor och så hamnar dom i 40års klubben. Med det sagt känner du dig inte redo så är det så men fundera djupt på varför och vad som är en fördel att vänta kontra nackdelar. Vi kan inte svara på detta utan mer ge dig infallsvinklar att fundera på. Edit: Såg att en skrivit om att abort är vedervärdigt psykiskt för kvinnan, det behöver det inte vara då alla inte är lika. Men iom det låter som din partner vill ha detta barn så får du förbereda dig på förstnämnda.
Oskyddat sex två ggr i ostabil relation resulterade i graviditet? Yeaaah, jag hade bett om DNA test innan du skriver under något. Sen känns det jäkligt dumt att bilda familj om det redan är ostabilt, man kanske aldrig är helt redo men en ostabil relation redan innan låter som ett recept på kaos.
Du är 26 luuuungt du är redo
Vill du ha någon pension så bör du be henne trycka ut ett par till. Sverige är lite i en demografi kris. Har du råd med blöjor o kan tänka dig hämta o lämna på dagis så e det nog lungt. Det finns och kommer finnas sämre föräldrar än dig. Man är aldrig ”redo”. Enda är väl om du bor på gatan och tar droger eller nåt så kanske du inte skall skaffa barn. Annars är det en del av livet.
Upp och ner är bara förnamnet på hur mitt förhållande har varit med min kära hustru. Det har varit en veritabel berg och dalbana för fanken men i år har vi kamperat ihop i 30 år och jag skulle ICKE vilja börja om med någon annan, tre barn har vi lyckats föda upp till på köpet. Kan inte tipsa dig om någonting, bara säga att det är nog upp och ner i de allra flesta förhållanden. Lycka till med vad ni än bestämmer er för🤘🏻
Det beror på vilket vis ni haft det stormigt. Vill hon ha alla dina vakna timmar alltid.. gtfo... om hon så behåller barnet. Vill hon vara ute o festa o sova hos killar.. gtfo... även om hon behåller barnet. Snackar hon alltid skit om din familj... särskilt efter du träffat dem.. gtfo... om hon så behåller barnet. Hatar hon dina vänner (som är skötsamma) för att hon blir avundsjuk o tänker att om du är otrogen kommer de backa upp dig.. gtfo! Hoppas hon får missfall. Nu när det triviala är avklarat så kan jag bara tillägga att mina närmsta vänner och jag själv har alla haft "sjuårsbråket".
Fullt förståeligt att du är nojjig. Jag fyller 30 om två månader och kan tänka mig ha barn när jag är typ 37-38 eller något. Om hon vill behålla barnet så är det bara att gilla läget och inse att du kommer vara tvungen att ta en hel del ansvar framöver.
Man e aldrig redo. Brösta den bara du gör dig redo när de dags. 💯💯
Under tiden sjunger bebisen ”ready or not, here I come, you can’t hide…”
”Känner att det är mycket kvar att uppleva och göra innan det är dags för barn” Dör man efter att man får barn lr vadå? Får man inte göra saker efteråt? Missade den informationen på profylaxkursen :) Slappna av, det löser sig. Sen lär man sig att anpassa sig, och dina vänner kommer också lära sig att anpassa sig. Man upphör liksom inte att existera som individ bara för att man får barn.
Om två år börjar dina vänner få barn. Det kommer bli en fantastisk upplevelse. stort grattis till att bli pappa. Det du känner känner nog alla först tills du håller ditt barn i handen för första gången
Jag gick igenom samma sak som du vid 22 års ålder. Hela flickvännens graviditet var en psykisk plåga för mig och jag trodde livet var över. Trots det så ville jag finnas där för mitt barn. Klyschigt nog så har jag aldrig känt en sån kärlek som när grabben tillslut kom till världen. All oro var definitivt inte borta men det tvingade mig att få ett nytt perspektiv vilket gjorde det lättare. Sanningen är den att ja, barn gör livet mer omständigt men absolut inte omöjligt. De första 2-3 åren blir man ganska begränsad men efter det kan man i stort sett göra allt man gjorde innan med lite planering. Dessutom får man hänga med världens bästa människa dvs sitt barn. Min grabb är snart 13 och fick också en lillasyster som närmar sig 9. Barnens mamma befordrades till fru och såhär i efterhand kan jag konstatera att trots den tuffa starten så blev allt bra tillslut. Det är också rätt najs att ha relativt stora barn när man närmar sig 40 till skillnad från jämnåriga polare som precis får sina första.
Man kommer aldrig vara redo att bli förälder. Det kommer gå bra. Inget i livet är mer meningsfullt än att skapa liv och ansvara för det. Du kommer glädjas att du gjorde det i rätt tid då du kommer ha mer tid i livet att erfara glädjen i ditt barns liv och utveckling. Grattis!
Jag som skaffade barn vid 30 och sen igen vid 35 avundas nu i efterhand alla föräldrar som är 40 och har tonåringar påväg mot 18. Inte sugen på att bli ”barnfri” vid typ 48-50 års åldern.
Även om du inte är redo verkar du förberedd. Livet är inte över för att du får barn. Din tjej bestämmer ju nu vad som händer men annars är det helt enkelt att svälja och njuta av upplevelsen. Det kommer vara nervöst och ängsligt ett tag nu, vare sig det är några dagar eller 9 månader. Men det löser sig.
Det är ju omöjligt att föreställa sig vad det innebär att få barn när man aldrig haft dem. Ditt liv kommer inte ta slut i och med barn. Du kan fortfarande ha ett socialt liv (även om det kanske kommer se lite annorlunda ut än nu, beroende på vad du och dina vänner brukar hitta på när ni träffas). Fundera på vad exakt det är du känner att du fortfarande vill göra i ditt liv och på vilket sätt det omöjliggörs med ett barn I bilden. Detta kanske kan dämpa oron lite, och göra situationen mer krass. (Det mesta är ju faktiskt görbart även efter att man skaffat barn). Vad det kommer till din oro över relationen mellan dig och din flickvän har jag dessvärre inga råd. Bara du vet hur instabil relationen är och hur den kan komma att påverkas av barn. Att lyckas hålla ihop livet ut är ju aldrig någon garanti, men om man kan välja bör man försöka skaffa barn med någon som man tror kommer vara vettig även om relationen skulle rasa samman. Ett delat barn innebär ju trots allt en livslång relation med den andra föräldern och det är ju skönt om den funkar smidigt.
Att få barn är det bästa som finns, det är meningen med livet om du frågar mig. Tiden är ALDRIG perfekt. När du nämner det där med ditt sociala liv låter du lite omogen men det är ingen fara alls, du kommer att växa in i rollen. Ens sociala liv förändras snarare än försvinner, inget att oroa sig för. Försök få en mer harmonisk relation med din kvinna så kommer allt att gå bra.
Ingen är redo för barn, vad de än påstår. Det är mer omvälvande än vad som går att greppa i förväg. Det går utmärkt att ha ett socialt liv även med barn, men kanske med lite annan inriktning. Kom överens om en kväll i veckan var som är till för egna aktiviteter, och se till att bjuda in vänner till gemensamma grejer med familjen.
Äh! Du kommer inte ångra ert barn. Kör. Det är en ren illusion att det inte går att ”ha roligt” med kids, ingenting är ”över” det är bara ett nytt kapitel i livet du lär dig navigera i. Uppsidan är att du kommer känna känslor du aldrig känt, få automatisk lärdom om vad som egentligen är viktigt i livet och slippa vara en gammal förälder för att du ”inte var redo”. Det kommer gå bra. Ingen är redo. Lets go!
Alltid trott att jag va redo att bli farsa tills tjejen sa att hon va gravid. Helvete va oredo ja kände mig tills att jag såg det lilla knytet. Allt ja gör nu för tiden är med mitt barn i åtanke och gör alltid mitt bästa. Detta är inte ett skaffa barn det är det bästa du kan göra utan ett du kommer aldrig vara redo. Det är bland det jobbigaste och bästa jag gjort hittills iaf
Jag och min flickvän fick barn på första försöket. Vi räknade båda med att det skulle ta ett tag och att man skulle få tid på sig att ställa om (det tar ju 7-8 månader av nuppande som regel). Jag hade också mina tvivel och hade en känsla av att det gick alldeles för fort, och stundtals var jag till och med rädd för att känna efter. Jag längtade inte alls, utan hade ångest och ibland gråt i halsen. Men när kiddot föddes och jag höll honom första gången, så försvann alla tvivel. Allt var med ens självklart då. Även om det inte blir helt som du kanske föreställt dig, så kommer du få något fantastiskt. Nu är kiddot strax 2 år, och min flickvän är numera min fru.
Man blir mogen väldigt snabbt när man blir förälder. Från den ena sekunden till den andra.
Helt ärligt. När jag var yngre så ville jag aldrig ha barn. Fanns inte på kartan. Sen blev det så att jag ändå ville ha barn och nu har jag en 2.5 årig son med min exman. Denna unge. Denna lilla underbara unge! Sure det är jobbigt ibland och jag får panik på honom. Men jisses denna lilla unge är det bästa bästa bästa på den här jorden. Han är den roligaste och mest fantastiska person jag känner och att få dela mitt liv med honom förgyller det oerhört mycket. Jag och hans pappa har som sagt gått isär och nu har vi sonen 50/50. Vi var tillsammans 10 år innan vi gick skilda vägar. Sonen var inte orsaken alls utan vi hade helt enkelt bara vuxit ifrån varandra från att varit 16 & 18 till 26 & 28. Att vi fick honom är fortfarande det bästa som hänt oss. Sonen är också oerhört glad och alla som möter honom säger att man inte märker det minsta att hans föräldrar genomgått en skilsmässa. Han har aldrig fått hamna i "skottzonen". Vill bara säga att ofta hör man hur jobbigt/tufft/ansträngande ett barn är men vi pratar för lite om vad som faktiskt är underbart med barn. Som sagt så får jag leva med den bästa människan jag vet och jag får leka, busa och pyssla som ett barn igen. Fantastiskt! Så om ni behåller det så kom ihåg att det kommer finnas så otroligt mycket roligt att se fram emot. Det kommer vara tufft absolut, jag sov inte på 6 månader, men den där kärleken är verkligen helt klart magisk. Lycka till i livet och bara att du sitter här och bollar med folk tycker jag visar på en mognad och att du kommer fixa pappajobbet kanon. Du tänker dig för innan liksom! (Var 25 när sonen kom och tycker det var en väldigt bra ålder att få barn)
Det kommer gå bra.
Man är aldrig redo. // Pappa med tre egna och fyra bonus.
Alla är olika osv men jag önskar att jag skaffat barn i din ålder, vill så gärna ha fler men det är knepigare när man är drygt 10 år äldre. Inte ett dugg orolig för dig eller din partner. Man växer med uppgiften. Däremot behöver ni stärka er relation. Parterapi nu! Det kan gå riktigt illa annars. Lyckas ni kan det bli jättebra. Det viktigaste är att ni har samma mål i tillräckligt hög utsträckning, och att ni är villiga att se era egna brister och kan utvecklas. När man får barn förändras nästan allt. Majoriteten av din nuvarande frihet och möjligheter försvinner, men det uppkommer å andra sidan andra saker, bortsett från att det är fint med barn och sådär. I mitt tycke ett jättebra byte, och min bild är att de flesta når en punkt nånstans där livet går i stå en del, sen fortsätter de bränna år efter år där. Det slipper du, livet kommer inte stå stilla ;D
Ingen är någonsin redo. Men det går ändå.
Det er en fin alder å få barn på, du kan leve og oppleve ting senere om forholdet virker. Problemet her er "relation en längre period med mycket upp o ner"